Socialstyrelsen kom nyligen med en rapport som, liksom en rad andra studier, visar på haveriet inom äldrevården. Inom hemtjänsten får var fjärde brukare bara 40 procent av den vård och omsorg som hon eller han beviljats. Och det är de som behöver mest hjälp – de som inte kan säga ifrån – som får minst hjälp, enligt Socialstyrelsens utredare Gert Alaby, Andreas Grass och Christer Neleryd.
Bilden är tydlig. Resurserna står inte i överensstämmelse med uppdraget. I en artikel på DN debatt skriver Alaby, Grass och Neleryd att ”de ekonomiska och personella resurserna måste stå i överensstämmelse med det uppdrag som ledningen ger. Så är det uppenbarligen ofta inte idag”, och ”om inte biståndsbesluten tar hänsyn till tillgängliga resurser måste omvårdnadspersonalen prioritera bort några uppgifter”.

Personal i kläm
Det är sedan länge känt att vårdpersonalen – till den stora majoriteten kvinnor – kommer i kläm i detta system. Ansvaret och nödvändigheten ligger inte i fas med vad som är möjligt att utföra, vilket lett till ett ökat antal sjukskrivningar.
Men de äldre då? Vem bryr sig om dem förutom de utbrända kvinnorna i vård och omsorg?
Elise Norberg gör det, och menar att de krävs krafttag. Hon stämmer så klart in i att den offentliga sektorn behöver mer resurser. Och att det är vitalt att vård inte sker i privat regi.
– Det största hotet mot de äldre är neddragningarna i välfärdssystemet. Och sker det ytterligare privatiseringar av vården ser jag ett katastrofscenario framför mig. Det är orättfärdigt att tjäna pengar på gamla människors ohälsa.
Men Norberg betonar att den katastrofala situationen inom äldrevården inte bara går att härleda till brister på resurser i den offentliga sektorn. De resurser som finns kunde också användas bättre.
– Framför allt finns det pengar att tjäna på medicinkontot, som är otroligt stort.

Skadlig övermedicinering
Det är idag vanligt att gamla ordineras ett 15-tal olika mediciner, som i samverkan med varandra ofta får negativa hälsokonsekvenser, något som påvisats av bland andra geriatrikprofessorn och läkaren Yngve Gustavsson vid Umeå universitet.
– Medicinerna i sig kostar otroliga summor, men dessutom har övermedicineringen orsakat ett ökat antal fallskador bland gamla för att medicinerna försvagar deras balans. Det kostar också en massa pengar, framhåller Elise Norberg.
Hon tror att den avgörande anledningen till att äldre sätts på undantag i det svenska samhället är att det inte finns tillräckligt med personer som representerar deras intressen.
– På alla arenor där makt utövas står antalet äldre inte alls i proportion till hur stor del de utgör av befolkningen, säger Norberg.
I den äldrepolitiska plattform som vänsterpartiets äldrepolitiska utskott arbetat fram lyder en punkt: Äldre ska ha rätt till makt. I första hand avses då att politiska förtroendeuppdrag ska vara tillgängliga för dem. Till exempel i vänsterpartiet, som Norberg menar inte är bättre än andra på att fördela makt till äldre.
– Titta på vilka som sitter i partistyrelsen. Hur många över 67 år finns det där? tar Norberg – själv partistyrelseledamot – som exempel.

Dalande självkänsla
Och tar man en titt på vänsterpartiets partistyrelse är svaret: ingen.
– När folk som länge varit politiskt aktiva blir 65 år säger de att ”nej, jag ska inte ställa upp, för jag är för gammal”. Många äldre i det svenska samhället känner att de förlorat i värde för att de blivit äldre, säger Norberg och framhåller att det ligger på samhällets – och vänsterpartiets – ansvar att få de äldre att känna att de behövs.
Det är logiskt att ett kapitalistiskt samhälle nedvärderar äldre, eftersom de inte arbetar. De blir till ett tärande problem i den dominerande retoriken, och den procentuella ökningen av pensionärer – från sex till nio procent inom ett par år – utmålas av makthavare och media som ett hot.
– Men det är ju inget problem att vi blir äldre. Det är ju för att vi mår bättre och bättre, framhåller Elise Norberg.
– Vårt samhälles bekymmer är inte att vi får fler och fler i icke-arbetsför ålder – det är arbetslösheten bland dem som fortfarande kan arbeta som är problemet.

Utlandsfödda äldre nekas trygg vård

Vänsterpartiets äldrepolitiska utskott har nyligen utarbetat en äldrepolitisk plattform. Den röda tråd som går genom alla plattformens krav är rätten till trygghet.
Vad är då förutsättningarna för trygghet? Bland annat att förstå det språk som vårdaren talar, framhålls det i plattformen.

Sista språket bort först
– Men här blir bristerna större och större, säger Elise Norberg. När människor blir demenssjuka tappar de ofta det sista språk de lärt sig och kvar finns bara modersmålet. Är man då invandrare är det otroligt viktigt att det finns någon som kan ens modersmål. De som invandrat till Sverige har ju samma rätt till vård som andra svenskar.
Att upphöra med diskrimineringen av invandrare som söker jobb inom vården är alltså inte bara en fråga om de arbetssökandes rättigheter, utan även vårdtagarnas.
Idag finns det en stor grupp av äldre i Sverige med finska som modersmål. Det är de som kom till Sverige efter andra världskriget. Omfattningen på gruppen finsktalande har gjort att det vuxit fram speciella äldreboenden där personalen är finskspråkig.