Det var terrorgruppen Al-Mulathaminbrigaden som attackerade anläggningen och tog ett okänt antal utländska anställda som gisslan. Algeriets militär kontrade snabbt med en blodig motattack som kostade minst 38 utländska gisslan och 29 islamister livet. Vid pressläggningen saknades fortfarande ett antal personer, däribland Statoils platschef Tore Bech.
Algeriska myndigheter pekade ut en kanadensisk medborgare som ledare för attacken. Talande är att den styrka som angrep gasanläggningen var internationell och inkluderade personer från Egypten, Mali, Mauretanien, Niger och Tunisien. Det speglar det faktum att de väpnade grupper som opererar i området tydligen bytt karaktär sedan arabiska våren startade år 2011. Framför allt sedan kriget i Libyen har sådana grupper kunnat komma över stora mängder vapen och värva många stridsvana krigsveteraner.

Inbördeskrig i minnet

Särskilt i Algeriet har man haft anledning att följa utvecklingen med oro. Under hela 1990-talet utkämpades ett mycket våldsamt inbördeskrig mellan Islams väpnade armé (GIA) och regeringsstyrkor i Algeriet. Minst 120 000 människor omkom. Efter krigets slut har ett antal utbrytargrupper ur GIA, bland annat Al-Mulathameenbrigaden, fortsatt sina aktiviteter, inte minst i Malis och Mauretaniens ökenområden som är svåra att kontrollera.
Gaddafiregimens fall har gett nytt bränsle åt konflikten mellan västberoende auktoritära regimer och islamistiska upprorsmän. Därtill har grupper som tuaregfolket, som fick byta en privilegierad tillvaro i Gaddafis Libyen mot förtryck i Libyens grannländer, radikaliserats och till viss del islamiserats. Med hjälp av libyska vapen har man kunnat flytta fram sina positioner och i Mali samverkade exempelvis tuaregmiliser och islamistiska grupper när man tog makten över de norra landsdelarna förra våren.
Att länder som Egypten, Libyen och Tunisien dessutom styrs av islamistiska partier, som misstänks stödja sina trosfränder i andra länder, bidrar ytterligare till oron i hela regionen.
Algeriets regim visade i och med tillslaget mot gisslantagarna i Almenas att man fortfarande är beredd att slå till hårt och utan hänsyn till förluster – ungefär på samma sätt som man reagerade när inbördeskriget bröt ut år 1992, det vill säga efter att islamistpartiet FIS hade fått majoritet i landets första fria val.

Franska marktrupper

Situationen har dessutom drivit Algeriets regering in i en ändamålsallians med den gamla kolonialmakten Frankrike. När Frankrike flygbombade islamistiska mål i Mali i början av interventionen användes algeriskt luftrum. Under förra veckan fortsatte flygbombningarna och franska marktrupper ingrep i striderna om städerna Konna och Diabaly, som  återerövrades av regeringsstyrkor. Frankrike kommer snart att ha 2 500 soldater i Mali som enligt landets president François Hollande ska stanna ”så länge det behövs”.
Hollande fick visserligen svara på kritiska frågor om krigets förmodade längd i Frankrikes nationalförsamling, men det politiska stödet för den franska interventionen i Mali var tämligen kompakt.
Även internationellt är stödet stort. Tyskland, USA, Storbritannien, Italien och Kanada stödjer redan den franska insatsen logistiskt, och också andra europeiska nationer kan vara på väg att direkt eller indirekt bidra. Det västafrikanska samverkansorganet Ecowas och också Afrikanska unionen beslöt att minst 5 300 man från olika afrikanska länder ska skickas till Mali. Många av de länder som bidrar har en tydlig anledning att tycka att det är enklare på olika sätt att visa militära muskler mot islamister i Mali än på hemmaplan, där man riskerar egna inbördeskrig.  
Hjälporganisationer rapporterar att de intensiva striderna och flygräderna har skickat många nya människor på flykt, såväl mot huvudstaden Bamako som mot grannländerna Burkina Faso, Mauretanien och Niger. Sammanlagt finns nu uppskattningsvis upp till 800 000 malier på flykt.
Men kritiken mot den franska interventionen i sig är förvånansvärt försiktig. Det finns visserligen de sedvanliga rösterna från vänsterhåll som påpekar att Frankrike intervenerar för att säkra kontrollen över diverse råvaror, som finns i Mali med omnejd.
Le Monde Diplomatique förklarar intressant nog stödet för den franska insatsen i själva Mali med att befolkningen anser att islamisterna är ”utländska ockupationtrupper” som nu ska drivas ut landet. Mycket riktigt så kommer flera av de grupper som tog kontrollen över norra Mali egentligen från Algeriet.