I slutet av 70-talet jobbar Sveriges blivande statsminister på en verkstad. Han och kollegorna svetsar lokvagnar, fartygskranar och militärfordon. Det går bra för företaget de jobbar på, men alla får inte ta del av kakan. Ett ackordssystem gör att de, svetsarna som utför grundjobbet, systematiskt får mindre betalt än de med uppgifter längre upp i kedjan, till exempel hyttmontörerna som får större bonusar.
Löfven skriver att ”skulle vi få någon ändring på detta måste vi bevisa att vår insats var lika betydelsefull som de andras, ändå fram till killarna i sista momentet, de som till exempel lade in mattorna i förarhytten. Det var en fråga om tidsåtgång. Varje moment hade sin anslagna tid, och ju mer av den som kunde sparas, desto högre blev bonusen. Frågan var om vår tid var för knappt utmätt.”
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Digitaliseringen har gjort att man kan stycka upp, mäta och ge ersättning för arbete på helt nya sätt.
Efter åtskilliga försök går arbetsgivaren till slut med på att anlita en så kallad tidsstudieman, som klockar hur effektivt Stefan och de andra i grupp 8642 jobbar.
För kapitalister har frågan om tid varit central i organiseringen av arbetet alltsedan Francis J. Taylor på 1800-talet lanserade principerna för vetenskaplig arbetsledning (scientific management), som lade grunden för det löpande bandet. Principerna syftar till standardisering, mätbarhet och produktivitet, och går i huvudsak ut på att dela upp arbetsprocesser i små, enskilda uppgifter. Det gör det möjligt att minutiöst mäta hur lång tid de tar att utföra, och belöna de mest produktiva arbetarna (och bestraffa dem som sackar efter) baserat på mätvärdena. Alltså inte helt olikt hur Löfven beskriver att det gick till på verkstan i Örnsköldsvik.
Huvudpoängen med taylorismen är att den som kontrollerar informationen om arbetet också har makten över det. Snarare än produktivitet och lönsamhet var det maktaspekten som motiverade införandet av systemet. Man förstod att de anställdas makt till stor del ligger i deras kunskap och kompetens, alltså informationen de sitter på, och ville flytta kunskapsmonopolet från arbetarna till arbetsgivaren. Standardiseringen gjorde arbetet enklare och därmed varje arbetare mer utbytbar. Den prestationsbaserade ersättningen skapade incitament för att jobba hårdare, och gjorde medarbetare till konkurrenter.
Taylorismen går igen på merparten av världens arbetsplatser än i dag. Många menar rent av att den är mer förhärskande i informationssamhället än i 1800- och 1900-talens industriproduktion. Digitaliseringen har gjort att man kan stycka upp, mäta och ge ersättning för arbete på helt nya sätt.
Detta visar sig inte minst i gigekonomin. Uberchaufförer övervakas ständigt övervakas via appens GPS, antalet körningar och ersättning beräknas automatiskt, och man riskerar att bli ”deaktiverad” baserat på algoritmens sammanvägning av kundomdömen och annan information.
Men även i den vanliga ekonomin förekommer digital taylorism och algoritmisk arbetsledning. På lager fördelas uppgifter automatiskt och i realtid till arbetarna via headset, så kallad pick-by-voice, utifrån ordrar som inkommer när vi handlar på internet, och loggar hur lång tid det tar innan man plockat varan på hyllan. Inom telefonförsäljning används AI för att analysera röstläget för att automatiskt flagga om man inte låter tillräckligt käck mot kunderna. Innan man ens fått ett jobb kan man utsättas för biometrisk avläsning av ansiktsrörelser på anställningsintervjun för att se om man är en bra matchning.
Graden av övervakning och kontroll som AI möjliggjort skulle få Orwell att rodna. Och inte ens den som stänger in sig på hemmakontoret går säker. Sedan pandemin kräver många arbetsgivare att man ska ha på kameran när man jobbar hemma, samtidigt som de mäter ens produktivitet genom tangentbordstryckningar. Taylor hade inte i sin vildaste fantasi vågat drömma om detta löpande band på crack.
Det är en fullt rimlig impuls att bli luddit. Man vill kasta sina träskor i maskinerna och flytta ut i skogen. Men många av fenomenen är inte helt nya. Och även om algoritmiska system i dag främst används för kontrollerande syften, så skulle de kunna användas för andra. Att den digitala kapitalismen följer ett tidigare mönster betyder också att välbeprövade metoder kan appliceras på till synes nya problem.
Digitalisering och AI är inget ont i sig självt. Snarare handlar det om vilken data som används.
Det är här Löfven och grupp 8642 kommer in. Tidsstudiemannen företaget anlitade mätte på minuten hur lång tid ”en svetsning, ett lyft, ett toalettbesök” tog. I dag ser vi samma system i H&M:s klädfabriker, gigtjänsten Mechanical Turk och Amazons lager. I svetsarnas fall slutade det dock med framgång: ”Summan av tidsstudien blev att det märktes att vi jobbade lika mycket allihop, med en och samma produkt, samma RC-lok”, skriver Löfven. Efter det fick alla lika betalt.
Det sedelärande budskapet är att allt som är mätbart också går att förhandla om. Digitalisering och AI är inget ont i sig självt. Snarare handlar det om vilken data som används, hur algoritmerna är programmerade, och om vem som har makten över tekniken. I Löfvens fall lyckades man använda ”data” för att motivera högre löner. Men möjligheterna är många. Särskilt i dag då det knappast krävs en tidsstudieman för att klocka olika arbetsmoment. Nu finns högteknologiska ergonomiska plagg som mäter rörelser och lyft och motverkar förslitningsskador. AI-drivna schemaläggningssystem kan beakta saker som dygnsvila, rotation och individuella preferenser. Redan nu finns alltså exempel på när informationsteknologi kan förbättra arbetsförhållanden på en rad olika sätt. Vänstern måste bli bättre på att se möjligheterna och ta makten över informationen för att använda den för andra syften än företagen.
Men för att ta vara på alla möjligheter som informationsteknologi och stora datamängder medför krävs (som alltid) organisering. Dels för att teknikjättarna och arbetsgivarna knappast ger upp sitt informationsövertag frivilligt. Men också för att en mer jämlik tillgång till data bara kan vara ett första steg. Kunskap är makt, men bara till en viss gräns. När både kapital och arbete underbygger sina anspråk med information och fakta står ord mot ord. För att citera Marx: ”mellan lika rätt avgör makten”. Om Löfven och grupp 8642 stått utan stöd från hyttmontörerna, de andra kollegorna och en välorganiserad arbetarrörelse i stort hade tidsstudien nog gjort varken till eller från. Det är när räknenissarna och fackombuden kommer överens som förändring sker på riktigt.
