Kommer ni ihåg ”Makten framför allt”, antologin om Göran Persson, som av en slump utkom cirka ett år före det svenska riksdagsvalet 2006. Där samlades svenska debattörer från vänster till höger i gemensamt prickskytte på den socialdemokratiske statsministern. Nu är ju uppgiften avklarad: Hitler, förlåt, Persson plockar svamp i Sörmland och nästa batalj tornar upp sig. Den svenska arbetsmarknaden skall mjukas upp med tjänstedirektiv, a-kassehöjning och 12 färska miljarder till Svenskt näringslivs propagandaavdelning. Ja, Riksteaterns temaföreställning ”Den polske rörmokaren” (recension i nästa Flamman) hamnade bara såå rätt i tiden. Här finns allt: kritik från vänster mot facket (Vera Zavala), kritik från höger mot facket (Zaremba), satir mot facket (Andersson), filosofisk halshuggning av facket (Zaremba), primalskrik mot facket (Ahndoril). Nej, även om jag inte håller med om allt, tycker jag inte Vera-Zavalas pjäs är konstig. Jag begriper ståndpunkten, tycker den skall diskuteras. Men den som är ansvarig för helheten har uppenbarligen ansett att det inte finns någon poäng med att någon del skall ta ställning för Byggnads/LO.
Och eftersom arbetsgivarna, staten och varje annan representant för makten är kliniskt bortopererade, blir facket automatiskt boven i dramat. Det finns stora klyftor i världen (det är fackets fel). Sveriges riksdag har beslutat ha reglerad invandring (facket igen). Män över 50 är gubbslem (Byggnads fel, vad man än kan tro annars). Maciej Zaremba är förstås ändå bäst. Det svenska facket är förstås…ni har gissat det – nazister. ”Facken skall kokas mjuka” av EMU, sa en gång Wim Duisenberg, centralbankens ordförande. Vi klarar det på egen hand, Wim. Med den inhemska kulturelitens hjälp skall det gå.
