De senaste dagarna har mat varit ett tema på instagramkontot Klasshat. Med en klump i magen läser jag om hur en tioåring gick med i de rikare kompisarnas ”godisklubb”. Alla var tvungna att lägga 50 kronor i veckan på fredagsmys. Till slut kände hen sig tvingad att stjäla pengar för att få vara med.
Så här skriver någon om matsäckarna i skolan:
Man skulle helst inte ha hemlagad mat (…) Helst av allt skulle man ha en färdig pastasallad som man köpte på Ica. Så drömmatsäcken såg ungefär ut så här: en pastasallad från Ica, en flaska Festis, en risifrutti och en kexchoklad.
Jag tänker tillbaka på min egen barndoms matsäckar. Det var ingen som hade köpmat till friluftsdagar. Ostmackor och saft ur någon plastflaska som våra mammor letat fram och diskat ur var standard. Kanske ett äpple till det. Godis var bannlyst och beslagtogs av lärare. När jag någon gång hade jordnötssmör på mackorna kändes det så lyxigt att jag nästan skämdes inför mina kompisar.
Fredagsmys innebar kladdiga chokladbollar eller någon chipspåse. Att ett kompisgäng skulle köpa ett kilo lösgodis, fyra påsar chips och litervis med läsk (som blir resultatet om fyra-fem personer lägger ut 50 kronor var) fanns inte på kartan. Kalas? Tja, gräddtårta med nonstop, hembakt, någon liten godispåse. Bjöds det på mat (vilket inte var självklart) gick det bra med varmkorv.
Nu kan även sånt vara dyrt för den som har lite pengar. Men det måste ändå ha varit lättare för fler att hålla jämna steg. Även för familjer med dålig ekonomi eller småtrassligt hemma.
Min poäng är inte att dagens ungar gott kan klara sig på ett par torra smörgåsar. Min poäng är att visa vad relativ fattigdom är och förklara vad som hänt i samhället sedan jag var barn.
Om man skulle översätta 80-talets klassamhälle till barnens matsäckar hade de flesta råd med några ostmackor. Någon enstaka fick en köpsallad och ungefär en i varje klass riskerade få en väsentligt sämre matsäck än de andra. Mellan 1995 och 2013 fördubblades den relativa fattigdomen i Sverige. Samtidigt som fler fick det sämre, fick många det bättre. De rikaste tiondelarna av befolkningen drog ifrån rejält. Många lever med det in på bara skinnet. Det märks på friluftsdagen, på barnkalaset och i hela vår vardag.
Om alla äter ostmackor känner ingen sig fattig. Om två tredjedelar av klassen får lyxa sig med pastasallad, hjälper det inte om resten får en frukt till mackan. De har det ändå mycket sämre än de flesta. Även vänstermänniskor kan ha svårt att förstå begreppet relativ fattigdom. Äldre säger ibland: ”på min tid hade vi inte dator hemma”. Underförstått: dagens ungdomar är bortskämda. Jag får alltid lust att svara ”men ni var ändå bortskämda, för på 1800-talet blandade man bark i mjölet”. Eller var ska vi dra gränsen för historiska jämförelser?
För att vrida utvecklingen åt ett annat håll krävs en aktiv fördelningspolitik. Det är inte värdigt att skillnaderna mellan barns förutsättningar är större i dag än för 20–30 år sedan. I väntan på det kan vi vuxna försöka stå emot hetsen i solidaritet med de av oss som inte kan erbjuda leklandskalas och lyxiga matsäckar. Själv tänker jag gå in likt en gammal öststatsdiktator och upplösa ”godisklubbar” som mina framtida barn kan tänkas bli medlemmar i. Oavsett om vi har råd med dem eller inte.
