Den här sommaren slogs jag som aldrig förr av mitt eget åldrande. En gång inledde jag ett samtal med mamma med ”Du och jag har levt i en tid när…”, som om vi var jämnåriga. Men det blev värre. Efter att hela livet ha ansett att hård träning är den enda värd att slösa tid på, struttar jag nu försiktigt fram i skogen på mina allt kortare springrundor, livrädd att ramla eller slita ut knäna.
I spegeln ser jag också något misstänkt likt en bullig klimakteriemage. Jag känner mig dödlig på ett plufsigt sätt. Inte som att allt ska ta slut på ett ögonblick, utan att jag hunnit en bra bit på väg in i ett oåterkalleligt förfall.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!
