Sverigedemokraterna fick till slut annonsera på Aftonbladets nätupplaga inför EU-valet. Annonspengarna, 39.000 kronor, skänks till Expo. Rätt eller fel kan diskuteras. Det märkliga är att debatten om annonsering har kommit att vinklas till en rättighetsfråga.
”En central del i demokratin är att även partier och åsikter som man starkt ogillar ska ha möjlighet att göra sina röster hörda”, kommenterar Kalle Jungkvist, chefredaktör på Aftonbladet.

Det är naturligtvis helt riktigt.
Frågan är bara om det är nödvändigt att synas på en av Sveriges mest välbesökta sajter tre dagar i rad för att man ska anses ha fått sina demokratiska rättigheter tillgodosedda. Och hur många andra organisationer har i så fall ens råd med det?

Företag och föreningar snuvas på annonsplatser varje dag på olika håll. Att annonsen inte följer tidningens policy, eller kan tänkas skrämma bort andra finansiärer, är bara ett par exempel på anledningar. Få av dessa utmålar sig själva som martyrer, som Kalle Jungkvist befarar skulle bli fallet med Sverigedemokraterna.
Man kan också undra vad som skulle krävas för att Sverigedemokraterna ska sluta att framställa sig som offer för medias repression. Ett personporträtt på Jimmie Åkesson där han talar om hembakta bullar och porträtteras med en hundvalp i famnen? För så länge det finns sympatier att tjäna på martyrglorian släpper de den nog inte så lätt.