Pang, sa det. Jakob och Dina blev kära direkt. De hade börjat samma klass på gymnasiet och funnit varandra, trots sina olikheter. Han, en slacker med lössnus. Hon, en stram plugghäst. Förälskelsen visste inga gränser. Han pratade om henne hela tiden. Hur vacker hon var, hur smart hon var, hur rolig hon var. Han fixade till och med en egen plats åt henne när vi hade LAN-party.
Klockan var tio när Jakob ringde på dörren. Han grät rakt ut. Mellan snörvlet framgick att Dinas pappa hade fått reda på relationen och reagerat med raseri. Som svensk var Jakob en skymf mot familjen. Dina kunde inte spjärna emot. Relationen tog slut, till hela skolans sorg. Alla visste. Rektorn fick flytta på Jakob för att han skulle orka gå kvar.
Ett par hundra tusen svenskar tvingas förhålla sig till hederskultur. Forskningen talar om kollektivistiska strukturer. Sammanhang som innebär att det finns förväntningar och krav på att sätta familjens, släktens eller andra kollektiva intressen framför sina egna. Man förväntas göra avkall på sina mänskliga rättigheter.
Heder är ett trubbigt begrepp. Egentligen är det en kombination av nationalism, religion, patriarkala strukturer och regionala traditioner. Som förstärks eller lockas fram i det utanförskap man ofta hamnar i som flykting. Man har inte bara blivit av med sitt hem, utan också sitt språk, sitt yrke, sin plats, sin ordning. Barnens liv blir då en projektionsyta, en sfär att kanalisera minnen och nostalgi.
Vad kan politiken göra, utöver att lagstifta mot fysiska övergrepp? Förbjuda en värdering? Samhället är ingen lerklump staten kan forma exakt som den vill. Vissa saker sker successivt, normförskjutningar pågår över tid.
Vi måste se till att det finns kuratorer, socialsekreterare och lärare som snappar upp signaler. Det måste finnas polisiära resurser i de fall det handlar om brott. Till sist måste vi som individer våga stötta. Vi får inte titta bort. Hederskultur är en förnedring och ett lidande ingen människa ska behöva stå ut med.
