Spika upp fågelholkar. Söka jobb i sex timmar per dag. Klippa gräs. Röja snö. Det här är några exempel på de kommunala arbetsmarknadspolitiska åtgärder som ska hjälpa folk att komma in på arbetsmarknaden, enligt en studie som har gjorts för Riksrevisionens räkning. I en intervju med Flamman (6/7, 2017) menar en av författarna till rapporten, Rickard Ulmestig, att många av åtgärderna varken är värdiga eller kompetensutvecklande; många av problemen kommer sig av att man försöker man hitta en snabb lösning på ett strukturellt problem.

Åtgärderna, som till stor del är till för de som har det svårast på arbetsmarknaden, omfattar idag 100 000 människor och kostar ungefär 4,6 miljarder kronor. Exakt vilka som får stöd av kommunen istället för från Arbetsförmedlingen avgörs på lokal nivå – och där, kommer man fram till i rapporten, verkar bedömningarna i flera fall göras utifrån verksamhetens intresse. I vissa fall kan kommunerna komma att “använda arbetslösa till att utföra kommunal kärnverksamhet […] genom att använda sig av subventionerade anställningar eller försörjningsstöd”. Alltså: snöröjning och gräsklippning, men inget jobb och ingen egentlig lön. Så kan det inte se ut.

Är det då omöjligt att få till kommunala arbetsmarknadspolitiska åtgärder som faktiskt fungerar? Är det otänkbart att arbetssökande faktiskt får tillgång till, säg, handledning och stöd för att kunna få ett jobb i framtiden, exempelvis inom vården? Nej, självklart inte. Men faktum är också att arbetsmarknaden är under förändring. Fler och fler jobb automatiseras (vilket såklart inte betyder att jobben nödvändigtvis försvinner – men de förändras och byts ut). Samtidigt ökar produktionen stadigt – och istället för att försöka anpassa arbetsmarknaden till den här utvecklingen, till exempel genom kortare arbetsdagar, hittar man på låtsasjobb som egentligen inte behövs. Det är i det sammanhanget arbetslösa bestraffas, både ekonomiskt och socialt, och utnyttjas av åtgärder som egentligen ska vara dem till hjälp.

Stefan Löfven, som sedan länge verkar ha övergett även den mest ljumma typen av socialdemokratisk politik, menar att man har ett “personligt ansvar” att vara anställningsbar. Som om det är på individuell nivå vi ska hantera det att över hälften av alla arbeten kan komma att automatiseras om tjugo år. Som om arbete är en personlig, moralisk fråga, istället för en politisk och ideologisk sådan. Ta ansvar för arbetsmarknadsåtgärder som är på riktigt, Stefan Löfven; se till att folk får stöd och utbildning i bristyrken, ordentlig handledning, tillgång till yrkesutbildningar och vidareutbildningar. Annars kommer vi att fortsätta se liknande problem – från onödiga uppgifter till utnyttjande av arbetskraft – på både statlig och kommunal nivå.