Utrikes 21 mars, 2023

”Alla kommer undan”: 20 år senare präglar Irakkriget fortfarande omvärlden

Invasionen av Irak väckte internationell förskräckelse – men också hopp. I dag ser några av de mest aktiva debattörerna då tillbaka på konflikten som en viktig, men i slutändan djupt tragisk historia.

När USA i mars 2003 beslutade att invadera Irak var den svensk-kurdiske journalisten och debattören Kurdo Baksi försiktigt optimistisk. Strider och konflikter mellan irakiska kurder och regeringsstyrkor hade då pågått med omväxlande intensitet i över 80 år. Iraks diktator Saddam Hussein hade under sina 30 år vid makten återkommande visat att hans regim var kapabel till brutala övergrepp mot den kurdiska minoriteten. För Kurdo Baksi kunde ett slut för regimen bara vara en bra sak för hans folk.

Men optimismen förbyttes snabbt i besvikelse och sorg.

– De enda som har vunnit på det är kurderna, som har större oberoende nu. Men bortsett från det har inget gott kommit ur det. Det ledde i stället till Islamiska statens framväxt, säger han till Flamman.

Från USA:s håll motiverades invasionen med uppgifter om irakiska massförstörelsevapen. Uppgifter som senare visat sig vara falska. Invasionen hade inte heller sanktionerats av FN:s säkerhetsråd, vilket enligt Kurdo Baksi inte bara gjorde kriget illegalt, utan även brutalare än vad det hade behövt vara. Han är övertygad om att ifall FN hade lett operationen hade irakierna besparats mycket lidande.

– Om FN hade sanktionerat det hade kriget kanske inte blivit så brutalt heller, man hade bara satsat på att få bort Saddam Hussein. Nu har hundratusentals människor och barn dött. Man krigade inte bara mot Saddam Hussein utan även mot irakierna. Det är ett enormt antal människor som dött, motsvarande flera svenska städer har utplånats.

Inte ens ur kurdiskt perspektiv menar Kurdo Baksi att kriget går att försvara i efterhand.

– Egentligen legitimerade kurdernas sak inte kriget, de hade många rättigheter före kriget också. Egentligen har kurdernas mark minskat sedan dess, säger han och fortsätter:

– Det USA gjorde var att störta en sunnimuslimsk despot och ersatte honom med en shia. Irak hade kunnat vara världens rikaste stat, men i stället är det kaos.

Bland de irakiska kurderna menar han dock att USA skaffat sig en större respekt sedan kriget, särskilt bland de yngre generationerna. Det beror inte minst på landets stöd till kurderna under Syrienkriget.

– Kurderna tycker det var bra att USA gick in i Irak och störtade Hussein. Relationerna mellan kurderna och USA är fortfarande starka. Amerikanska soldater på gatan får fortfarande blommor av kurder, även i Rojava i Syrien, säger han och fortsätter:

– Den nya generationen är väldigt USA-tillvänd, trots att de själva ofta är vänster. Den äldre generationer misstror fortfarande USA och tror att de kommer att svika dem igen när de får tillfälle. Men överlag har USA fått en större respekt bland kurder.

Generellt tror Kurdo Baksi att Irakkriget har gjort USA och andra västmakter försiktigare i sin geopolitik. Medvetenheten om de långtgående risker som varje invasion medför är fortfarande stark, tror han.

– Många hjälper nu Ukraina i stället för att själva gå in i kriget mot Ryssland, och det beror på Irakkriget tror jag. Man undviker direkt konfrontation, man har lärt sig det. Joe Biden är noga med att bara stödja Ukraina indirekt. Ukraina behöver allt vårt stöd, jag är en varm vän av deras sak, men jag tycker inte man ska skicka soldater dit.

En som aldrig hyste några tvivel om vad Irakkriget skulle leda till är Sveriges dåvarande ärkebiskop KG Hammar.

– Jag var mycket skeptisk till Irakkriget från början och minns att jag debatterade i tv med någon minister som Göran Persson skickade fram. Min hållning har bara förstärkts. USA skapade ett eget motiv för kriget som visat sig helt fabricerat och dessutom saknade man helt kunskap om den känsliga balansen mellan olika grenar av Islam. De skapade med sin misslyckade politik i Irak plats för Islamiska staten och hela den katastrofala utvecklingen med kalifat och all terror, säger han.

Hammar var en hård kritiker mot kriget, och deltog i flera demonstrationer mot kriget under 2003. 20 år senare menar han att hela den globala situationen fortfarande är påverkad av invasionen.

– Världen har blivit mer polariserad. Ett globalt kontrollsamhälle med misstänksamhet har blivit följden, säger han och fortsätter.

– Om kriget i Afghanistan hade visst mått av begriplighet och internationell rätt bakom sig så saknades detta helt för Irakkriget. Det blev i stället ett uttryck för USA:s expansionism i en ömtålig del av världen.

– Den viktigaste läxan är som alltid att krig inte löser några problem utan skapar i stället nya, som i sin tur leder till mera våld.

En annan svensk-irakier som hade vissa förhoppningar på operationen när den inleddes i mars 2003 är poeten Jasim Mohamed. Han kom till Sverige 1990 efter Iraks invasion av Kuwait, vilket ledde till det första gulfkriget. Han är från södra Irak, en region som han säger led särskilt hårt under Saddam Husseins regim. Han var därför inte enbart kritisk till invasionen.

– Det var bedrövligt för alla naturligtvis, men samtidigt hade jag en naiv tro på västerländska demokratier. Jag trodde att land med fria val besatt en humanism och visdom som skulle fungera som en bromskloss mot varje missförstånd eller övergrepp. Jag trodde på den amerikanska och brittiska demokratin, och hade inga invändningar mot störtandet av Saddam Hussein. Men jag ville att Västeuropa skulle tygla det amerikanska barbariet.

Han menar att amerikanernas och britternas historia gjorde dem särskilt olämpliga att leda kriget mot Saddam Hussein.

– Jag insåg snart att det skulle bli som det blev eftersom både amerikanerna och britterna har imperialistiska system som ser till sina egna intressen. De visade sig snabbt att de inte hade några planer för framtiden, säger han och fortsätter:

– De borde åtminstone inte ha upplöst den irakiska armén som har fungerat som en sammanhållande kraft i landet. De borde ha tyglat plundringen och haft lite mer kännedom om vad invasioner kan leda till. Det handlade i grunden om deras egna intressen, inte om att hjälpa irakier att skapa ett bättre system.

Jasim Mohammed vill inte svara på om störtandet av Saddam Hussein i efterhand kan sägas motivera kriget, eftersom det är omöjligt att veta vad som hade hänt annars. Men som land menar han att Irak inte har någon framtid längre.

– Det är svårt att säga om det var värt det i efterhand. Jag är poet, jag sysslar inte med politik. Hade vi fortfarande levt under Saddam Hussein i dag hade det inte varit bättre. Landet var i upplösning ändå, det var inget land i modern bemärkelse. Kurdistan styrs av två feodala familjer, så de skulle se till sina egna intressen. Södra och centrala Irak styrs av ett klansystem. Så det är för splittrat för att fungera som land. Gränserna skapades av engelsmännen och imperialistiska makter.

Jasim Mohamed tror inte heller att omvärlden har lärt sig något av kriget. Snarare har det blivit uppenbart för alla att inga hinder finns för imperialistiska projekt.

– Det som har hänt är att vi har tappat tron på demokratin och fredligt tänkande. Människor börjar inse att den internationella rätten inte fungerar, det finns ingen moralisk övermakt som kan definiera vad som är rätt och fel. Tony Blair och George Bush har kommit undan, Israels, Irans och Saudiarabiens ledare kommer undan. Och nu även Vladimir Putin. Alla kommer undan. Det finns ingen internationell rätt.

Internationella brottmålsdomstolen i Haag har utfärdat en arresteringsorder mot Putin. Hur ser du på det?

– En sådan borde för länge sedan ha utfärdats mot Bush och Blair, den saudiska kungen, Israels ledare och flera andra.

Veckobrev 27 februari, 2026

Hur länge ska Sverige suga ut Norrland?

SSAB:s stålverk i Luleå tillverkar ett av världens främsta stål. Foto: Leonidas Aretakis.

Har du varit i Norrbotten? (Du kanske till och med bor där – grattis i så fall.)

Som du kanske vet har Flamman sin bakgrund i Malmfälten, det gruvtäta området i Gällivare med omnejd. Och nu har jag äntligen fått resa dit.

Jag åkte dit på inbjudan av Region Norrbotten, tillsammans med tre andra journalister, och på tre intensiva dagar besökte vi stålbolaget SSAB i Luleå, Försvarsmakten i Boden, samiska museet Ájtte i Jokkmokk, småföretaget Gefa systems i Gällivare, samt stadshuset och LKAB:s järnmalmsgruva i Kiruna. Jag hann till och med besöka Flammans minnesmärke i Luleå.

Problemet är bristen på infrastruktur, inte minst bostäder.

Tyngst av allt var dock malmgruvan, där vi fick åka till den djupa delen 1 365 meter ned. Här såg man krafterna i omlopp: gravsänkan som drar ned allt mer av Kiruna i gruset, en berggrund i ständig rörelse och de ofantliga mängder malm som forslas ut för 1,50 kronor kilot – men ändå ger intäkter på 100 miljoner om dagen.

Vi kördes runt på de 50 asfalterade vägmilen under mark, inspekterade de fem meter långa diamantborrarna som förbereder för sprängningar, såg ”processporr” i form av en automatiserad nedsläppning av malm till de djupare schakten, och träffade allt från maskinförare till gänget som fjärrstyr vissa lastvagnar med xbox-kontroller.

Flammanmonumentet i Luleå har ramats in av två modulhus. Foto: Anders Lindberg.

Här bryts minst 80 procent av all järnmalm inom EU, och gruvan motsvarar 0,5–0,8 procent av Sveriges bnp – vilket innebär att den skapar jobb till minst 50 000 människor inklusive underleverantörer och andra regionala effekter. Och bäst av allt: allt detta ägs av staten. (När det gäller utlandsägda gruvbolag är jag inte lika begeistrad.)

Därför är det lokala gruvmotståndet begränsat. Det enda parti som nationellt bedrivit gruvkritik är Miljöpartiet, som fick 0,44 procent eller totalt 61 röster i hela kommunen. (Bra därför att Amanda Lind pressades för sin inkonsekventa position i Dagens Nyheter i morse.) Det som finns är kritik mot den nya Per Geijer-fyndigheten som innehåller en av Europas största koncentrationer av sällsynta jordartsmetaller.

På 1 365 meters djup undrar man vilka väsen man riskerar att väcka. Foto: Leonidas Aretakis.

Gabna sameby, vars flyttleder överlappar med området, har sagt ”blankt nej” till planerna och kräver större inflytande över processen. LKAB menar i sin tur att påverkan blir begränsad och att renarna endast passerar området två gånger per år. Samtidigt är bara 10–15 procent av Sveriges samer med i en sameby med renskötselrätt, och många samer jobbar i andra näringar, inte minst i gruvorna – inklusive renskötare som vill bekosta lastbilar och skotrar.I övrigt framstår gruvmotståndet som en storstadsposition snarare än en lokal vänsterlinje. Det lokala Vänsterpartiet kräver att gruvornas infrastruktur byggs ut, inte minst den eftersatta och enkelspåriga Malmbanan som fraktar malmen upp till norska hamnstaden Narvik. Fackförbunden är också positiva, då både staden och regionen har höga löner och i princip bara frivillig arbetslöshet.

Problemet är i stället bristen på infrastruktur, inte minst bostäder. Våra ciceroner menade att man rentav flyger in personal till Espresso House i Kiruna, och när människor inte bor där de jobbar bidrar de varken till skatteintäkter eller folkliv.

Utblick över det omdiskuterade stålverket Stegra utanför Boden. Foto: Leonidas Aretakis.

Så att det finns en växtvärk råder det inga tvivel om. Och här kommer vi till regionens syfte med att kalla upp oss. Nämligen att det skrivs mycket om den industriella omställningen i norr, men att kunskaperna ofta saknas. De personer vi träffade, som IF Metall-ombudet och tidigare socialdemokratiska riksdagsledamoten Emilia Töyrä, återkom ständigt till att småkommuner tvingas ansvara för gigantiska processer: dåliga järnvägslinjer, trånga hamnar, bostadsbrist och i Kirunas fall till och med flytten av en hel stadskärna.

Detta samtidigt som de värden som produceras i regionen är av nationellt intresse – centrala naturresurser och som ger Sverige stabila intäkter och lägre arbetslöshet, en militär försvarslinje mot Ryssland, samt fossilfri elproduktion och sällsynta metaller som är viktiga för både omställningen och oberoendet mot Kina.

Ger vi Norrland tillräckligt tack?

Svaret är förstås nej. Som Jonas Algers (grattis till nya jobbet på Katalys!) ständigt påpekar i Flamman måste staten kliva in för att bygga ut infrastrukturen, inte minst Malmbanan och hamnen i Luleå. Där ligger dessutom SSAB:s stålverk som tar fram världens kanske främsta högkvalitetsstål, och som nu tillsammans med LKAB planerar att ställa om stålproduktionen – med innovationer som kan påverka omställningen i hela världen.

Läs mer

Om man ska tro LKAB har de (det vill säga staten) samtidigt erbjudit Kiruna kommun att bekosta och bygga alla bostäder som behövs. Men politikerna har velat styra processen själva, något bolaget menar att de inte klarar av. Det katastrofala badhusprojektet, vars nota skenat till 1,37 miljarder, verkar antyda att de har en poäng.

Men i så fall: vilken småkommun hade klarat allt det här?

Det här var några av mina tankar efter den intressanta resan i norr. Jag hann inte komma in på minoritetsfrågan och rätten till marker för rennäring, jakt och fiske denna gång. Men jag ska följa upp den antingen i en nyhetstext eller i ett kommande brev.

Vad är dina tankar om allt detta? Älskar du också (gemensamt ägda) gruvor – och hur kan utmaningarna lösas?

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 27 februari, 2026

Lovisa Broström: Politik är inte en tävling i lidande

Jacob Sanchez blir tårögd efter sitt framträdande i herrarnas friprogram vid de amerikanska mästerskapen i konståkning, lördagen den 10 januari 2026, i St. Louis. Foto: Stephanie Scarbrough/AP/TT.

I sin nya bok hamnar Johan Alfonsson i en välbekant vänsterfälla: att reducera politik till vem det är mest synd om. I stället för att söka allianser som kan förändra samhället kör han in ytterligare en kil mellan medelklass och arbetarklass – precis som Fredrik Reinfeldt under Alliansens tid vid makten.

De senaste 50 åren har stora delar av vänsterns samhällsanalys kretsat kring en enda fråga: vem är det mest synd om? Den som är mest utsatt har också antagits vara mest moralisk och historiskt progressiv, bara genom att ha det sämre. Vad som kommit i skymundan är hur man bygger allianser för att få makt och inflytande. Helt enkelt: Hur man skapar förändring.

För två år sedan skrev jag boken Medelklassen: 200 år i samhällets mitt. En huvudpoäng var att medelklassen, som i decennier framhävts som både privilegierad och moraliskt korrumperad, egentligen består av lönearbetare, med något bättre löner och arbetsvillkor. Den är beroende av sina jobb och av en fungerande välfärd, precis som arbetarklassen. Jag ville poängtera att den gemensamma kampen mellan medelklass och arbetarklass har varit avgörande för det svenska välfärdsbygget och den svenska modellen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 26 februari, 2026

Så tog Saudiarabien över e-sporten

Den saudiska diktaturen pumpar in miljarder i datorspel för att stärka sin image. Bild: Flamman.

Den saudiska diktaturen pumpar in miljarder i datorspel, inte minst i den årliga turneringen E-sports World Cup. Många bolag gläds åt pengarna – men kritiken mot oljelandets inflytande blir allt starkare, och förra året drog sig svenska Geoguessr ur tävlingen. Flamman undersöker vad som ligger bakom den saudiska storsatsningen på datorspel.

E-sporten växer snabbt. Stora arenor fylls av förväntansfulla datorspelsnördar, som rest från hela världen för att se sina favoritlag duellera på färgsprakande storskärmar. Lurviga pälsdjur möter mäktiga trollkarlar i League of Legends, och i Counter-Strike jagas terrorister i aztekiska djungeltempel eller på italienska smågator. Ännu fler följer turneringen hemifrån.

Förra året beräknades e-sporten ha totalt omkring 640 miljoner följare, och stora lag som Team Liquid och T1 uppvaktas av miljontals lojala fans bakom PC-skärmarna där hemma. Industrin växer för varje år och väntas 2026 omsätta 45 miljarder svenska kronor.

Spelhajpen är påtaglig. Inte minst i Sverige, där Dreamhack årligen lockar tiotusentals besökare till en tredagars spelfestival fylld av klassiska och nya speltitlar, e-sportturneringar och cosplay, där besökare klär ut sig till spelkaraktärer. Till och med statsminister Ulf Kristersson dök upp på festivalen förra året för att spela en omgång Rocket League.

Om en månad äger turneringen ESL Pro League rum i Stockholm. Världens bästa lag i det populära skjutspelet Counter-Strike samlas i Annexet vid Globen för att göra upp en prispott på omkring nio miljoner kronor.

Stort. Counter-Strike visas på jätteskärm under Dreamhack Masters i Las Vegas 2017. Foto: John Locher/AP.

Jag minns själv när jag var på Dreamhack Masters i Stockholm för omkring fyra år sedan. Stämningen i arenan var elektrisk. Det spelade ingen roll vem du är, alla samlas för en gemensam sak: datorspel på storbild, dånande livekommentering och bländande pyroteknik från scenen. Oavsett bakgrund, kön eller läggning blev man genast en del av gemenskapen.


Bakom tävlingen i vår står ESL Faceit Group. Bolaget är en sammanslagning av ledande e-sportföretag, där svenska Dreamhack ingår, och arrangerar några av världens största turneringar och spelfestivaler.

I januari 2022 köptes företaget upp av Savvy Gaming Group – ett spelinvesteringsbolag som är helägt av Saudiarabien via den statliga investeringsfonden PIF. Majoriteten av alla turneringar, evenemang och ligor inom scenen har numera saudiskt ägarskap.

Saudiarabien är samtidigt känt för sin repressiva politik. I landet, som styrs av al-Saud-dynastin enligt konservativa religiösa lagar, är det förbjudet att öppet identifiera sig som homosexuell eller transperson. Fram till 2019 fick kvinnor inte fatta egna beslut utan godkännande av en manlig förmyndare.

Landet är även ökänt för att vara ett av de värsta i världen i fråga om att utmäta dödsstraff. Åtminstone 356 personer avrättades bara under 2025, vissa offentligt, enligt Human Rights Watch. Över hälften av de avrättade var utländska medborgare, och en dryg fjärdedel dödades av staten för att ha brutit mot förbudet mot cannabis. Andra har avrättats för att ha deltagit i demonstrationer.

2021: Spelinvesteringsbolaget Savvy Gaming Group (SGS) grundas av Saudiarabiens statliga investeringsfond PIF, som skjuter in 300 miljarder kronor i företaget.

2022: SGS köper upp svenska Dreamhack och investerar 1 miljard kronor i svenska spelförvaltningsbolaget Embracer. Det helägda saudiska bolaget köper även upp världens största e-sportföretag, ESL FACEIT GROUP.

2023: Den saudiske prinsen Faisal bin Bandar bin Sultan blir ordförande för internationella e-sportförbundet IESF, fram till 2025.

2024: Esports World Cup, världens största e-sportevent, äger rum för första gången i huvudstaden Riyadh. Samtliga stora e-sportspel är på plats och totalt arrangeras tävlingar i över 20 titlar. Det saudiska laget Team Falcons vinner cupen.

Samma år annonserar Internationella olympiska kommittén ett tolvårigt kontrakt med Saudiarabien, som ska stå som värdland för OS i e-sport under perioden. Samarbetet avbryts däremot 2025 – innan något mästerskap ägt rum.

2025: PIF köper upp spelföretaget Electronic Arts. Affären förväntas gå igenom i år.
Det saudiska fastighetsutvecklings-bolaget Red Sea Global, som är helägt av PIF, ingår i ett treårigt kontrakt som sponsor för världens största e-sportlag T1.

Esports World Cup äger rum för andra gången i Riyadh. Saudiska laget Team Falcons vinner i år igen.

Internationella människorättsorganisationer har dessutom länge kritiserat arbetsförhållandena för landets migrantarbetare, som utgör 42 procent av landets befolkning. Det så kallade kafalasystemet har anklagats för att möjliggöra exploatering, skuldsättning och i vissa fall slavliknande arbetsvillkor inom bland annat bygg- och servicesektorn.

Sedan kronprins Mohammed bin Salman tog över som premiärminister från sin far 2022 har datorspel blivit ett nationellt intresse. Savvy Gaming Group planerar att investera över 300 miljarder kronor i branschen inom tio år, med målet att göra kungadömet till ett globalt nav för gejming och e-sport.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (1 svar)
Utrikes 25 februari, 2026

”Regeringen är för pigga på att ge pengar till islamister”

Den tidigare V-ledaren framför en väggmålning med det kurdiska slagordet ”jin, jiyan, azadi” (kvinna, liv, frihet) i norra Syrien. Foto: Privat.

Socialistiska Rojava är under angrepp från den syriska regeringen. Nu har vänsterpartisterna Jonas Sjöstedt och Yekbun Alp besökt området. ”Kurderna är inga duvungar heller”, säger Sjöstedt till Flamman.

Förra veckan besökte Jonas Sjöstedt Rojavaområdet i norra Syrien, tillsammans med riksdagsledamoten Yekbun Alp. Besöket sker bara veckor efter den syriska regeringens offensiv, som tryckte tillbaka de socialistiska styrkorna till en smal remsa längs den turkiska gränsen.

– Det finns en stor oro över framtiden. Vägspärrar och vapen är en del av vardagen, och varje skola har förvandlats till ett läger för de tiotusentals internflyktingarna. Staden Kobane, som belägrades av Islamiska staten 2014, är återigen isolerad mellan de syriska regeringsstyrkorna och Turkiet som stängt gränsen. För många väcker det otäcka minnen till liv.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 25 februari, 2026

Israeliska soldaterna: ”Vi använde mänskliga sköldar”

Den israeliska armén raserade ibland byggnader för att hedra fallna soldater, enligt vittnesmål från Breaking the silence. Foto: Jehad Alshrafi/AP/TT.

Genom organisationen Breaking the silence vittnar israeliska soldater om en krigföring där nästan allt kan ges militär legitimitet – från att bränna ned civila hem till att använda mänskliga sköldar. Flamman träffar fyra veteraner vars berättelser gjort dem till måltavlor i det egna landet. – Det gör ont att se den judiska identiteten kapad av det här projektet, säger Yair.

Jehuda Shaul tillhörde den mest vänsterlutande enheten i Israels armé.

Den 50:e bataljonen i Nachalbrigaden bestod främst av unga män från socialistiska kibbutzer. Deras kulturkommitté gav ut ett litterärt månadsmagasin, och på fredagens kulturkvällar läste man Karl Marx och Primo Levi.

– Jag levde i en vänsterbubbla, förklarar han när vi ses i Stockholm.

–  Och jag tänkte: bättre om människor som jag tjänar i militären, eftersom vi kommer att bete oss mer humant mot palestinierna.

2004 placerades han i Hebron, den enda platsen på Västbanken med israeliska bosättningar mitt i stadskärnan. Mitt bland 180 000 palestinier bodde några hundra bosättare som vaktades av 600 soldater.

Den israeliska armén hade en strikt policy för separation. Ju närmare bosättningen, desto större restriktioner för palestinierna.

Vittne. Yehuda Shoal var med att grunda Breaking the silence, som samlar in vittnesmål från israeliska soldater om sin tjänstgöring. Foto: Oded Balilty/AP.

De fick inte köra på vägarna, och i vissa fall inte ens gå på dem. I vad som varit palestiniernas största kommersiella centrum fick de inte längre öppna affärer.

Jehuda Shauls uppgift var att svetsa igen dörrar för palestinska familjer. Snart såg han graffitin som prydde väggarna: ”Araber till gaskamrarna.” ”Araber är råttor.” ”Araber ut med Davidsstjärnor.”

– Du vet, fina liberala idéer, säger han torrt.

Han beskriver en vardag där bosättare attackerade palestinier flera gånger per dag.

– Våra order var att försvara bosättarna. Vi skulle inte ingripa om de attackerar palestinier, det var polisens jobb.

Det här var under kulmen för den andra intifadan, ”svarta mars”, den dödligaste månaden för israeler där bland annat 23 människor dödades av en självmordsbomb på en buss.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 25 februari, 2026

Palantir tar schweizisk tidskrift till domstol

Palantirs vd Alex Karp donerade en miljon dollar till Donald Trumps installation förra året. Foto: Markus Schreiber/AP/TT, adobe stock.

Övervakningsbolaget Palantir stämmer nättidningen Republik efter en granskning av företagets lobbyism mot den schweiziska försvarsmakten. Nu tas ärendet upp i domstol – medan tidningen beskriver sitt arbete som ”centralt för demokratin”.

I december publicerade schweiziska Republik en granskning av teknikbolaget Palantir och deras försök att sälja in sin plattform till landets försvarsmakt – ett försök man i slutändan misslyckades med. 

Bland materialet man baserat granskningen på fanns en 20-sidig rapport från den schweiziska armén, som lyfte flera risker med ett eventuellt samarbete med bolaget. Rapporten tar upp farhågor om dataflöde till amerikanska myndigheter, framtida beroende av bolaget och etiska aspekter kopplat till hantering av data.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 24 februari, 2026

Leninland vandaliserat av nazistiska Aktivklubb: ”Hot mot det fria ordet”

Foto: Anders Wiklund/TT, Gustaf Erling

Leninland i Varberg vandaliserades nyligen med vitmaktbudskap från våldsamma Aktivklubb Sverige. ”Jag betraktar dem inte som farliga för mig”, säger den socialistiska hotellentreprenören Lasse Diding till Flamman.

På måndagsmorgonen möttes Gustaf Erling, föreståndare vid Leninland, av att ingången till stipendieboendet i Varberg vandaliserats. Leninland beskrivs av ägaren Lasse Diding som en ”kulturell frizon för skribenter med hjärtat till vänster”, och erbjuder stipendier för författare och journalister.

Två klistermärken med budskapet ”svenskar är vita” satt uppklistrade på informationsskylten utanför, och masker med den sovjetiska ledaren Vladimir Lenins ansikte hade rivits ut på gatan från Leninlands ”presentskåp”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 24 februari, 2026

Ryska exilprofessorn: ”Landet närmar sig bristningsgränsen”

Den ryska exilförfattaren Alexander Etkind förutspår att Ryssland, på grund av landets invasion av Ukraina, närmar sig en ekonomisk härdsmälta. Foto: Mikhail Tolmachev, Sergei Grits/AP/TT, AP, Adobe stock.

Den exilryske professorn och författaren till ”Rysslands krig mot moderniteten” Alexander Etkind ser Kiruna kollapsa under sin egen girighet. För honom är parallellerna till Rysslands krig uppenbara.

Han ser ut som en typisk rysk intellektuell i sin generation, men hans sobra promenadskor och rock står i bjärt kontrast mot miljön vi befinner oss i: ett rengärde i Gabna sameby i närheten av Abisko.

Det är minus 25 grader och marken är täckt av flera decimeter nyfallen snö. Alexander Etkind, författaren till böcker som Alexey Navalny: A hero of the new time, Rethinking the Gulag och Nature’s evil: a cultural history of natural resources är här för att föreläsa om råvarornas politiska roll vid Kin museum. Han har under sitt forskarliv argumenterat för att roten till samhällskollaps och slitningar mellan folk ligger i den ständiga rovdriften på naturresurser, från Romarriket till Gulag och kriget i Ukraina. Ändå verkar inget ha gjort honom beredd på mötet med naturens krafter just på en sådan verklig konfliktyta där rennäring, miljölagar, prospekterande gruvbolag och valrörelse möts på en och samma plats.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 24 februari, 2026

Sossarnas stramhet stryper Sverige

Med sin strama politik inom både ekonomi och migration finns det inte mycket som skiljer Magdalena Andersson från Elisabeth Svantesson. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Magdalena Andersson vill matcha högern i migrationen för att kunna satsa på välfärden. Men när man samtidigt vill strama åt ekonomin är frågan vad som skiljer dem från ett nyliberalt högerparti – annat än nostalgiska typsnitt och fraser.

”Jag har väl varit lite besviken, på något sätt.”

Så sammanfattade den utvisningshotade SSU-ordföranden Afnan Agha hur det känns att kampanja för ett parti som inte tar strid för hennes sak. I en uppföljande intervju med Dagens Nyheter tydliggjorde Magdalena Andersson att man visserligen vill pausa vågen av utvisningar enligt den lag som Socialdemokraterna varit med att driva igenom. Men att S är landets största parti och att politiken därmed är populär: ”Att stram migration behövs är fast förankrat.”

Det är troligen sant. Det märks inte bara på S starka opinionssiffror, utan även på en Yougov-enkät från i höstas som visar att tre av fyra svenskar anser att invandringen har varit för hög de senaste tio åren.

Här kan man invända att ett statsbärande parti ska leda snarare än följa opinionen. Med tanke på att politiker från vänster till höger så sällan pratar gott om invandrare finns det inga motröster. Som Max Jerneck skrev i Flamman häromveckan spelar denna triangulering dessutom Sverigedemokraterna i händerna, som därmed kan lägga ännu mer radikala förslag, som att möjliggöra att riva upp permanenta uppehållstillstånd.

Men här finns också ett annat problem.

Hela den här följa John-leken med SD bygger på en tydlig logik: matcha högern om migration och kriminalpolitik, för att föra en offensiv ekonomisk vänsterpolitik. De två linjerna dominerade förra årets kongress, och slogs fast i Socialdemokraternas valmanifest:

”Socialdemokraterna har gjort läxan. Vi har förändrats och gått tillbaka till våra rötter. Vår uppgift är att förbättra vardagen för hårt arbetande människor och stärka samhällsgemenskapen. Så att Sverige blir mer som Sverige.”

Det låter ju toppen.

Problemet är att Magdalena Andersson är lika stram när det gäller ekonomin. När Elisabeth Svantesson nyligen gick ut med att reformutrymmet var slut för nästa mandatperiod – ett utspel designat för att vrida ned väljarnas förväntningar på ett regeringsskifte – fick hon oväntat eldunderstöd från vänster.

Andersson hade kunnat kritisera regeringen för att sprida skrämselpropaganda. I stället anklagar hon dem för att ha ”slarvat bort alla pengarna – igen”. I sociala medier skriver hon att ”SD och regeringen har tömt ladorna och reformutrymmet för hela nästa mandatperiod är i princip slut.” 

Samtidigt planerar partiet knappt att återinföra några skatter, eller att finansiera satsningar med lån. I stället upprepas ord som budgetdisciplin och ansvarstagande – samma språk som präglade finansdepartementet under Anders Borg: ”Jag har städat upp svensk ekonomi förr och jag är beredd att göra det igen.”

Så hur är det tänkt att man ska infria vallöftet om att ”göra Sverige starkt igen” och ”en stark välfärd”? Hur ska man ha råd med ”investeringar, nya jobb i välfärden och omfattande utbildningssatsningar” för att ”bekämpa massarbetslösheten”?

Det är Socialdemokraternas politik som är oansvarig.

I ett läge där vi har en av Europas lägsta statsskulder, och stora hål i allt från järnväg till sjukvård, är det knappast ansvarsfullt att kritisera regeringen med högerargument om oansvariga statsfinanser.

Läs mer

Jag tvivlar inte på att Socialdemokraterna kan vinna valet på sin kombination av thatcherdoftande finanspolitik kombinerat med rekordtuffa tag – kombinerat med nostalgiska floskler och typsnitt från folkhemseran.

Frågan är varför man ska orka hoppas på det.

Det som byggde Sverige starkt var knappast klagomål över att högern tömt ladorna. Det var att bygga nya lador. 

Diskutera på forumet (1 svar)
Ledare 24 februari, 2026

Dousas fossilfjäsk ger mig kalla kårar

Benjamin Dousa har avslöjats med att smygöka fossilexporten, efter en lobbykampanj från energibolaget Siemens Energy AB. Foto: Jessica Gow/TT.

Samtidigt som regeringen stoppar stöd till omställningen, har de i tysthet återinfört statligt stöd till fossilteknik. Man undrar om de vill att glaciärerna ska smälta.

Jag tror att regeringen kallt räknat med att ingen skulle lägga märke till deras fossilfjäsk. Och jag börjar bli orolig för att de har rätt i det.

Med ena handen har regeringen nu tagit beslut om att införa stöd – exportkrediter – till fossil exportverksamhet. Krediterna förbjöds av den förra regeringen, vilket inneburit att fossil teknik helt blivit utan ekonomiskt stöd inom exportbranscher. Nu är krediterna tillbaka, efter en lång påverkanskampanj av Siemens Energy AB, som DN rapporterat om.

Medan handelsminister Benjamin Dousa (M) återinförde fossila krediter satte samtidigt kollegan Niklas Wykman (M), finansmarknadsminister, stopp för gröna krediter.

Jag minns när jag själv satt i en av de mäktiga salarna i Arvfurstens palats, som utrikesdepartementets byggnad så fint heter. På andra sidan bordet satt handelsministerns statssekreterare (S) och två ledamöter från Liberalerna och Centerpartiet. Vårt uppdrag var att förhandla fram en uppdatering av regeringens exportstrategi. 

Partierna framför mig hade i valet 2018 lovat att förbjuda fossila exportkrediter. Men nu lät det annorlunda. De hade nämligen pratat med Siemens. Den gången lyckades dock inte Siemens lobbykampanj, men med Tidö vid makten hade man större framgång. 

Fossilbranschen beställde – regeringen utförde. 

Men, det blir extra spektakulärt när man samtidigt tittar på vad regeringen gjort med andra handen. Medan handelsminister Benjamin Dousa (M) återinförde fossila krediter satte samtidigt kollegan Niklas Wykman (M), finansmarknadsminister, stopp för gröna krediter. Tanken med garantierna är att bolag som ska göra stora tekniksprång in i framtiden kan få tillgång till bra lån, garanterade av staten. Det rör sig exempelvis om helt ny teknik för stålproduktion eller helt nya bränslen – tekniker som globalt kan få ned utsläppen rejält. 

Skattebetalarnas pengar ska alltså, med regeringens logik, absolut inte användas till det som ställer om svensk industri och tar ned utsläppen. I stället ska de användas till det som exporteras till u-länder för att förpesta deras luft, ge deras barn astma och höja de globala utsläppen. 

DN har gjort en jättebra granskning av Dousas fossilstöd, men just nu finns det inget som talar för att artikeln inte blir en i raden av klimatjournalistiska tomtebloss som snabbt brinner och lika snabbt slocknar. Och så kommer det att förbli om inte regeringens agerande får reaktioner från antingen oppositionen eller från opinionen. 

Läs mer

Nyheten om de återtagna exportkrediterna har nämligen bara kommenterats av en partiledare, Daniel Helldén, den mest väntade. De andra tre oppositionsledarna har varit tysta. Så som de ofta är, när regeringen presenterar ambitionssänkningar inom klimatpolitiken. 

Faktum är att oppositionsledaren Magdalena Andersson under senaste årets nio offentliga tal endast mäktat med att nämna klimatet en enda gång. Med en sådan oppositionsledare kan man komma undan med det mesta i klimatfrågan om man är sittande regering. 

Om det fortsätter såhär så är jag helt enkelt rädd att statsråden Dousa och Wykman får rätt. Deras plan var att i tysthet byta världens mest ambitiösa klimatpolitik till en svensk fossilrenessans. Och med en initiativlös och rädd opposition och svaga folkrörelser ser de ut att kunna göra det ifred. Omläggningen går oss obemärkt förbi. Och jag sitter här med mina kalla kårar. 

Diskutera på forumet (0 svar)