På den soliga och vackra söndagseftermiddagen inleddes Almedalsveckan på riktigt med en massiv demonstration. 7 000 gotlänningar demonstrerade mot chockhöjningen av färjepriserna och krävde priser som ligger i paritet med kostnaderna att åka lika långt på landsväg på fastlandet. Turistnäringen, jordbruket och alla gotländska partier står bakom kraven på sänkta priser utan försämring i restid eller bekvämlighet. Regeringen har hittills varit oförstående och svarade med en debattartikel av infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd i lokalpressen om att billigare kan färjan mycket väl bli men då ska den gå långsammare också. Oljepriset sägs vara boven i dramat, som i senaste upphandlingen lades på både rederiet Destination Gotland och staten att dela på vid höjningar. Och rederiet lägger, naturligtvis, alla kostnadshöjningar direkt på kunden. Ett riksdagsparti har också ställt sig bakom protesten med hela sin riksdagsgrupp, Vänsterpartiet.
Sverigedemokraterna var annars först ut på plan och lyckades skapa lite diskussion under dagen när de plötsligt sade sig kunna rösta för ett förslag om ett femte jobbskatteavdrag i höst, efter att ”ha läst fler rapporter” om de positiva effekterna av de tidigare avdragen. I Jimmie Åkessons tal nämdes sedan märkligt nog inte alls detta utspel utan han var snabbt tillbaka i det som Sverigedemokraterna ligger bakom allt ont i Sverige, från arbetslöshet och resursbrist till omoral och historielöshet, invandringen. Fredrik Reinfeldt meddelade också snabbt att det inte blir något femte jobbskatteavdrag hur som helst. Så lätt ska uppenbarligen inte denna regering kunna tvingas lägga fram något politiskt förslag. Efter det märktes partiet mest i sitt stånd nere i hamnen där de under Säpobevakning sålde kopior av svenska gulblå 1970-tals-t-shirts, modifierade till Sverigedemokrat-propaganda. I år hade partiet inte råd att betala resorna för sina anhängare för att sluta upp på talet, trots det dök tusentalet upp i Almedalen på kvällens tal.
Trots att det är två år kvar till valet pratar redan de flesta i Almedalen om hur oppositionen kommer att agera och hur en framtid alliansfri regering kan se ut. Inte bara regeringen, utan också Almedalens politiska experter och Miljöpartiet verkar behandla de två år som kvarstår innan nästa val som en enda lång transportsträcka. Därför var varken Miljöpartiets lågmälda (och sympatiska) utspel om mer reparationer i samhället (istället för slit-och-släng-principen) eller Åsa Romssons förvånansvärt bleka tal (hon klarade sig till exempel mycket bättre i Expressens tält när hon skulle svara på raka frågor från deras politiske reporter Niklas Svensson) på kvällen huvudpunkten. Istället var dagens intressantaste seminarium *Vem tar vem 2014?* med bland andra Mikaela Waltersson, frispråkig avhoppad miljöpartist på högerkanten. Hon slog fast att Miljöpartiet, som Socialdemokraterna, för tillfället är ett parti som inte vill bråka med någon och att det kan ge Vänsterpartiet stort utrymme i valet. Trots att hon uppenbarligen själv hoppades på ett MP-samarbete med alliansen trodde hon att det naturligaste skulle vara en minoritetsregering med S och MP. ”Tyvärr”, trodde hon dock att den skulle kunna pressas ganska långt till vänster eftersom den skulle behöva söka stöd hos ett stärkt vänsterparti som kunnat vara tydliga med sina frågor. Detsamma trodde Eric Sundström från Dagens Arena, men han var ”inte säker på att det var dåligt”. Med en tydlig vänsterpol i svensk politik i Vänsterpartiet kunde en minoritetsregering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet få något att orientera sig emot och tillmötesgå i form av Vänsterpartiet. Panelens tredje deltagare Tove Lifvendahl, kommunikationschef på Svenskt näringsliv, trodde naturligtvis på alliansseger.
Mycket tyder i dag på att Vänsterpartiet, oavsett om det vill det eller ej, skulle ställas utanför en regering och vid en rödgrön majoritet vara utelämnade till att, som Enhedslisten i Danmark, agera stödparti och få igenom någon fråga eller att rösta för nyval med allt vad det innebär i risk för röstförluster. Det behöver inte vara en ogynnsam position för Vänsterpartiet, som om de kommer in i regeringen har fördel av det och om de inte kommer in i den kan pressa regeringen hårt för att få igenom sin profilfråga, stopp för vinst i välfärden.
Åsa Romsson tog i kvällens tal upp allmänna frågor om barnfattigdom och eurokrisen i sitt tal och bjöd in klimatexperten och tv-meteorologen Per Holmberg att från scenen prata om vad som kan hända i världen vid temperaturhöjningar. Känslan av att Miljöpartiet sitter nöjt och bidar sin tid var stark, inga dramatsiska utspel gjordes.
Tisdagen hörde till Moderaterna. Statsministern tal på kvällen fick ett mycket blandat mottagande. Medan många socialdemokratiska och vänsterkommentatorer var imponerade av bilderna han gav av Sverige och kängorna till Folkpartiet och Centern i kritiken mot språktest och sänka ungdonmslöner talade flera borgerliga kommentatorer om otydlighet och svårbegriplig komposition. Det utspel som fick mest utrymme, den så kallade jobbpakten, förankrades med LO strax innan talet, enligt Expressen från hotellrummets telefon. Vad det kan innebära i praktiken är fortfarande oklart.
I seminarieväg är Almedalen svårare att övervaka än någonsin. Med långt fler än 2000 seminarier på en vecka har Almedalen, trots att det är precis mitt emellan två val, slagit nytt rekord med råge och många frågar sig hur veckan ska växa än mer i framtiden.
