Skådespelaren och komikern Amy Schumer har huvudrollen i I feel pretty, en nyutkommen semi-pseudo-feministisk komedi. Det har varit ett par hektiska år för Schumer sen lanseringen av humorprogrammet Inside Amy Schumer. Hon har kallats såväl feminist som rasist och varit föremål för mången debatt. Men den här filmen handlar inte om Amy, den handlar om hennes rollfigur Renee. Renee är, i sina ögon, en medelmåtta. Hon har ett medelmåttligt jobb, ett medelmåttligt socialt liv, ett medelmåttligt utseende. Och det vill hon ändra på.

Steg 1. Kontraktet:
Vi är (nästan) alla en del av överenskommelsen, någon gång påbörjar vi det livslånga försöket att passa in i en ouppnåelig idealbild. Vi spänner på oss skorna, knäpper i dem i pedalerna. Stället där storyn spinner igång i den här filmen heter passande nog SoulCycle.

Steg 2. Guide:
Det råder viss mani kring idén om förvandlingar. Makeovers. Måhända för att kroppens livscykel slutar vara särskilt uppmuntrande efter de inledande åren. Fasen som följer präglas snarare av försöket att frambringa så lite skillnad som möjligt. Och det råder ingen brist på guider. En redig motivering bakom ”varför?” går dock sällan att urskilja, inte heller i den här filmen. Renee jobbar på ett sminkföretag. Högsta drömmen är en receptionistposition. Att bekräftas vara värdig att ha ett ansikte utåt. Vara någons ansikte utåt.

Steg 3. Förvandling:
När Renee så slår i huvudet och hallucinerar fram en ”förändring” hos sig själv, gestaltas inte hennes ”nya” yttre i filmen. Det kunde funnits något starkt i detta – att hon själv är den enda som borde bry sig, och därmed den enda som ser förändringen. Tyvärr går vi inte helt aningslösa om vilken idealbild det är hon ikläder. När något profileras som ”medelmåtta”, porträtteras även dess motpol. Porträtteras och cementeras.

Steg 4. Upprättelse:
Upprättelsemomenten i I feel pretty sker via invanda mönster. Renee är med i en bikinitävling. Den snygga, framgångsrika killen blir intresserad av henne. Hon uppmärksammas av sin högsta chef. Visst, det här må vara tiden för att ta tillbaka. Reclaim. Men alla rum behöver inte övertas, en del kan vi faktiskt bara riva rakt av.

Steg 5. Epifani 2.0
Alldeles precis i slutskedet av filmen går det upp för Renee att det var hennes egna kropp som lyckats med alla jobb- och kärleksrelaterade ”framsteg”. Detta ger triumfen en något kortvarig kolsyra, bara ett avsnoppat, ”jaha.. dög jag som jag var?”. När samtida kroppsaktivister använder sina kroppar som plakat, känns den här filmens grundvalar helt enkelt rätt lame.