Andreas Malm, författare och journalist har just i veckan gett ut sin första del i en serie om tre böcker som skall behandla klimatfrågan. Ambitionen var först att beskriva de ”koldioxidens politiska ekonomi”. När Andreas Malm började skriva ett introduktionskapitel om forskningen, men sjönk djupare in i vetenskapen. Resultatet blev boken ”Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara försent”. Som titeln antyder inriktar sig boken på frågan om klimathotet verkligen existerar och hur djupt det är. Jo, problemen finns på riktigt, och det är bråttom.
I korthet: Att fortsätta precis som nu leder inom några årtionden till enorma problem. Allt det vi ser nu av skogsbränder, översvämmningar och orkaner kommer fortsätta öka. Till slut får vi folkomflyttningar i stor skala, mest i tredje världen.
De lösningar som krävs för att upprätthålla västvärldens makt och standard kommer då bli mycket drastiska: höga murar mot klimatflyktingar, enormt kostsamma investeringar mot klimatets verkningar eller en radikalt försämrad levnadsstandard på grund av klimatkatastrofer. Det är ingen framkomlig väg – inte ens de allra rikaste kan avskärma sig speciellt länge mot den typen av katastrofer.
Men katastrofprognoser räcker inte – nu måste lösningar lanseras. Andreas Malm är glad över att göra en intervju som handlar om de nödvändiga lösningarna: att kombinera miljö och rättvisa.
– Klimatfrågan har behandlats helt fel i Sverige. Det har varit alldeles för mycket fokus på individen och konsumtion. Ingen har vågat prata om hur djupt fossilbränningen sitter i våra ekonomiska strukturer. Det handlar INTE om att vi skall konsumera mindre i största allmänhet. Det handlar om att vi måste bort från fossila bränslen.
Just för att klimatfrågan presenterats av borgerliga politiker som Al Gore, Tony Blair och Fredrik Reinfeldt finns människor inom vänstern som avfärdar hela klimatfrågan. Andreas Malm tycker att det är ”sorgligt och ovetenskapligt”. Men han menar att det finns en rationell förklaring. Att den ekonomiska eliten talar om klimatpolitik handlar om att borgerligheten behöver ”äga frågan”, sätta en egen agenda innan en annan agenda kan etablera sig.
– Alla seriösa diskussioner inom forskningen om lösningar på klimatproblematiken handlar om planering. Och det är ju inte för att forskare är kommunister – utan för att det är den enda möjliga lösningen att ta över styrningen av dessa ekonomiska processer från människor som bara har som intresse att tjäna pengar.
Forskarnas lösningar pekar mot en planerad ekonomi i en eller annan form.
– Jag skulle tro att det finns två alternativ. Antingen någon form av eko-keynesianism, med starka inslag av reglering, men med en kapitalism baserad på förnyelsebar energi. Per definition måste inte övergången till förnyelsebar energi betyda slutet för kapitalismen, som ju är anpassningsbar. Den andra möjligheten är en eko-socialism, som är vad jag tror på.
Frågorna om makten över ekonomin måste oavsett om det handlar om eko-keynesianism eller eko-socialism, ställas på ett annat sätt än de gör idag, när den s.k. fria marknaden skall stå över allt annat. Därför är borgerligheten och marknadsliberalerna vettskrämda.
– När SVT sände serien ”Planeten” blev det panik. Allra störst panik blev det på borgerliga ledarsidor, på Timbro och i Neo. Alla vet att när folk verkligen diskuterar klimatet på allvar, då handlar det om att ta ifrån kapitalisterna privilegiet att styra ekonomin. Det som gör dem vettskrämda är att det är själva vetenskapen av sig själv med nödvändighet leder till de här slutsatserna att det är nödvändigt att styra ekonomin. Det är därför Peter Wolodarski sitter på DN:s ledarsida och tar in Björn Lomborg, som är helt vid sidan av klimatforskningen som förnekar att det är speciellt farligt. Det är väldigt intressant att det sker ett skifte där borgerligheten som alltid gör anspråk på att vara någon sorts röst för förnuftet hamnar helt vid sidan av vetenskapen. Vetenskaplig socialism får en helt ny mening i det här läget, säger Malm skrattande.
Andreas Malms slutsats är att klimatfrågan bara kan lösas genom ”en revolution”, eller rättare, genom en serie sociala revolutioner. Nummer ett: omvälvandet av relationerna mellan den rika och fattiga världen.
På global nivå måste de avtal som kommer efter Kyotoavtalet bygga på någon typ av planering. Det intressanta är att det också måste bygga på global utjämning. Det står nu tämligen klart att de starka länderna i tredje världen inte kommer acceptera ett globalt klimatavtal som kräver att de skall skära ned lika mycket på sina koldioxidutsläpp som västvärlden (vilket USA ursprungligen föreslagit). Det innebär att västländerna ställs inför två alternativ: antingen måste de själva skära ned mer, eller så blir det inget avtal alls – och det sistnämnda är inget reellt alternativ. Istället kommer fattiga länder i början få större rättigheter att släppa ut, proportionellt, och även få ekonomisk ersättning för de rika ländernas utsläpp. På 20-30 års sikt bör de hamna på samma nivå, per capita räknat. Denna idé som kallas minskning och utjämning – Contraction and convergence – stödjs av flera afrikanska länder, men börjar nu diskuteras både av brittiska och tyska politiker.
Omfördelning av resurserna i världen hade varit önskvärt ändå, säger Malm. Men det är inte förrän västvärlden, via klimathotet, tvingas erkänna de fattiga ländernas makt, som det är möjligt,
– Det innebär ju en social revolution! Då talar vi om ett upphävande av centrum och periferi.
Om inte västvärlden, som vanligt, lyckas knäcka dem
– Visst, men då kommer Kina och Indien säga: då är vi inte med. Varför skall de låsas in i fattigdom? När västvärldens ledare inser att de måste få alla med sig, då finns det bara den här lösningen: klimaträttvisa. Den enda väg som kommer accepteras av de fattiga länderna.
Samma tanke måste införas inne i länderna. Det utgör Revolution nummer två: Ekonomin måste inte bara bli planerad för att åstadkomma snabba förändringar – ransonering måste införas. För de är de rika och deras livsstil som utgör problemet. Olika klimatskatter kan göra det dyrare att flyga och åka bil: men de kommer inte att vara effektiva så länge de rika har råd att betala mer. Och hur länge kan befolkningsmajoriteter tolerera att de själv får ett krympt konsumtionsutrymme, när några få kan göra precis som de vill, bara för att de har pengar?
Istället: ransonering.
– Tanken är att alla medborgare får ett ransoneringskort, ungefär som ett Visa-kort, med ett lika stort konto hur mycket fossila bränslen som man får konsumera på ett år. De rika som övertrasserar sina konton på några veckor, för att de behöver flyga till Génève, de kommer behöva köpa extra kvoter, medan en ensamstående kvinna i förorten får över i sin kvot. Då är tanken att de rika skall kunna köpa kvoter, men tanken är att handeln innebär att de rika måste betala för sin livsstil till de fattiga. Och det är också upp till de fattiga själva att betala hur stor del av de här kvoterna de vill lägga ut på marknaden.
Ransonering låter mycket avlägset idag, men i Irland och framförallt i Storbritannien, enligt Malm det land som ligger längst fram i klimatdiskussionen, diskuteras frågan på hög nivå. Före detta miljöministern, nuvarande utrikesminister David Miliband ställde sig positiv till ransoneringen. Den brittiska regeringen har skrivit in i lagen att co2-utsläppen skall minska med 50 procent till 2050, de inför nu klimat-femårsbudgetar och ett superdepartement som ställs över andra organ för att de till att det blir verklighet. Skälet är att Storbritannien har världens starkaste gräsrotsrörelser – exempelvis Rising Tide och Plane Stupid – men också radikala forskare och skribenter som Mark Lynas och George Monbiot som sätter press på regeringen. Där är debatten redan på en helt annan nivå. Skygglapparna är borta: politiken tillbaka.
– Det är ju det som är den stora utmaningen. Att få bort idén att det är tabu att reglera ekonomin.
