Okategoriserade 08 november, 2007

– Alla seriösa lösningar handlar om planering

Glöm det mesta du har hört och läst om klimatfrågan. Glöm tanken på att den inte finns. Glöm tanken på att du som enskild individ kan konsumera fram ett bättre klimat. Lösningen är politisk: planerad ekonomi. Och helst: socialism.

Andreas Malm, författare och journalist har just i veckan gett ut sin första del i en serie om tre böcker som skall behandla klimatfrågan. Ambitionen var först att beskriva de ”koldioxidens politiska ekonomi”. När Andreas Malm började skriva ett introduktionskapitel om forskningen, men sjönk djupare in i vetenskapen. Resultatet blev boken ”Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara försent”. Som titeln antyder inriktar sig boken på frågan om klimathotet verkligen existerar och hur djupt det är. Jo, problemen finns på riktigt, och det är bråttom.

I korthet: Att fortsätta precis som nu leder inom några årtionden till enorma problem. Allt det vi ser nu av skogsbränder, översvämmningar och orkaner kommer fortsätta öka. Till slut får vi folkomflyttningar i stor skala, mest i tredje världen.
De lösningar som krävs för att upprätthålla västvärldens makt och standard kommer då bli mycket drastiska: höga murar mot klimatflyktingar, enormt kostsamma investeringar mot klimatets verkningar eller en radikalt försämrad levnadsstandard på grund av klimatkatastrofer. Det är ingen framkomlig väg – inte ens de allra rikaste kan avskärma sig speciellt länge mot den typen av katastrofer.
Men katastrofprognoser räcker inte – nu måste lösningar lanseras. Andreas Malm är glad över att göra en intervju som handlar om de nödvändiga lösningarna: att kombinera miljö och rättvisa.

– Klimatfrågan har behandlats helt fel i Sverige. Det har varit alldeles för mycket fokus på individen och konsumtion. Ingen har vågat prata om hur djupt fossilbränningen sitter i våra ekonomiska strukturer. Det handlar INTE om att vi skall konsumera mindre i största allmänhet. Det handlar om att vi måste bort från fossila bränslen.
Just för att klimatfrågan presenterats av borgerliga politiker som Al Gore, Tony Blair och Fredrik Reinfeldt finns människor inom vänstern som avfärdar hela klimatfrågan. Andreas Malm tycker att det är ”sorgligt och ovetenskapligt”. Men han menar att det finns en rationell förklaring. Att den ekonomiska eliten talar om klimatpolitik handlar om att borgerligheten behöver ”äga frågan”, sätta en egen agenda innan en annan agenda kan etablera sig.
– Alla seriösa diskussioner inom forskningen om lösningar på klimatproblematiken handlar om planering. Och det är ju inte för att forskare är kommunister – utan för att det är den enda möjliga lösningen att ta över styrningen av dessa ekonomiska processer från människor som bara har som intresse att tjäna pengar.

Forskarnas lösningar pekar mot en planerad ekonomi i en eller annan form.
– Jag skulle tro att det finns två alternativ. Antingen någon form av eko-keynesianism, med starka inslag av reglering, men med en kapitalism baserad på förnyelsebar energi. Per definition måste inte övergången till förnyelsebar energi betyda slutet för kapitalismen, som ju är anpassningsbar. Den andra möjligheten är en eko-socialism, som är vad jag tror på.
Frågorna om makten över ekonomin måste oavsett om det handlar om eko-keynesianism eller eko-socialism, ställas på ett annat sätt än de gör idag, när den s.k. fria marknaden skall stå över allt annat. Därför är borgerligheten och marknadsliberalerna vettskrämda.
– När SVT sände serien ”Planeten” blev det panik. Allra störst panik blev det på borgerliga ledarsidor, på Timbro och i Neo. Alla vet att när folk verkligen diskuterar klimatet på allvar, då handlar det om att ta ifrån kapitalisterna privilegiet att styra ekonomin. Det som gör dem vettskrämda är att det är själva vetenskapen av sig själv med nödvändighet leder till de här slutsatserna att det är nödvändigt att styra ekonomin. Det är därför Peter Wolodarski sitter på DN:s ledarsida och tar in Björn Lomborg, som är helt vid sidan av klimatforskningen som förnekar att det är speciellt farligt. Det är väldigt intressant att det sker ett skifte där borgerligheten som alltid gör anspråk på att vara någon sorts röst för förnuftet hamnar helt vid sidan av vetenskapen. Vetenskaplig socialism får en helt ny mening i det här läget, säger Malm skrattande.

Andreas Malms slutsats är att klimatfrågan bara kan lösas genom ”en revolution”, eller rättare, genom en serie sociala revolutioner. Nummer ett: omvälvandet av relationerna mellan den rika och fattiga världen.
På global nivå måste de avtal som kommer efter Kyotoavtalet bygga på någon typ av planering. Det intressanta är att det också måste bygga på global utjämning. Det står nu tämligen klart att de starka länderna i tredje världen inte kommer acceptera ett globalt klimatavtal som kräver att de skall skära ned lika mycket på sina koldioxidutsläpp som västvärlden (vilket USA ursprungligen föreslagit). Det innebär att västländerna ställs inför två alternativ: antingen måste de själva skära ned mer, eller så blir det inget avtal alls – och det sistnämnda är inget reellt alternativ. Istället kommer fattiga länder i början få större rättigheter att släppa ut, proportionellt, och även få ekonomisk ersättning för de rika ländernas utsläpp. På 20-30 års sikt bör de hamna på samma nivå, per capita räknat. Denna idé som kallas minskning och utjämning – Contraction and convergence – stödjs av flera afrikanska länder, men börjar nu diskuteras både av brittiska och tyska politiker.
Omfördelning av resurserna i världen hade varit önskvärt ändå, säger Malm. Men det är inte förrän västvärlden, via klimathotet, tvingas erkänna de fattiga ländernas makt, som det är möjligt,
– Det innebär ju en social revolution! Då talar vi om ett upphävande av centrum och periferi.
Om inte västvärlden, som vanligt, lyckas knäcka dem
– Visst, men då kommer Kina och Indien säga: då är vi inte med. Varför skall de låsas in i fattigdom? När västvärldens ledare inser att de måste få alla med sig, då finns det bara den här lösningen: klimaträttvisa. Den enda väg som kommer accepteras av de fattiga länderna.

Samma tanke måste införas inne i länderna. Det utgör Revolution nummer två: Ekonomin måste inte bara bli planerad för att åstadkomma snabba förändringar – ransonering måste införas. För de är de rika och deras livsstil som utgör problemet. Olika klimatskatter kan göra det dyrare att flyga och åka bil: men de kommer inte att vara effektiva så länge de rika har råd att betala mer. Och hur länge kan befolkningsmajoriteter tolerera att de själv får ett krympt konsumtionsutrymme, när några få kan göra precis som de vill, bara för att de har pengar?
Istället: ransonering.
– Tanken är att alla medborgare får ett ransoneringskort, ungefär som ett Visa-kort, med ett lika stort konto hur mycket fossila bränslen som man får konsumera på ett år. De rika som övertrasserar sina konton på några veckor, för att de behöver flyga till Génève, de kommer behöva köpa extra kvoter, medan en ensamstående kvinna i förorten får över i sin kvot. Då är tanken att de rika skall kunna köpa kvoter, men tanken är att handeln innebär att de rika måste betala för sin livsstil till de fattiga. Och det är också upp till de fattiga själva att betala hur stor del av de här kvoterna de vill lägga ut på marknaden.

Ransonering låter mycket avlägset idag, men i Irland och framförallt i Storbritannien, enligt Malm det land som ligger längst fram i klimatdiskussionen, diskuteras frågan på hög nivå. Före detta miljöministern, nuvarande utrikesminister David Miliband ställde sig positiv till ransoneringen. Den brittiska regeringen har skrivit in i lagen att co2-utsläppen skall minska med 50 procent till 2050, de inför nu klimat-femårsbudgetar och ett superdepartement som ställs över andra organ för att de till att det blir verklighet. Skälet är att Storbritannien har världens starkaste gräsrotsrörelser – exempelvis Rising Tide och Plane Stupid – men också radikala forskare och skribenter som Mark Lynas och George Monbiot som sätter press på regeringen. Där är debatten redan på en helt annan nivå. Skygglapparna är borta: politiken tillbaka.
– Det är ju det som är den stora utmaningen. Att få bort idén att det är tabu att reglera ekonomin.

Utrikes 29 september, 2023

Den långa (åter)marschen

Shenzhen är en av många städer i Guangdong som växt raketartat under de senaste decennier. Foto: Ng Han Guan/AP.

Ungdomsarbetslösheten har exploderat i Kina, medan strejkerna har fördubblats på ett år. För att främja social harmoni och säkra tillväxten ska högutbildade arbetslösa ungdomar nu skickas ut från städerna för att få landsbygden att blomstra.

I maj saknade var femte kinesisk ungdom mellan 16 och 24 år ett jobb. Sedan dess har närmare 11,6 miljoner universitetsstudenter tagit examen som även de letar en sysselsättning. Det är framför allt i städerna som de unga har svårt att hitta ett arbete, och i augusti upphörde staten att publicera siffror på sysselsättningsgraden.

Ungdomsarbetslösheten är, tillsammans med det ökande antalet äldre, statsrådets största inrikespolitiska utmaning. 2022 hade Kina två personer i arbetsför ålder per pensionär, och 2042 beräknas bara en vara kvar. Detta oroar inte endast statsrådet utan även dagens unga, särskilt med anledning av att majoriteten av dem är enda barn och att det allmänna pensionssystemet är undermåligt. Dessutom är den offentligt finansierade vården så underfinansierad att barn- och mödradödligheten återigen ökar, och i flera provinser har man lika många patienter liggande i vårdsalar som i korridorerna.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 28 september, 2023

Riksbanken måste underställas folkviljan igen

Riksbankschef Erik Thedéen föreläser på Ekonomiska museet i Stockholm – där hans typ av institution hör hemma. Foto: Anders Wiklund/TT.

Sveriges ekonomiska politik hålls gisslan av en odemokratisk centralbank som bara har ett verktyg i lådan – räntehammaren. Det är dags att återta kontrollen.

Häromveckan var det dags igen, Riksbanken höjde räntan med 0,25 procentenheter till 4 procent och flaggade för att fler höjningar var på gång. Sveriges många hushåll med stora lån känner hur snaran börjar dras åt. Kritiken lät inte vänta på sig. Det är som måndag hela veckan vid varje ny räntehöjning.

Näringslivstoppar vars branscher drabbas hårt är som vanligt ute och klagar. LO-ekonomer tycker att Riksbanken bör utnyttja utrymmet att föra en självständig räntepolitik som är anpassad till den svenska ekonomins och arbetsmarknadens förhållanden, och inte bara blint följa andra stora centralbankers räntehöjningar.

Det hörs till och med kritik från bankekonomer som tycker att det är fel att penningpolitiken styr medan finanspolitiken är förvisad till baksätet, det vill säga att förändringar i styrräntan premieras medan skattepolitik och investeringar hålls tillbaka. Hedrande med tanke på de gigantiska vinster som bankerna gör i detta läge. Men de oroar sig väl för att fastighetsbranschen kan kollapsa om räntan fortsätter uppåt.

Argast av alla är Andreas Cervenka som i Aftonbladet (21/9) förklarade att i princip allt Riksbanken gjort det senaste decenniet har varit fel. Misstag efter misstag har gett oss 15 förlorande år, argumenterar han. ”Med sådana vänner behöver svensk ekonomi inga fiender.”

Men tänk om människorna på Riksbanken inte är dumma i huvudet? Tänk om institutionen bara är riggad på fel sätt. Det formella beslutet om centralbankens självständighet trädde i kraft 1999, delvis eftersom det var ett kriterium för EU-inträdet. Det är ingen naturlag att den måste vara självständig.

Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

Den bakomliggande idén är att det skulle vara farligt att låta folket och de folkvalda ha direkt inflytande över penningpolitiken. I stället överlåter man ansvaret på en teknokratisk ekonomisk elit. Med detta oberoende skapades också en striktare separation mellan finanspolitiken och penningpolitiken, två politikområden som egentligen hänger tätt samman.

Trots penningpolitikens komplexitet så har Riksbanken bara fått ett övergripande mål, att hålla inflationen på två procent per år, och ett trubbigt verktyg för att nå målet, att höja och sänka räntan. Något motsvarande mål om att hålla arbetslösheten låg finns inte. Det behöver kanske inte påpekas att man för det mesta också misslyckas att nå inflationsmålet.

Men nu börjar den här nyliberala uppdelningen äntligen att ifrågasättas. Nyligen var den franska ekonomiprofessorn Eric Monnet i Stockholm och talade vid Arena Idés konferens New economic order om behovet av att demokratisera penningpolitiken.

Monnet menar att de senaste 15 åren har retoriken inte visat sig stämma med verkligheten. Centralbanker har fokuserat mer på att stabilisera finansmarknader än på att nå inflationsmål. Man har också använt sig av många fler verktyg än räntan, som exempelvis stödköp av värdepapper (så kallade kvantitativa lättnader), valutaswapar och riktade lån.

Dessutom har den förda penningpolitiken lett till en stigande ojämlikhet, skyhöga bankvinster och en dysfunktionell bostadsmarknad. Områden som borde ligga på de folkvaldas bord. Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

I Sverige ifrågasatte nyligen professor Bo Rothstein Riksbankens självständighet i DN-Debatt (4/9). Han möttes av tystnad, inte en enda replik. Här är frågan belagd med tabu – det är hög tid att det krossas.

Enna Gerin
är biträdande chef på den fackliga tankesmedjan Katalys.
Inrikes 27 september, 2023

”Idéer från vänster kan bli mainstream”

Elinor Odeberg och Philippa Sigl-Glöckner samtalar med Silvia Kakembo på Södra teaterns scen. Foto: Jacob Lundberg.

Stämningen var hoppfull när internationella vänsterekonomer samlades på Södra teatern i Stockholm för att diskutera hur ekonomin kan underställas demokratiskt inflytande.

Glöm snacket om löneprisspiraler och omättliga arbetare som driver på inflationen genom orimliga lönekrav. Mitt under polykrisens perfekta storm av krig och pandemi dök den upp: vinstpristornadon. Vad som ursprungligen avfärdades som en absurd idé är i dag en allmänt accepterad sanning om ekonomin. Och den har kraften att vända hela den ekonomiska spelplanen över ända.

Ingen vet det bättre än Isabella Weber (bilden).

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Utrikes 27 september, 2023

Etnisk rensning framför omvärldens ögon

Anhöriga till soldater som dog förra veckan begraver sina söner innan de lämnar. Foto: Marut Vanyan.

Efter månaders blockad av enklaven Nagorno-Karabach gav Armenien i förra veckan till slut upp: svält, sjukdomar och bombardemang har fått en stadig ström armenier att lämna området. Forskare talar nu om folkmord.

För två veckor sedan stod jag vid blockaden av enklaven Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan. Ingen humanitär hjälp hade kommit in på flera månader och människor som jag talade med inne i den armeniska regionen i Azerbajdzjan berättade om hunger, sjukdomar och desperation. Detta trots att Internationella domstolen i Haag vid två tillfällen beordrat landet att öppna den.

Blockaden framför var stillsam. Ett par azerbajdzjanska lastbilar körde fram och tillbaka med byggmateriel nedanför kullen där landets flagga hängde högt. Bakom låg den ryska militärbasen där de fredsbevarande styrkorna skulle finnas.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Canbäck
Frilansjournalist och författare med fokus på den postsovjetiska världen.[email protected]
Nyheter 26 september, 2023

Veckan som gått

Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Per Gahrton (bilden) avlider vid 80 års ålder.

Gahrton började som riksdagsledamot för Folkpartiet, där han företrädde partiets vänsterfalang och bland annat förespråkade vapenleveranser till Nordvietnam. 1969 utsågs han av Veckojournalen till ”årets argaste unga man”.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Utrikes 26 september, 2023

Stefanos Kasselakis vill förvandla Syriza till de amerikanska Demokraterna. Foto: Yorgos Karahalis/AP.

Efter att ha öppnat partiledarvalet har Greklands största vänsterparti tagits över av en okänd affärsmagnat som vill förvandla partiet till de amerikanska Demokraterna. Vänsterpopulismens flaggskepp ser därmed ut att förlisa på egen hand.

I söndags kväll kom den kalldusch som medlemmarna i det grekiska vänsterpartiet Syriza anat skulle välla över dem.

I andra omgången av partiets ledarval vann den unge affärsmannen Stefanos Kasselakis mot den tidigare arbetsmarknadsministern Effie Achtsioglou med över 56 procent av rösterna.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Inrikes 24 september, 2023

Liberalerna förstår inte pacifismens kärna

På årsdagen av den ryska invasionen medverkade Greta Thunberg i en demonstration arrangerad av pacifistiska organisationer som Svenska freds. Foto: Fredrik Persson/TT.

Ledarskribenter förlöjligar utan att begripa dess kärna – som är att ifrågasätta militarismen, en ideologi som ständigt har dragit in världen i krig.

Under sommaren har Jesper Ahlin Marceta på DN Ledare skrivit en del om pacifismen, ofta på tidningens sedvanliga mästrande sätt. Jag tror att det är svårt att förstå vad det innebär att vara pacifist utan att först förstå att pacifismen, likt antifascism och antikommunism, främst är en reaktiv ideologi. Pacifismen är antimilitaristisk. För att förstå den bör vi därför förstå den ideologi som den motsätter sig.

Den klassiska militarismen, som var mainstream bland eliten under början av 1900-talet, ser krig som är en naturlig och viktig del av den mänskliga tillvaron: nationer som inte befinner sig i krig riskerar att förlora sina dygder och bli dekadenta. Den klassiska militarismen är i stort sett död som ideologi i Sverige och västvärlden.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Karim Jebari
Filosof och forskare vid Institutet för framtidsstudier.
Kultur 24 september, 2023

Hur Naomi blev den andra Naomi

Trots att ”Doppelgänger”, Naomi Kleins sjätte bok, är hennes mest personliga, är hon fortfarande lika vass och relevant. Foto: Dan Hansson/SvD/TT.

Konspirationsteoretiker, säger Klein, ”har fel om fakta, men prickar rätt på känslorna”. Myra Åhbäck Öhrman har läst Naomi Kleins nya ”Doppelgänger”.

”Till mitt försvar var det aldrig min avsikt att skriva den här boken”.

Så inleder Naomi Klein Doppelganger: A trip into the mirror world, och jag är benägen att tro henne. I jämförelse med hennes tidigare verk, som No logo (1999), en kritik av varumärkefieringen hos okontrollerad global kapitalism och The Shock doctrine (2007), om hur nationella kriser utnyttjas för att minska motståndet mot kontroversiella politiska förändringar, känns premissen okaraktäristiskt privat. Klein tar nämligen avstamp i något så vardagligt som irritationen över att ständigt förväxlas med ”Den andra Naomi” – Naomi Wolf.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 23 september, 2023

Att komma fram till Samarkand

Positionen i gränslandet mellan de historiska civilisationerna har gjort Samarkand till en unik plats. Foto: Jonas Sjöstedt.

På resa mellan Uzbekistans mytomspunna städer upptäcker Jonas Sjöstedt ett land inklämt mellan två världsdelar och i skärningspunkten mellan storstadens modernitet och glesbygdens tradition – där arvet från Sovjet är lika närvarande som det från de islamiska och centralasiatiska civilisationerna.

Det är fantastiskt vackert, ändå är nästan inga turister på plats när jag och tonårsbarnen vandrar runt Registan, det gamla torget i Samarkand med byggnader som en gång i tiden var skolor. Här studerades filosofi, astrologi, matematik och teologi redan för 500 år sedan. Kanske beror frånvaron av människor på att det är så varmt, nästan 40 grader. Vi sätter oss på en bänk i skuggan under ett par träd på en innergård och bara tar in skönheten och atmosfären. Det är som att kliva in i en saga.

Samarkand, Bukhara och Khiva. Namnen på de uråldriga städerna längs Sidenvägen har något lockande och sagolikt över sig. Det är historiska städer med fantastiska gamla moskéer, uråldriga koranskolor, gränder och myllrande marknader där det säljs frukt, nötter och textilier. Det är vackra innergårdar där folk dricker te i skuggan under mullbärsträden. För äldre svenskar har säkert Thorstein Bergmans vemodiga visa ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”, som sjungits in av såväl Lena Andersson som Lill Lindfors, bidragit till denna längtan.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Sjöstedt
Frilansjournalist och tidigare partiledare för Vänsterpartiet.
Utrikes 23 september, 2023

Bland sanddyner och teknikpionjärer formas framtidens bosättare

Med modeord som ”uppstartsnation” kombineras territoriell nybyggaranda med högteknologiskt entreprenörskap. Så hoppas Israel skapa en sionism för nästa generation.

Dagens Israel är ett splittrat land. Mängder med människor har tagit till gatorna i Tel Aviv sedan regeringen i våras föreslog en kontroversiell lag som fråntar Högsta domstolen rätt att påverka regeringens beslut. Eftersom Israel saknar en grundlag har Högsta domstolen spelat en viktig roll för landets demokrati, och den har fungerat som en garant för sekulär politik i ett land som präglas av allt mer extrema värderingar.

Samtidigt är frågan om ockupationen frånvarande och den minoritet som vill blanda in Palestinafrågan anklagas för att riskera att skada den unika enigheten i demonstrationstågen. Protesterna handlar om Israels demokrati, och därmed även om något så existentiellt som landets identitet och fortlevnad.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.