Förhandlingar i Irak pågår om en ny konstitution för det ockuperade landet, vars regering störtades av ett olagligt angreppskrig. Att det enligt Genèvekonventionen är olagligt också att under ockupation anta en ny konstitution verkar inte besvära någon. Ockupanterna har ju sagt att ockupationen är över.
På 1980-talet stod det fortfarande i den svenska telefonkatalogen hur man enligt Genèvekonventionen i händelse av krig organiserade en motståndsrörelse enligt de principer som huvuddelen av det irakiska motståndet nu gör. Där stod också ”lyd aldrig en uppmaning om att lägga ned vapnen”, det vill säga att så länge ockupationen fortgår är ingen av ockupanternas eller dess lydregeringars order giltiga. En ny konstitution borde alltså inte vara att tänka på.
Sådant står inte längre i den svenska telefonkatalogen. Grundläggande borgerliga fri- och rättigheter som denna, rätten att försvara sig mot ockupation, anses numera vara extremistiska, och den som försvarar Iraks motstånd kan med all säkerhet räkna med att hamna i säkerhetspolisens register.

Svenska liberaler bryr sig inte om sådant tjafs som Genèvekonventionen. Här ska införas demokrati, gärna utifrån med bajonetter. Ju snarare desto bättre. Den som protesterar ”bryr sig inte om Mellanösterns folk” som Liberala ungdomsförbundets ordförande Fredrik Malm skrev på denna tidnings insändarsida förra veckan.
Det ironiska är att de som skriker mest om att Iraks motstånd kan leda till inbördeskrig är de som i praktiken gör mest för att provocera fram ett sådant. Genom att öppna för att shiaaraber och kurder i Irak ska få autonoma, självstyrande områden i landet, har ockupanterna satt tändsticka vid en krutdunk de inte har en aning om hur stark den är. Till tidigare motsättningar, beroende på sunniarabernas framskjutna ställning i Saddam Husseins Irak och kurdernas från början öppna stöd till ockupationstrupperna, läggs nu en inte oviktig aspekt: oljan.
Den råkar nämligen finnas just i de områden som kurder och shiaaraber vill styra själva över. Och de få representanter, som efter den massiva sunnibojkotten av valet sitter för deras partier, hotar nu med inbördeskrig om den nya konstitutionen skär av dem från att ta del av landets oljeinkomster.

Under tiden fortsätter Sverige att utbilda USA:s lydregims poliser. I en artikel i Sydsvenska Dagbladet den 17 augusti berättas att ”den USA-ledda koalitionen, som ockuperat Irak, satsar stora resurser på att utbilda irakiska poliser” och att Sverige deltar i EU:s båda i våras beslutade program för poliser, åklagare, domare och kriminalvårdspersonal. Sveriges stöd till ”demokrati, infrastruktur och mänskliga rättigheter” i det ockuperade Irak omfattar 400 miljoner kronor på tre år.
Mot detta syns ingen som helst opposition i vårt parlament. Den öronbedövande tystnaden om övergreppen mot och ockupationen av Irak har också lagt sig över riksdagens vänster, som verkar driva någon märklig ”dubbellinje”, inspirerad av Iraks kommunistiska parti. Först mot kriget, sedan i praktiken för ockupationen och till stöd för den regering som tillsatts genom kriget.
Det här skapar en för demokratin farlig situation. När inget av riksdagspartierna agerar stöd till ockupationsmotståndet marginaliseras det i Sverige. Det blir lättare för den lögnaktiga propagandamaskinen att mala vidare om ”demokrati i Irak”, och motståndets arrangemang kan tystas så som skedde med den Iraktribunal som nyligen hölls i Turkiet. Med riksdagsledamöter, till exempel vänsterpartistiska, på plats på sådana arrangemang skulle de bli betydligt svårare att förtiga.