När Azad flyttar från Vårgårda till Östersund för att plugga är det första gången i livet han har sin mamma på avstånd. Eller, avstånd är relativt – Azad har förvisso nästan aldrig sovit utan henne, men har också alltid vetat att hon när som helst kan stänga in sig på sitt rum flera dagar i sträck.
Men med ett konkret avstånd till mamman börjar Azad nysta i ett ursprung som dittills till stor del varit outtalat eller förbjudet för honom. Han vet att han är ett barn av Halabja – född nio månader efter Saddam Husseins gasattack mot ”den finaste staden i Kurdistan”, av en mamma som undkom massmordet – men inte så mycket mer. Det är premissen för romandebuterande Zhiwar Rashids Under mullbärsträdet, som skildrar hur vissa trauman går i arv oavsett om de berättas eller förtigs.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Till en början följer romanen en ganska vanlig båge för unga-vuxna-romaner: Azad går upp i den första stora – men rejält svajiga – kärleken med kursaren Elin, festar på uteställen där vakten kan neka folk i dörren med hänvisning till en full ”blattekvot”, och kämpar med att upprätta en ny, vuxen relation till sin mamma. Som kontrast till hans egen ordknappa uppväxtmiljö finns här vännen Nariman, som beklagar sig över att hans kurdiska föräldrar aldrig slutar prata om allt de varit med om.
Att berätta någon annans historia är inte en neutral handling. Det är det väl aldrig, men särskilt inte här.
Efter hand frångår Under mullbärsträdet dock den konventionella dramaturgin. Mest händer i den relation som förblir textens glödande kärna: den mellan mamman, Azad och deras gemensamma förflutna. När Azad äntligen får mamman att glänta på dörren till minnena – av flykten, av peshmergasoldaten hon var gift med, av det nya livet som byggdes upp i byn Bnko efter förödelsen – kan han inte låta bli att börja skriva hennes berättelse. Och att berätta någon annans historia är inte en neutral handling. Det är det väl aldrig, men särskilt inte här.
Ofta känns mor och son fångade i varsin ensamhet; frågorna Azad ställer lockar inte nödvändigtvis fram det mamman vill – eller behöver – berätta, och Azad nöjer sig inte när hennes svar går emot hans förväntningar. Azads motstridiga känslor – där han ömsom vill vara i hennes famn för alltid och ömsom vill binda fast henne och tejpa för hennes mun – osäkrar också det han skriver om mammans liv. Berättelserna fortsätter att flöda även när vi vet att Azad inte har kontakt med mamman, de bygger in element hon uttryckligen sagt emot, och tids nog ifrågasätts både mammans och Azads utsagor av andra. Men jag läser det inte som ett försök att peka ut särdeles opålitliga berättare; textens ärende är ett annat. Kanske att söka upprättelse eller begriplighet i dikten när sådant inte finns att hitta i verkligheten.
Kvar hos mig efter läsningen finns Azad som liten med kinden mot mammans stängda sovrumsdörr, som trycker sig mot dörren för att höra hemliga melodier i dess knarrande. Zhiwar Rashid har skrivit en av de mer komplexa mor-och-son-relationerna jag läst, men riktar också blicken mot berättelser som form – de vi berättar för andras räkning, de vi formulerar för oss själva för att överleva och de vi delar med varandra för att orka fortsätta tro på förändring. På försoning med en förälder, på en kvinnlig utopi i ett hus bland bergen, på att fira newroz i ett fritt Kurdistan.
