Jag anlände till Almedalen på tisdagen till ett moloket rödgrönt team. Huvudfrågan: hur komma ur Reinfeldts mentala grepp över hela dramat? När skall socialdemokraterna sluta behandla Mona Sahlin som om hon vore en dålig statsministerkandidat? Några dagar senare hade vändningen kommit. Och frågorna som ställdes var helt andra.

Fredrik Reinfeldt inledde Almedalsveckan starkt. Med nya optimistiska ekonomiska prognoser och ett offensivt tal på söndagskvällen inför rekordpublik såg det ut som den borgerliga regeringen kunde behålla greppet om valrörelsen. Men för varje dag som gick vittrade övertaget ner. Veckan slutade i katastrof när Sven-Otto Littorin avgick under mystiska omständigheter.

 Men redan innan Littorinaffären exploderade hade de rödgröna vunnit opinionskampen både i kvantitet och kvalitativt. De borgerliga partierna gjorde också få gemensamma utspel – istället överskuggades de enskilda borgerliga partiernas utspel av de tre rödgröna utspelen Flamman skrev om förra veckan (skola, vård och kultur).

Innehållsmässigt fick de rödgröna segern. Genom att tjuvstarta veckan på lördagen, före moderaternas dag och deklarera att de ville göra Almedalsveckan till en välfärdsvecka och sedan hålla sig till den planen valde de rödgröna veckans fokus. Reinfeldts svar i talet på söndagen: att försöka avfärda välfärdskrav som krav från särintressen hade fungerat om bara de andra borgerliga partierna inte undergrävt budskapet med sina egna krav.

 Hålla emot

Efter fyra år i regeringsställning är den borgerliga Alliansens småpartier, på kvalgränsen, tvingade att profilera sig hårdare mot det stora partiet. Medan Reinfeldt försökte hålla emot löften om nya skattesänkningar och satsningar kom utspelen från C, Fp och Kd. Under veckan kom några obehagliga nyheter för småpartierna under Synovates dagliga seminarier om de enskilda partierna: Centerpartiets och Folkpartiets största problem för att attrahera nya väljare är partiledarna. Speciellt Maud Olofsson, som länge betraktats som en styrka, är ett sänke för C. Småpartierna blev under Almedalsveckan mestadels problem för Alliansen. Så fanns snart bara Reinfeldt och Borg som draglok för Alliansen.

Sedan kom katastrofen från ingenstans. På onsdagen avgick Sven Otto Littorin (se separat artikel) och därefter tvingades moderaterna att ägna sig åt krishantering.

På ruinerna av Alliansens sammanhållning vann den rödgröna planen att resa Mona Sahlin ur askan. Det var en i högsta grad kollektiv insats. För första gången är en socialdemokratisk statsministerkandidat också Vänsterpartiets och Miljöpartiets sak. Under Almedalsveckan blev det tydligt att de två andra partiernas valarbetare ägnat problemet med Sahlin tid och velat se en mer aggressiv offensiv för Sahlin, medan socialdemokraterna när det förts på tal ser ”risker”.

–        Men resultatet är att de själva bekräftar att hon inte skulle vara bra, sa en av de rödgröna infoarbetarna.

 Littorinaffären ändrar

Littorinaffären kom att ändra hela frågan om vilken sida som har problem i laguppställningen. Men utöver det gjorde de rödgröna tre egna steg för att resa Sahlin.

 Först kom socialdemokraterna själva över sin tvekan att sätta fokus på smutskastningen av Sahlin. När Almedalsveckan startade var temat, efter ett antal debattartiklar och intervjuer, på allas läppar. Genidraget att bussa iväg hundra journalister till Ingvar Carlssons stuga gav en möjlighet att i fred leverera ett budskap med viss tyngd att mobbningen av Mona Sahlin bara kan jämföras med Palmehatet. Och även om moderaterna egentligen aldrig fått betala priset för sina Tobleroneanspelningar blev de nu omöjliga att fullfölja. Och ställd inför en direkt fråga backade Schlingmann från Odells och Littorins attacker. 

För det andra markerade skolutspelet, där miljöpartiet och vänsterpartiet fick ge sig i betygsfrågan, att Mona Sahlin har kommandot. Rubriken ”Bakläxa” på DN:s förstasida ser inte rolig ut för en vänsterpartist, men var precis den vinkel som de rödgröna ville se: Sahlin läxar upp Ohly.

 För det tredje började mobiliseringen av stödet till Sahlin som statsminister. Mona Sahlin själv släppte en bok som binder samman historien bakom den rödgröna koalitionen med Sahlins politiska bana under 1990-talet. Talet på torsdagskvällen var i grund och botten ett enda långt tal om till försvar för skattefinansierad välfärd och jämlikhet, och togs av många som ett tecken på att Sahlin rest sig och har stöd.

Stärkt förtroende

Sahlinproblemet desarmerades i praktiken av att hon första gången på länge fått stärkt förtroende, enligt en mätning från Novus Opinion, gjord före Almedalsveckan, ett hopp upp från 22 till 32 procent som placerar Sahlin trea efter Reinfeldt och Wetterstrand. Ingen vet egentligen varför. Kanske beror det helt enkelt på att socialdemokrater sluter upp bakom sin ledare när valdagen närmar sig. Eller på att folk tycker att mobbningen gått för långt. Men tillsammans med en vecka där de rödgröna vann opinionsbrottningen rent tekniskt och har fått matchen att mer likna det vanliga: välfärd mot skattesänkningar, ser det betydligt bättre ut.