FÖR ÖVRIGT… … var väl förra veckans mest träffsäkra krönikerubrik: ”Jag vill också sjukskrivas för obetald tv-avgift”. Vilken tidning det var minns jag inte, men krönikören ifråga beskrev hur han mejlat statsministern och andra. Skribenten saknade visserligen tv, men han frågade ändå efter namnet på den läkare som var villig att sjukskriva för obetald tv-avgift.
Glömskan är kanske vårt demokratiska systems största fiende. Jag har stor respekt för väljarkåren i allmänhet, men det gör mig sorgsen att se hur lätt glömskan verkar slå till när det gäller just politik.
Om väljarkårens minne inte vore så kort, kanske moderaterna nu skulle betraktas med viss skepsis hela mandatperioden ut av vanligt folk. Nu hyser jag inget större hopp om att svartjobbskandaler och fiffel kommer att förfölja de skyldiga ens året ut. Folkpartiets dataintrång är det väl ingen människa som minns idag, utom möjligen Johan Jacobsson. Men han startade konsultfirma och kommer antagligen anlitas flitigt. Under den korta tid som dataskandalen faktiskt var på tapeten, var det nog få som mindes hur Leijonborg anklagande förklarat att mejlsmutskastning från en sosse i våras var ”en del i en kultur”.
Om väljarkårens minne vore längre, skulle Ny demokratis pajasfasoner och splittring i riksdagen, efter framgångarna i valet 1991, kanske avhållit en del från att i år rösta på andra missnöjespartier.
Om väljarkåren mindes längre skulle överhuvud taget borgarnas senaste mandatperiod, med hög arbetslöshet och mindre i plånboken för vanligt folk, varit tillräckligt avskräckande för att avhålla sig från något borgerligt parti. Ingen epok är visserligen den andra lik. Men det finns ingen anledning att tro att borgarna plötsligt blivit arbetarnas vänner.
