Kultur 08 december, 2018

Allt är nedsläckt

James Bridle beskriver en teknologi som förmörkar världen i stället för att genomlysa den, där all data är tillgänglig samtidigt som kunskapen har fallit i skugga. Laila Vianden om när internet blev farligt och irriterande.

Jag har vaga minnen av när internet var roligt – tiden innan irritation blev den starkaste känslan vid användandet av smarta tjänster, och ett mobil- eller datorbyte inte utgjorde ett skräckscenario. I dag biter jag ihop medan jag manövrerar mig genom mängder av förslag, associationer och reklam som varken är hjälpsamma eller inspirerande. Algoritmen, vad den nu är, stör. För mig, en teknisk idiot, är det ungefär här förförståelsen av internet ligger när jag börjar läsa James Bridles A New Dark Age and the End of the Future: Jag undrar bara varför allting har blivit så himla irriterande.

NDA

James Bridle har en teknisk bakgrund, men är verksam som journalist och konstnär. Hans tidigare arbeten kretsar kring teknologi – ett av de mer välkända exemplen är det interaktiva projektet ”The New Aesthetic” – och han bekänner sig i grunden till teknikoptimisterna. Debutboken A New Dark Age, utgiven av Verso tidigare i år, är ett omfattande projekt som rymmer en livstid av kärlek till internet, såväl som en uppgörelse med hur en fri, kreativ miljö där allting var möjligt, kom att transformeras till en drivande kraft för minskad jämlikhet och demokrati, för ökad slutenhet och för en allestädes närvarande övervakning. Det är viktiga teman som ligger väl i tiden. Boken jämföras med andra på samma tema som Future Politics – Living Together in a World Transformed by Tech av Jamie Susskind, eller Internet är trasigt av Martin Gelin och Karin Pettersson.

Vid randen av miljökatastrofen har vi övergivit själva tänkandet. Vi har låtit teknologin driva fram en brutalt ojämlik distribution av kunskap, makt och materiella resurser, och hamnat i en situation där vi blir alltmer kraftlösa

Hos Bridle fördunklar teknologin världen, snarare än upplyser den. Internet och våra teknologiska landskap utgör en drivande kraft för exploatering, skenande klyftor och avdemokratisering snarare än att vara det världsförbättrande universalverktyg som tech-jättarna fortfarande pratar om. Genom algoritmerna frodas inte bara mänskligt mörker – fördunklingen utgör även förnuftets slutpunkt. För Bridle sker detta inte på en symbolisk nivå, han gör helt enkelt ett kallt konstaterande om att den upplysta rationaliteten har nått vägs ände. Vi har redan passerat gränsen för hur mycket vi kan att förstå av världen, och härifrån kan horisonten endast krympa.

dator

 

 

 

 

 

 

 

I kapitel efter kapitel undersöker Bridle teknologins ideologiska såväl som strukturella implikationer för det moderna landskapet – från klimatpåverkan, politiska diskurser och en groteskt skev maktfördelning, till hur exempelvis YouTubes algoritmer driver fram och förstärker oändliga strömmar av förvridet och stundtals skadligt innehåll. Och vad värre är – den som förstår att utnyttja att teknologin är ofullständig och i någon mening trasig, förmår dessutom manipulera och utnyttja den kunskapen till sin fördel utan att vi vanliga dödliga har någon som helst möjlighet att förstå vad som sker: hedgefondmäklare som bettar på utgången av brexitomröstningen, opinionspåverkan, eller varför inte högfrekvenshandel där ofattbara summor hinner skapas eller gå upp i rök vid en felaktig tweet från ett hackat nyhetskonto.

Teknologin, en av modernitetens klarast strålande kronjuveler, undergräver själva förnuftet och förmågan att tänka. Anledningen till att vi befinner oss i den här situationen är att vi själva byggt den med verktyg som var förgiftade redan vid källan.

Sedan upplysningen har det funnits en tro på att kunskap och samhällelig utveckling möjliggörs av information. Ju mer vi vet, desto smartare blir vi, och desto fler upptäckter och innovationer förmår vi. Samma utvecklingstro genomsyrar dataindustrin. Här isolerar Bridle en form av kognition som han kallar ”computational thinking” (CT) – ett sätt att tänka på världen via teknologin.

Vi har redan passerat gränsen för hur mycket vi kan att förstå av världen, och härifrån kan horisonten endast krympa

CT har sin grund i teknisk solutionism, det vill säga föreställningen om att teknologin kan rädda världen. När solutionismen övergår till ett omedvetet sätt att tänka antar den en egen ideologisk form. Vi ser världen som en samling data, redo att skördas. Samlar vi in tillräckligt med data kan vi bygga en modell av världen, och till slut ersätta världen med själva modellen av den, i någon mening. Därmed blir det mycket svårt att tänka utanför modellen, och mycket kommer även att uteslutas från den. CT strukturerar och bestämmer även vår politiska diskurs, och är synlig i hur sociala relationer reduceras till kvantifierbara termer: Facebooklikes, antal Instaföljare och så vidare. När allting går att kvantifiera kan vi enbart arbeta med det mätbara – vilka kvaliteter en tidning har kan exempelvis vara svårt att precisera, medan försäljningssiffror och trafik är mycket enkelt att förstå.

Rötterna till CT finns i upplysningsfilosofin i allmänhet och empirismen i synnerhet. Men den urgamla användningen av teknologin som ett redskap för makt är minst lika viktig. För Bridle äger teknologin en oerhörd konstruktiv potential, och han är som sagt i grunden teknikoptimist. Problemen som han diagnosticerar ligger på politisk nivå och behöver adresseras. Och här är en brytning akut nödvändig. Teknologin behöver tänkas- och byggas om från grunden.

nat

I Bridles kritik återfinns välbekanta teman från Frankfurtskolan och senare kontinentala idéströmningar, om hur kunskapen om världen och vår beskrivning av den är ideologiskt färgad. All civilisation är grundad i våld, barbari och nedtystandet av fruktansvärda övergrepp. Detta kan yttra sig i ’vardagliga’ missar där kamerans ansiktsigenkänning endast identifierar vita ansikten som mänskliga, eller förtydligas genom hur ett stort finansinstitut placerar sin mast för högfrekvenstrading på taket av ett underfinansierat sjukhus med halvt utbränd vårdpersonal, alltmedan skatteplanerade miljarder bokstavligen och omärkligt flödar ut ovanför dem. Som en röd tråd genom hela boken löper en diskussion om den ojämlika fördelningen av makt över och kunskap om teknologin, tillsammans med ett åskådliggörande av hur makten använder sig av den. Det är en historisering av modern teknologi.

Vi ser världen som en samling data, redo att skördas. Samlar vi in tillräckligt med data kan vi bygga en modell av världen, och till slut ersätta världen med själva modellen av den

Bridle uppmanar oss att varsebli hur allomfattande och dysfunktionellt det teknologiska landskapet kommit att bli genom att försöka lyssna ”i mörkret”, i sprickorna, på det som upphört att fungera. Detta kan bli en form av vardagsdekonstruktion av det bristfälliga ”språk” som teknologin utgör. Ett sätt är att lysa upp mörkret är att utforska så kallade ”codespaces”, platser som radikalt ändrar skepnad om alla datasystem skulle upphöra att fungera (tänk flygplatser). Ett annat är att skriva om teknologins genealogi och bryta legenden om den naturligt framåtriktade utvecklingen med begåvade, manliga individer i fokus – män som bara tycks stiga på rulltrappan i precis rätt ögonblick för att på ett av gud givet sätt föra utvecklingen framåt.

En av bokens styrkor är dess timing. Ämnet är omskrivet just nu, och vid det här laget ligger förnuftskrisen uppenbar för alla och envar, inte minst inom politikens domäner. Brexit, Trump, den framväxande fascismen, klimatförnekelse, vaccinationsmotstånd, misogyni och inskränkningar i mänskliga fri- och rättigheter – en politisk våg där traditionellt rationella argument inte tycks ha någon verkan. Det offentliga samtalet baserar sig i allt högre utsträckning på känslor, och det blir allt svårare att argumentera med hjälp av fakta. Samtalet bryter samman och förnuftet får stå tillbaka. Det sista hoppet lämnade oss kanske med Hans Rosling, vars bevingade ”jag har rätt och du har fel” antagligen lever kvar som en dröm hos många. Hoppet finns även i de frågor där forskarkåren står enig – det fria skolvalet ökar segregationen och skadar samhället, brottsbekämpning kan inte bara ske genom ett ökat antal poliser utan kräver sociala insatser och en stark välfärd. Dessa frågor hamnar dock i skymundan när sadistiska fantasier löper amok och omsätts till politiskt eller monetärt kapital.

Om förnuftet, upplysningen och därmed även moderniteten i sig, är förgiftade redan vid källan, utgör den utveckling vi ser i dag ett resultat av detta. Bridle citerar den marxistiske filosofen Walter Benjamin: ”There is no document of civilisation which is not at the same time a document of barbarism”. Det teknologiska landskapet frambringar ren fasa – dystopin står redan förverkligad.

Allt är upplyst, vi kan samla in oändliga mängder data. Men det innebär att vi har så mycket information att den är omöjlig att bearbeta. Vid randen av miljökatastrofen har vi övergivit själva tänkandet. Vi har låtit teknologin driva fram en brutalt ojämlik distribution av kunskap, makt och materiella resurser, och hamnat i en situation där vi blir alltmer kraftlösa.

A boy staring at a tank full of jellyfish at an aquarium

Några av bokens mer vederhäftiga kritiker menar att Bridle landar i en antimodernistisk position – som en upprepning av hur den framstegs- och förnuftsinriktade upplysningsfilosofin avlöstes av romantikens känslouppror – här i ett förkastande av tekniska framsteg och rationellt tänkande som följd. Och vad Bridle landar i utgör kanske en av bokens största svagheter, även om han varken avvisar upplysningen eller moderniteten. I likhet med många föregångare, pekar han på dessa strömningars brister och kräver, egentligen, ett mer radikalt drivande av de liberala fri- och jämlikhetsidéerna, ungefär i samma mening som Marx skulle kunna sägas göra detta. Han menar, på dekonstruktivt manér, att en ny förståelse och användning av det teknologiska ekosystemet kräver andra former av kunskap än de vi redan äger. Att förstå ”codespaces”, att skriva in kvinnliga programmerare och slingrande, kollektiva insatser i historien, innebär inte med nödvändighet ett fullständigt avvisande av tekniska framsteg, utan är snarare ett strategiskt drag för att varsebli hur teknologin omsluter oss. Därmed får vi också möjligheten att formulera en annan politik och en annan användning av den. I slutänden pläderar Bridle för ett utökat demokratiskt projekt, med social utjämning och sociala rörelser som verkar för detta. Däremot lider boken av en vaghet – den visar och berättar snarare än förklarar. Men å andra sidan är en text som försöker öppna horisonten snarare än att bestämma den mer intressant, och i längden även kanske mer fruktbar, givet Bridles intentioner.

Förnuftets kris kvarstår. Vi lever i en era där det är möjligt att vinna en brexitomröstning genom att hetsa mot experter och forskning. Det är farliga tider. Men någon form av diskussion är ändå nödvändig. När man konsekvent hävdat en positiv ekonomisk utveckling samtidigt som stora delar av befolkningen ser inga eller marginella reallöneökningar under flera decenniers tid (USA, Storbrittanien) blir den politiska backlashen svår. Därtill råder ett offentligt klimat där känslor och passioner ersatt förnuftets primat, där all data finns, samtidigt som kunskap i allt högre utsträckning kommit att döljas, vilket i någon mening innebär en militarisering av data, forskning och kunskap.
Huruvida vi verkligen behöver börja om från början i det vaga och tvetydiga (och om det hjälper) är en öppen fråga, men det står ändå tydligt att vi behöver utveckla både språk och strategier för att leva i den nya, irriterande tiden.

 

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.

Laila Vianden
Ledarskribent i Flamman.[email protected]
Rörelsen 01 oktober, 2023

Vänsterpartiet får inte svika igen om ramverken

Sverige har fastnat i 90-talets åtstramningsiver, menar fem V-debattörer. Foto: Jessica Gow/TT.

När både Moderaterna och EU öppnar för att lämna åtstramningspolitiken måste Vänsterpartiet äntligen bryta med gamla ekonomiska dogmer.

Svensk politik närmar sig ett viktigt vägskäl i den ekonomiska politiken. Finansminister Elisabeth Svantesson vill revidera det finanspolitiska ramverket. För Vänsterpartiet öppnas därmed dörren för att göra om och göra rätt, för att erbjuda ett trovärdigt alternativ till åtstramningspolitiken.

Vänsterpartiets vårbudget 2022 är tydlig: ”En finanspolitik som syftar till att upprätthålla en aggregerad efterfrågan på den nivå som är förenlig med full sysselsättning, både på kort och lång sikt, kan inte kombineras med dagens finanspolitiska ramverk.” Klart och koncist. Det enda som saknas är ett erkännande om att Vänsterpartiet under fem år stod bakom detta ramverk.

Det här är inte platsen för att förklara hur vårt parti kunde ställa sig bakom budgetregler oförenliga med principen om full sysselsättning. Det får lämnas till en framtida partihistorik. Nu gäller det att lära av gångna misstag. Då finns möjligheterna att vara både visionär och realistisk.

För många känns säkert resonemang om finanspolitiska ramverk avlägset. Men det handlar om budgetregler som sätter ramarna för hur mycket som kan satsas på farmors äldreomsorg, barnens skola eller de klimatsatsningar som formar barnbarnens verklighet.

Sedan 1997 har finanspolitiken i Sverige styrts av regler som kräver budgetöverskott och hindrar staten att låna till investeringar. Skattepengar har i stället samlats på hög, i dag har offentlig sektor finansiella tillgångar som överstiger skulderna med 1 650 miljarder kronor.

Det finanspolitiska ramverket reviderades senast 2016. I praktiken var det en uppgörelse mellan Moderaternas dåvarande ekonomiska talesperson Ulf Kristersson och dåvarande finansministern Magdalena Andersson. Resultatet blev att offentlig sektor avkrävs ett årligt överskott motsvarande 0,33 procent av BNP över en konjunkturcykel. Av skäl som aldrig redovisats övergav Vänsterpartiet tidigare principer och ställde sig bakom uppgörelsen.

Därmed band partiet sig för att vår politik skulle rymmas inom de trånga ramarna för ett årligt budgetöverskott på cirka 20 miljarder kronor i dagens penningvärde. Resultatet blev att stolta ambitioner fick förenas med blygsamma budgetförslag, och tal om ”klimatnödläge” följdes av snålt tilltagna satsningar.

Samtidigt växte kritiken inom arbetarrörelsen mot dessa budgetregler som lade en våt filt över möjligheterna till satsningar på välfärden och klimatet. LO, Reformisterna, SSU, fackliga ekonomer, Kommunal, Handels och andra fackförbund krävde en mer offensiv ekonomisk politik.

Våren 2022 hann dock verkligheten, och den interna kritiken, ifatt Vänsterpartiets ledning. Då föreslogs att ramverket skulle sättas på paus och att ett mindre budgetunderskott skulle godtas för att möjliggöra lånefinansiering av klimatinvesteringar. Ett indirekt men ändå tydligt erkännande av att partiets politik hade hämmats av stödet till ramverket.

När principerna för budgetpolitiken nu ses över igen får Vänsterpartiet inte än en gång trampa snett.

Vi behöver återgå till de principer som präglade det egna förslaget till ramverk som Vänsterpartiet presenterade 2011. En av dess grundbultar var att statens investeringar bör lånefinansieras. Det skulle öppna dörren för satsningar på grön omställning, bostäder, järnvägar, vägar och vatten som i dag skjuts på en osäker framtid. Samtidigt skulle skatteintäkter frigöras för välfärdssatsningar. Att bryta med ramverket är alltså en förutsättning för att lösa våra största samhällsproblem.

Utrymmet för en sådan politik är enormt. Den offentliga skulden är i dag cirka 30 procent av BNP, lägre än vad som anges önskvärt i dagens ramverk. Och det är 30 procentenheter, eller 1 800 miljarder kronor, lägre än EU:s skuldtak på 60 procent av BNP. En nivå som flertalet EU-länder dessutom överstiger.

Att Vänsterpartiets ekonomiska politik underordnats det finanspolitiska ramverket har ofta mötts av intern kritik. Ledningens svar var då ofta att ”vi arbetar för att en översyn ska tidigareläggas”. Det var att smita från sakfrågorna. Det finanspolitiska ramverket är inte en lag utan en frivillig överenskommelse mellan självständiga partier. Det går att stå utanför.

Vänsterpartiet ska förstås försöka påverka en kommande översyn, men troligen blir resultatet ändå budgetregler som försvårar för en ekonomisk vänsterpolitik. Då måste partiledningen våga säga: ”Tack men nej tack, då står vi utanför.” Inte som förra gången krypa till korset och sätta Vänsterpartiets bomärke under ett nyliberalt regelverk.

Kultur 30 september, 2023

”Det här stället måste rivas”: utställning avslöjar konsthistoriens rasbiologiska rötter

Simon Ferner i arbete med sin masterutställning ”Av jord är du kommen”. Foto: Privat.

I sin masterutställning avslöjar konstnären Simon Ferner den svenska konsthistoriens och rasbiologins gemensamma rötter – på vägen upptäcks en mörk skandal.

Det är uppenbarligen inte ett porträtt, i alla fall inte av det klassiska slaget som man kan hitta i ett gammalt album, ett foto taget i en ateljé. Bakgrunden är neutral, men betraktaren möts av en intensiv, resignerad blick. Det mest avslöjande om mannen – som vi ännu inte vet vem han är – är de grova händerna och den randiga arbetarskjortan som skymtar vid kragen, men också genom en stor reva på jackbröstet. Bilden är ett av sex fotografier överförda till kraftiga tygstycken monterade som fanor i Simon Ferners masterutställning på Konstakademien, ”Mejan”, på Skeppsholmen i Stockholm. Vanligtvis skriver konstkritiker inte om nybakade konstnärer, men det här är inte vilken utställning som helst. Det är berättelsen om de misshandlade, de osynliga, de bortglömda och obegravda.

Vi träffas för en tidig fredagsöl på Södermalm i Stockholm. När jag ber honom att beskriva sin kommande utställning tar han ett djupt andetag.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Ledare 30 september, 2023

Skicka Musk till Mars – låt folket styra jorden

Så rakt de kan stå när det offentliga kliver in. Foto: Johan Nilsson/TT.

Teknikbolagens oförmåga att ta itu med vår tids största utmaningar visar att offentliga investeringsbanker borde ta över. Men då måste vi bryta med nyliberalismen.

När motordrivna sparkcyklar först blev på modet i New York varnade en tidningsartikel 1916 för den ”djävulsvagn” som riskerade bli ”stadslivets nya farsot”. Den lynniga farkosten har ”vildhästens humör och ålens list”, men läsarna bör ändå ta modet till sig och prova, ”för man har bara en nacke och två ben och kommer troligen undan med ett par av dem”.

Autopeden, som fordonet kallades, blev snabbt populär med sin rapphet och låga bränsleförbrukning. Samtidigt skojar artikeln, som publicerades i New York Herald den 8 oktober samma år, om hur ”vulgärt” det vore att ”hittas död i skogen eller mosad på Broadway”. Detta var långt innan gatutrafiken hade reglerats ordentligt, och först 14 år senare fick staden sina första trafikljus.

Den motoriserade sparkcykeln är alltså över ett sekel gammal. Ändå hyllas grundarna till företag som Voi och Lime som ”entreprenörer”. Så vari består deras innovationer?

För det första sysslar sådana bolag inte främst med teknologi. Framgången ligger snarare i att hitta luckor i regleringarna, som att strössla sparkcyklarna över hela staden och lämpa över ansvaret för kaoset på det allmänna, eller att runda svenska arbetsmarknadslagar för de nattliga cykelhämtarna. Att framställa lågbetalda arbetare som ”egenföretagare” för att slippa betala sociala avgifter är den nya serviceekonomins främsta innovation.

En annan är att vinna upphandlingskontrakt för att fokusera på de tjänster som ger mest utdelning, som när vårdbolaget Kry fakturerar staten tusenlappar för varje snuvig storstadsbo som loggar in på appen

Problemet är alltså inte teknologin i sig, som man en del vänsterkritik kan få en att tro. Tvärtom är den i regel både omtyckt och framtagen i samspel med det offentliga, från den komplexa grundforskning från 1700-talet och framåt som ligger bakom batteriets uppfinnande, eller det internet som apparna surfar på. Vilket är toppen, så länge detta samspel erkänns snarare än saboteras.

Något som blir tydligt i Walter Isaacsons nya biografi om Elon Musk (Fri tanke, 2023) är hur bråttom det är för det offentliga att kliva fram ur skuggorna igen. Det är knappast rimligt att han enbart i egenskap av mångmiljardär tillåts bestämma spelreglerna på X, ett av världens största offentliga torg, eller rycka in på Putins sida i kriget genom att tillfälligt slå av den satellitdrivna internettjänsten Starlink och avbryta en ukrainsk offensiv. Det är dags att försätta kommunikationsmedlen i folkets händer.

Som Cory Doctorow visar i sin nya bok Internet con: How to seize the means of communication (Verso, 2023) har de flesta nättjänster från början varit till hjälp för användarna. Facebook låter oss hålla kontakt med vänner, Tinder träffa nya dejter, X diskutera forskning och politik – och tjänsternas popularitet visar att de tillfredsställer behov som finns i våra hjärtan. Men genom att höja kostnaden för att lämna plattformarna kan de också försämra tjänsterna genom att tvinga på oss allt fler annonser. Därför skulle det behövas reklamfria utmanare med vad han kallar ”interoperabilitet” – möjligheten att flytta till en bättre tjänst med sin data. Ett sådant alternativ har bara det allmänna intresset och musklerna att ta fram.

Detta vore dock omöjligt i dag. Det finanspolitiska ramverkets mål för låg skuldsättning och överskott i offentliga verksamheter stryper Sverige som innovationsland – vilket i sin tur får knäppa miljardärer som investerar i pojkrumstrams som digital konst (NFT), kryptovalutor och rymdturism att framstå som de enda med handlingskraft. Resultaten av denna offentliga paralys syns överallt, inte minst i oförmågan att bygga ut förnybar energi eller höghastighetsbanor.

Medan regeringen benfast försvarar falska ”superentreprenörer” som skickar hem våra pizzor på cykel, vars enda innovation är usla arbetsvillkor, står de existentiellt nödvändiga framstegen stilla. Om inte posten och andra offentliga inrättningar antingen sålts ut eller tvingats till ständiga nedskärningar, så hade de kunnat skapa hållbara budtjänster. Inte minst behövs en demokratisk investeringsbank som styrs av medborgarna.

I fotoarkivet Getty hittar jag en bild från 1916 där suffragetten Priscilla Norman poserar på en autoped som hon körde till sitt Londonkontor. Jag påminns om att progressiva rörelser alltid har varit modernister, och dagdrömmer om att hoppa på.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 29 september, 2023

Klassens minst populära

Geografen Christophe Guilluy tar i sin bok sikte på de undanträngda. Foto: Michel Euler/AP.

Snarare än att samlas kring politiska krav, kämpar den nya ”folkliga” klassen för sin existens. Men när missnöjesgrupperna kokar, saknar vänstern en radikal kritik av det ekonomiska systemet. Mathias Wåg har läst ”De degraderade”.

Protesterna i Frankrike dör aldrig ut. Så fort en våg ebbat ut väller en ny fram. Strejker mot höjningar av pensionsåldern eller försämrad arbetsrätt, landsbygdsbor i gula trafikvästar som blockerar rondeller mot höjda bränslepriser, klimataktivister som förstör maskiner, universitetsockupationer, förortskravaller efter polisens dödsskjutningar. Breddar man bilden kan man räkna in det ökande missnöjesröstandet på populistpartierna, Marine Le Pens Nationell samling till höger och Jean-Luc Mélenchons Det okuvliga Frankrike till vänster.

Geografen Christophe Guilluy beskriver Frankrike som ett kluvet land mellan en ny superrik elit i storstäderna och de nya folkliga klasserna i småstäder och landsbygd. Han använder just begreppet folkliga klasser, les classes populaires, för att beteckna de samhällsskikt som förskjuts allt mer ut i periferin i det franska samhället.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Utrikes 29 september, 2023

Den långa (åter)marschen

Shenzhen är en av många städer i Guangdong som växt raketartat under de senaste decennier. Foto: Ng Han Guan/AP.

Ungdomsarbetslösheten har exploderat i Kina, medan strejkerna har fördubblats på ett år. För att främja social harmoni och säkra tillväxten ska högutbildade arbetslösa ungdomar nu skickas ut från städerna för att få landsbygden att blomstra.

I maj saknade var femte kinesisk ungdom mellan 16 och 24 år ett jobb. Sedan dess har närmare 11,6 miljoner universitetsstudenter tagit examen som även de letar en sysselsättning. Det är framför allt i städerna som de unga har svårt att hitta ett arbete, och i augusti upphörde staten att publicera siffror på sysselsättningsgraden.

Ungdomsarbetslösheten är, tillsammans med det ökande antalet äldre, statsrådets största inrikespolitiska utmaning. 2022 hade Kina två personer i arbetsför ålder per pensionär, och 2042 beräknas bara en vara kvar. Detta oroar inte endast statsrådet utan även dagens unga, särskilt med anledning av att majoriteten av dem är enda barn och att det allmänna pensionssystemet är undermåligt. Dessutom är den offentligt finansierade vården så underfinansierad att barn- och mödradödligheten återigen ökar, och i flera provinser har man lika många patienter liggande i vårdsalar som i korridorerna.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 28 september, 2023

Riksbanken måste underställas folkviljan igen

Riksbankschef Erik Thedéen föreläser på Ekonomiska museet i Stockholm – där hans typ av institution hör hemma. Foto: Anders Wiklund/TT.

Sveriges ekonomiska politik hålls gisslan av en odemokratisk centralbank som bara har ett verktyg i lådan – räntehammaren. Det är dags att återta kontrollen.

Häromveckan var det dags igen, Riksbanken höjde räntan med 0,25 procentenheter till 4 procent och flaggade för att fler höjningar var på gång. Sveriges många hushåll med stora lån känner hur snaran börjar dras åt. Kritiken lät inte vänta på sig. Det är som måndag hela veckan vid varje ny räntehöjning.

Näringslivstoppar vars branscher drabbas hårt är som vanligt ute och klagar. LO-ekonomer tycker att Riksbanken bör utnyttja utrymmet att föra en självständig räntepolitik som är anpassad till den svenska ekonomins och arbetsmarknadens förhållanden, och inte bara blint följa andra stora centralbankers räntehöjningar.

Det hörs till och med kritik från bankekonomer som tycker att det är fel att penningpolitiken styr medan finanspolitiken är förvisad till baksätet, det vill säga att förändringar i styrräntan premieras medan skattepolitik och investeringar hålls tillbaka. Hedrande med tanke på de gigantiska vinster som bankerna gör i detta läge. Men de oroar sig väl för att fastighetsbranschen kan kollapsa om räntan fortsätter uppåt.

Argast av alla är Andreas Cervenka som i Aftonbladet (21/9) förklarade att i princip allt Riksbanken gjort det senaste decenniet har varit fel. Misstag efter misstag har gett oss 15 förlorande år, argumenterar han. ”Med sådana vänner behöver svensk ekonomi inga fiender.”

Men tänk om människorna på Riksbanken inte är dumma i huvudet? Tänk om institutionen bara är riggad på fel sätt. Det formella beslutet om centralbankens självständighet trädde i kraft 1999, delvis eftersom det var ett kriterium för EU-inträdet. Det är ingen naturlag att den måste vara självständig.

Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

Den bakomliggande idén är att det skulle vara farligt att låta folket och de folkvalda ha direkt inflytande över penningpolitiken. I stället överlåter man ansvaret på en teknokratisk ekonomisk elit. Med detta oberoende skapades också en striktare separation mellan finanspolitiken och penningpolitiken, två politikområden som egentligen hänger tätt samman.

Trots penningpolitikens komplexitet så har Riksbanken bara fått ett övergripande mål, att hålla inflationen på två procent per år, och ett trubbigt verktyg för att nå målet, att höja och sänka räntan. Något motsvarande mål om att hålla arbetslösheten låg finns inte. Det behöver kanske inte påpekas att man för det mesta också misslyckas att nå inflationsmålet.

Men nu börjar den här nyliberala uppdelningen äntligen att ifrågasättas. Nyligen var den franska ekonomiprofessorn Eric Monnet i Stockholm och talade vid Arena Idés konferens New economic order om behovet av att demokratisera penningpolitiken.

Monnet menar att de senaste 15 åren har retoriken inte visat sig stämma med verkligheten. Centralbanker har fokuserat mer på att stabilisera finansmarknader än på att nå inflationsmål. Man har också använt sig av många fler verktyg än räntan, som exempelvis stödköp av värdepapper (så kallade kvantitativa lättnader), valutaswapar och riktade lån.

Dessutom har den förda penningpolitiken lett till en stigande ojämlikhet, skyhöga bankvinster och en dysfunktionell bostadsmarknad. Områden som borde ligga på de folkvaldas bord. Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

I Sverige ifrågasatte nyligen professor Bo Rothstein Riksbankens självständighet i DN-Debatt (4/9). Han möttes av tystnad, inte en enda replik. Här är frågan belagd med tabu – det är hög tid att det krossas.

Enna Gerin
är biträdande chef på den fackliga tankesmedjan Katalys.
Inrikes 27 september, 2023

”Idéer från vänster kan bli mainstream”

Elinor Odeberg och Philippa Sigl-Glöckner samtalar med Silvia Kakembo på Södra teaterns scen. Foto: Jacob Lundberg.

Stämningen var hoppfull när internationella vänsterekonomer samlades på Södra teatern i Stockholm för att diskutera hur ekonomin kan underställas demokratiskt inflytande.

Glöm snacket om löneprisspiraler och omättliga arbetare som driver på inflationen genom orimliga lönekrav. Mitt under polykrisens perfekta storm av krig och pandemi dök den upp: vinstpristornadon. Vad som ursprungligen avfärdades som en absurd idé är i dag en allmänt accepterad sanning om ekonomin. Och den har kraften att vända hela den ekonomiska spelplanen över ända.

Ingen vet det bättre än Isabella Weber (bilden).

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Utrikes 27 september, 2023

Etnisk rensning framför omvärldens ögon

Anhöriga till soldater som dog förra veckan begraver sina söner innan de lämnar. Foto: Marut Vanyan.

Efter månaders blockad av enklaven Nagorno-Karabach gav Armenien i förra veckan till slut upp: svält, sjukdomar och bombardemang har fått en stadig ström armenier att lämna området. Forskare talar nu om folkmord.

För två veckor sedan stod jag vid blockaden av enklaven Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan. Ingen humanitär hjälp hade kommit in på flera månader och människor som jag talade med inne i den armeniska regionen i Azerbajdzjan berättade om hunger, sjukdomar och desperation. Detta trots att Internationella domstolen i Haag vid två tillfällen beordrat landet att öppna den.

Blockaden framför var stillsam. Ett par azerbajdzjanska lastbilar körde fram och tillbaka med byggmateriel nedanför kullen där landets flagga hängde högt. Bakom låg den ryska militärbasen där de fredsbevarande styrkorna skulle finnas.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Canbäck
Frilansjournalist och författare med fokus på den postsovjetiska världen.[email protected]
Nyheter 26 september, 2023

Veckan som gått

Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Per Gahrton (bilden) avlider vid 80 års ålder.

Gahrton började som riksdagsledamot för Folkpartiet, där han företrädde partiets vänsterfalang och bland annat förespråkade vapenleveranser till Nordvietnam. 1969 utsågs han av Veckojournalen till ”årets argaste unga man”.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Utrikes 26 september, 2023

Stefanos Kasselakis vill förvandla Syriza till de amerikanska Demokraterna. Foto: Yorgos Karahalis/AP.

Efter att ha öppnat partiledarvalet har Greklands största vänsterparti tagits över av en okänd affärsmagnat som vill förvandla partiet till de amerikanska Demokraterna. Vänsterpopulismens flaggskepp ser därmed ut att förlisa på egen hand.

I söndags kväll kom den kalldusch som medlemmarna i det grekiska vänsterpartiet Syriza anat skulle välla över dem.

I andra omgången av partiets ledarval vann den unge affärsmannen Stefanos Kasselakis mot den tidigare arbetsmarknadsministern Effie Achtsioglou med över 56 procent av rösterna.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]