Företagens vinster skyddas och vanligt folk får betala. Om vi inte agerar nu har vi snart inte råd att leva, skriver företrädare för nätverket Allt åt alla.
Sverige står inför en levnadskostnadskris. Den rekordhöga inflationen leder redan till att många arbetar- och medelklasshushåll har svårt att få ekonomin att gå ihop. Det blir allt svårare att betala lån och hyror samt mat och andra konsumtionsvaror. Avtalsrörelsen 2023 väntas dessutom utmynna i reallönesänkningar för en stor del av befolkningen.
När de globala priserna på vete och energi i mitten av november åter började sjunka gav det ingen effekt på de svenska livsmedelspriserna. Sveriges matpriser stiger i stället mer än våra grannländers. I praktiken är det ett oligopol bestående av tre jättelika livsmedelskedjor som tillsammans kontrollerar över 90 procent av livsmedelshandeln och därmed tillsammans har enormt mycket makt över priset på maten man köper. Detta leder sammantaget till att många talar om ”greedflation”: att företag passar på att höja priser på varor under perioder med hög inflation utan andra skäl än att de kan komma undan med det eftersom andra saker blir dyrare.
Sverige producerar ett överflöd av el, men elpriserna är ändå höga eftersom de stora energibolagen tjänar mer på att sälja elen dyrt på den europeiska elmarknaden. Då blir också de svenska elpriserna höga. Samtidigt kräver fastighetsägarna hyresökningar på nästan 10 procent för att täcka sina ökade kostnader på grund av inflationen, trots att fastighetsbolagens vinstmarginal har växt i åratal, från 7 procent 2011 till 39 procent 2021.
Levnadskostnadskrisen är egentligen också en vinstkostnadskris: företagsägarna ska ha sina vinster till varje pris, och det är alla vi andra som betalar. Just nu pågår en gigantisk omfördelning av resurser från arbetar- och medelklass till den lilla kapitalägande eliten.
I början av november rapporterade Konjunkturinstitutet att den andel av allt överskott som produceras i ekonomin som går till företagens vinster, vinstandelen, var historiskt hög i förhållande till den del som går till löner. Det går bra nu. För näringslivet.
Därför måste vi kräva reglering i form av priskontroller på mat och ”Sverigepriser” på el. I en redan ansträngd ekonomisk situation är det inte försvarbart att sätta överpriser på livsnödvändigheter.
Bostadsjättarna har marginaler, de har i åratal gjort miljardvinster medan studenter, pensionärer och ensamstående inte har några marginaler alls. Vi måste också kräva frysta hyror.
Vi måste dra dessa röda linjer mot att en allt större andel av våra pengar försvinner till storföretags ständigt ökande vinster, för vi har inte längre råd att låta bli.
