Så kom då utslaget av allt mullrande bland borgerliga tyckare, riksdagsledamöter och Tea Party-wannabes: Decemberöverenskommelsen rivs upp. Kristdemokraternas riksting hamnade i hetluften och Ebba Busch Thor blev överkörd avombuden. Hur ledsen hon nu var för det; hennes försvar för överenskommelsen var närmast pliktskyldigt.
Därefter gick det som på räls. KD fick vara oppositionsparti med potential att sno sura M-väljare i exakt tre timmar innan Anna Kinberg Batra, vars parti har stämma nästa vecka, manifesterade att Decemberöverenskommelsen nu är upphävd. Det fanns absolut inget intresse att låta KD få positionen som den enda kritikern och M följde därför med på DÖ-tåget.
DÖ föddes och avslutades av realpolitik. Överenskommelsen skapades inte i första hand för att göra det enklare att regera landet, utan för att Göran Hägglund (som var den som tog initiativ till samtal med Stefan Löfven i december 2014) till varje pris ville slippa nyval. Och det är ingen slump att det inte var på en framgångsrusig Centerstämma tidigare i höst, utan på ett panikslaget KD-riksting, som DÖ begravdes.
DÖ räddade alliansen från nyval, men den innehöll en skevhet som borgerliga kritiker tidigt påpekade: överenskommelsen räddar rödgröna regeringar från att SD ”sabotageröstar” på en alliansbudget – men en alliansregering behöver inte någon DÖ, eftersom de rödgröna inte lägger någon gemensam budget i oppostion som SD skulle kunna sabotagerösta på. Dessutom passar det allianspartierna utmärkt att just nu frivilligt släppa idén om gemensamma budgetar och istället profilera sig med egna budgetmotioner. DÖ hade gjort sitt och DÖ kunde gå. Till detta kommer förstås också en samling alliansföreträdare som bekämpat DÖ med syftet att – förr eller senare – inleda samverkan med SD. Helgens händelser är också deras seger, villket oroar.
Att DÖ nu är uppriven är bra på en punkt. Vi blir av med det intryck som DÖ gav en del väljare, att politiken är uppgjord, ”fixad” och bara handlar om ett politiskt spel. Sånna uppfattningar spär bara på och underblåser den uppgivenheten över demokratin som redan finns.
Även om DÖ nu från ett håll har brutits så kommer Sverige de facto att ha en ”tyst DÖ”. Alliansen kommer inte omedelbart att utnyttja att de har majoritet tillsammans med Sverigedemokraterna. De har lagt egna höstbudgetar och kommer på sin höjd att fortsätta att rösta igenom tillkännagivanden mot regeringen. Nackdelen med en tyst Decemberöverenskommelsen är att den när som helst kan sägas upp. Löfven regerar under ett ständigt hot om misstroendevotum och ett samarbete mellan borgerligheten och SD, som från inflytelserika politiker och opinionsbildare påhejas.
DÖ-kritikerna i Alliansen sköt ofta in sig på att DÖ gynnade Löfven och gav Vänsterpartiet för stort inflytande. Men Kinberg Batra och hennes tre kompisar kan inte både äta kakan och ha den kvar. Om Alliansen håller ihop så kan inte Löfven vända sig någon annanstans än åt vänster. Huvudorsaken till att V är med i spelet är inte DÖ, utan att Alliansen håller ihop som ett block. DÖ var ingenting annat än det Reinfeldt bad om i flera år: en deal om att det största blocket skulle få regera. Löfven vägrade eftersom han gärna ville försöka splittra alliansen efter valet. Med DÖ gav Löfven upp de försöken och erkände kraften i blockbildningen. Innebär det att Löfven nu ska börja hoppas igen på samarbete med enskilda borgerliga partier? Knappast när det gäller budgeten, det skulle vara dödsstöten för alliansen. Däremot i andra frågor, även om alliansen gärna kommer att försöka uppträda gemensamt. Men det gällde även innan DÖ revs upp. Den som tror på borgerlig splittring kan ju titta på hur koordinerat alliansen lämnade DÖ. Ingen skulle få chansen att säga ”spricka”. Vart och ett av de borgerliga partierna gör helt enkelt analysen att de har mer att vinna på att satsa på alliansseger 2018 än att göra kortsiktiga överenskommelser med regeringen och sabba hela allianstanken.
Vad betyder döda DÖ för V? För dem som likt statsminister Stefan Löfven inte älskar blockpolitiken innebär det att Vänsterpartiet effektivt kan förhandlas bort, men frågan är om det är det Löfven mår bäst av nu? Han måste göra en politisk analys, inte bara räkna huvuden i riksdagen. Regeringen är inte direkt förtjänt av att få ännu färre vänner i riksdagen. Droppas Vänsterparitet från budgetsamarbete öppnas en helt ny möjlighet för en vänsteropposition, både internt och från Vänsterpartiet. Vill Löfven skifta politiskt och plötsligt leda en mittenregering? Detta öppnar Jan Björklund för i en intervju med Ekot under söndagen. ”Haka av Vänsterpartiet och bilda en regering utan Miljöpartiet, så kommer samarbetet över blockgränserna fungera bra. Det skulle i praktiken innebära en ännu svagare regering än den som nu besitter taburetterna.
