Männen inte varandra, där de stod längs kajkanten i Göteborgs hamn en tidig morgon i förra veckan. Ett tjugotal medelålders män i kavaj och lediga kontorskläder, med blickarna vända åt samma mål långt där ute i älven. Liksom dem var jag på väg till jobbet.
Och innan jag såg de stora militärgrå Natofartygen som deras blickar riktades mot, hann jag tänka på inledningsavsnittet av åttiotalets science fiction-serie V. Folkgrupper från alla världens hörn som tittar ängsligt upp mot rymdfarkosterna på himlen. Det är inget nytt att Nato besöker Göteborgs hamn. Men det som är riktigt intressant är tystnaden från de grupper och personer som annars tar varje tillfälle i akt att kräva lagändringar och hårdare tag mot mer eller mindre reella terrorhot.
Den ena araben efter den andra ska kastas ut eftersom han skänkt pengar till terrorklassade organisationer. Någon har en kompis från Marocko som i sin tur känner någon: ”Kasta ut honom”.
Vi ska ge upp vår integritet. Förebyggande telefonavlyssning, husrannsakan utan misstanke och buggning; allt för att stoppa terrordåd innan de sker. Men att låta Nato bunkra upp delar av sin flotta mitt i hjärtat av Göteborg, bland oljecisterner och raffinaderier, möter inget motstånd från de annars så terrorängsliga grupperna. Säkerhetspolisen och den militära underrättelsetjänsten är tyst om hotbilderna som de annars talar om, så fort en liten nazistgrupp går ut på gatan eller en liten grupp ungkommunister bjuder in palestinska regeringsmedlemmar.
Förra veckan blev kanske Göteborg och Sverige, med Natos närvaro, för första gången på många år ett verkligt intressant mål för terroristgrupper. Men då talas det inte om att stävja tänkbara terrorhot utan om att skapa vänskapsband och fredliga relationer. Men logiken är ju uppenbar. Terroristhotet är i stora stycken ett verktyg för vissa grupper att driva igenom lagändringar och en intolerant anti-arabisk politik som de kanske alltid velat
genomdriva.