FÖR ÖVRIGT… … har jag länge vetat att den modernistiska idén om historien som framgångssaga är falsk. Att allt det goda är frukt av kamp. Att inget kommer av sig självt.
Och ändå. Ändå var det som om jag länge inte riktigt fattade. Att allt kan gå åt helvete. Att det hänger på våra val. Min medelklassfödsel in ett välmående svenskt sjuttiotal ingöt en känsla av tillförsikt, av att allt ordnar sig. Det må låta senkommet men första gången jag upplevde äkta politisk ångest var när alliansen kammade hem valsegern. Denna känsla av vändpunkt, att nu blir det andra bullar. Och kanske mest smärtsamt: att det var svenska folkets val.
För ett tag sedan såg jag några rörliga nyhetsbilder från en utomhusscen någonstans i Italien, där mannen på scenen inför en stor och uppskattande folkmassa utbrast att romerna borde skjutas om de inte drar sin kos. Något i den stilen var det i alla fall. Kanske var det Lega Nords Gianno Alemano, numera Roms borgmästare – jag minns inte riktigt. Inte mer än att mannen på scenen inte var någon marginaliserad halvgalning utan en så kallat rumsren politiker.
Något slags avgrund öppnade sig där. Det finns ju ingen botten. Ingen gräns. Det ”vet” jag ju egentligen. Vad är det annars vi försökt lära av de vidrigare delarna av vår historia? Det är vi människor som sätter gränserna. Och människor kan man verkligen inte lita på.
Jag som trodde att allt alltid skulle ordna sig. Nu framtidsfantiserar jag istället om allt hårdare mellanmänskliga relationer, framdrivna av knapphet och demagogi. Och jag bekymras av min egen begynnande protektionistiska egoism, det kortsiktiga rädda-livhanken-tänket: ”Man vet aldrig hur det går, bäst att hålla fast i sin hyresrätt om man blir arbetslös och ens besparingar går upp i rök, så kanske man kan tjäna en hacka på en ombildning i värsta fall.”
Inpå bara huden känner jag hur någonting går sönder.
