Det är nu länge sedan privatiseringsvågen började att rulla över Sverige. Varför lyckades den?
Svaret ligger på åtminstone tre olika nivåer.
Den första rör de anställda. För en chef på mellannivå erbjuder avknoppning både möjligheten till ren ekonomisk vinst och mer av direkt makt. Kortare beslutsvägar och mindre enheter kan tyckas attraktivt också för anställda på golvet – det är först efter avknoppningar som de märker att LAS-listorna blir kortare, att jobbet blir stressigare och att löneutvecklingen kan hållas tillbaka med konkurrensargument.
Den andra rör medborgarna. Människor är överlag ganska nöjda med offentlig samhällsservice. Men privatiseringsivrarna har lyckats med att lägga till en faktor – valfriheten – och samtidigt dölja prislappen (fördyringen och den ökade byråkratin i kommunerna runt beställar-utförarmodellen). Valfriheten har framförallt lockat grupper som har starka påverkansresurser även annars – de övre samhällsskiktens egenintresse har verkat som motor för att slå sönder försöken att fördela resurser rättvist.
Den tredje nivån är politikerna, som i högre grad än medborgarna gillat idén om privata utförare. För borgerliga politiker är ideologisk övertygelse – staten skall inte syssla med något som kan drivas privat – säkert en viktig faktor. Men än viktigare är förmodligen att de under tjugo års tid fått höra att privatiseringar, kundval och marknadssystem är det nya sättet att utvecka välfärden. Lobbyn för friskolor, privat vård och hela den s.k. nya tjänstemarknaden är mycket stark både i Sverige och internationellt. Privatiseringspolitiken är idag understödd i internationella organ som EU, WTO, IMF och Världsbanken.
När vi nu måste börja arbetet för att vända denna utveckling kan vi lära en hel del av historien. En sak är att det inte går att politiskt försvara det vi har utan att ständigt sträva framåt. Innehållet – inte ägandeformen – bör hamna i fokus och målen sättas högre än att bara återföra privat verksamhet i offentlig. Den offentliga sektorn bör kunna erbjuda sakligare information och bättre service till medborgarna, större trygghet och möjlighet till utveckling och inflytande för de anställda och mindre slöseri i form av aktieutdelningar, dyra direktörs- och konsultlöner för de politiska församlingarna. Om det under privatiseringsvågen har – och något annat vore osannolikt – skett innovationer och förbättringar här och var, bör de naturligtvis kunna inkorporeras när vi tar steget mot en bättre offentlig sektor.
En annan sak är att de grupper som har mest att vinna på en stark offentlig sektor måste mobiliseras.
Precis som de övre inkomstgruppernas valfrihet blev en murbräcka mot rättvis resursfördelning måste den tysta opinion som privatiseringsivrarna aldrig brydde sig om börja höras.
Alla vi som vill se en effektiv, demokratiserad offentlig sektor har nu några fördelar.
1.
Nästa gång kommer de ekonomiska argumenten att vara på vår sida i de politiska församlingarna. Det finns en rad undersökningar som pekar på fördyringar och resursslöseri. Den borgerliga regeringen håller också på att göra sig själv bankrutt: med ena handen delar man ut skattepengar rakt ned i fickan på vårdföretagens aktieägare, med den andra skär man ner på Komvux och nödvändig administration av ”kostnadsskäl”.
2.
Myten om mångfald kan redan idag avfärdas. Många små utförare har redan köpts upp av stora vårdföretag, helt enkelt för att deras företag gått omkull. När situationen istället utvecklas mot oligopol finns det ingen skyldighet att stillastående se på när privata storföretag gör pengar på våra skattepengar.
3.
Myten om demokratisering via privatisering håller på att köras i botten för de anställda. Redan nu är det tydligt att stressen har ökat, att de anställdas arbetsrätt ofta gröps ur och att konkurrenstryck snarare tvingar företagen att arbeta hårt för att ragga kunder, snarare än att utveckla verksamheten.
Utvecklingen är irreversibel i den bemärkelse att vi aldrig kan få tillbaka gårdagen. Men med undantag för vissa specialfall (där allmännyttan – se artikel på sidan 3 – kanske är tydligast) går det att vrida utvecklingen åt ett nytt håll. Det finns ett historiskt tillfälle att sjösätta en återkommunaliseringspolitik medan anställda fortfarande kommer ihåg fördelarna med en stor och trygg arbetsgivare, medan ekonomiska jämförelser kan göras tydliga för politiker och medan medborgarna ser offentligt ägande som naturligt.
Vi borde naturligtvis skoningslöst kritisera det faktum att i stort sett allt som vi utlovades i den nya privatiserade samhällsservicen uteblev. Men vi måste också fundera länge och väl på hur de förbättringar som en starkare offentlig sektor kan ge anställda och medborgare. Det är nämligen med dem vi kommer att vinna fajten.