Okategoriserade 17 december, 2009

Allt var möjligt. Det hände saker. Vi stannade.

Henning Süssner minns dagarna i Östberlin under DDR:s sista sommar och Flamman avslutar uppmärksammandet av 20-årsjubiléet av murens fall med en skildring som inte riktigt fått plats i de oficiella firandena.

Under den korta tiden mellan den 9 november 1989 och den 3 oktober 1990 rådde en märkligt anarkistisk stämning i DDR. Muren hade öppnats, landet tömdes på folk, den gamla ordningen ersattes steg för steg och i allt högre hastighet med en ny. Det gamla samhället avvecklade sig självt. Allt var plötsligt möjligt.
Sommaren 1990 var ovanligt varm. Solen gassade, man kvävdes nästan i den stekheta lilla bilen. Men allt gick som på räls, så kul att den där jävla järnridån var borta: Inget mer köande i timmar utanför den hårt bevakade DDR-gränskontrollplatsen. Borta var den tiden då man febrilt fick hålla utkik efter poliskontroller på transitmotorvägen mellan Västtyskland och Berlin. Transitvägen kryllade då av patrullerande polisbilar som var på jakt efter bilister från det kapitalistiska utlandet. Fortkörning eller någon enkel förseelse så som att byta fil utan att blinka minst fem gånger innebar dryga böter i västvaluta. Numera struntade ”folkpoliserna” i det mesta, de där grönvita Lada-bilarna med blåljusen och den där absurt stora högtalaren på taket syntes sällan. De behövde inte längre fixa valutainkomster som skulle trygga bygget av socialismen i Tyska demokratiska republiken.
Ungefär halvvägs mellan Helmstedt och Berlin stannade vi på motorvägsrestaurangen. De hade hunnit byta valuta – alla priser var numera utsatta i D-mark. Men priserna hade ännu inte höjts. Schnitzel, stor salladstallrik, en flaska öl till maten, allt för en spottstyver. En kort visit på muggen. Och så bar det vidare till gränsövergången Marienborn.

Allt var frid och fröjd. För mindre än ett år sedan hade gränsen inneburit evinnerliga bilköer. DDR-tullarna kunde ju få för sig att kolla lite närmare på bagaget, som om man kunde smuggla deras medborgare över gränsen i pyttesmå franska bilar.
Man kunde stå i evigheter på gränsövergångens strålkastarupplysta och taggtrådsprydda jätteparkering. Gröngrå gränspoliser gick omkring och spanade efter något. Man observerades från vakttornen av skuggliknande militärer. Man köade och köade, fram till första kontrollposten, in med passen, vidare till andra kontrollposten, där bistert stirrande gränspoliser i grågröna uniformer stämplade miljontals pass dag in och dag ut. En stämpel för inresan, en för utresan. Varje resa från Västtyskland till Västberlin och tillbaka gav en fyra stämplar. Hälsade man under sin vistelse i Västberlin på den östra sidan fick man två stämplar till. Det kunde bli en påtaglig samling stämplar.
Den här gången körde vi förbi hela skiten. Man fick visserligen sakta in, men gränsövergången hörde historien till. På andra sidan staketet hade de redan börjat bygga en ny bit motorväg så att man framöver skulle slippa svänga av motorvägen och sakta in här. Militärbarackerna höll på att rivas.

DDR skulle snart upphöra att existera. Landets aluminiumslantar och leksakssedlar hade redan begravts, men den suveräna östtyska staten existerade fortfarande. Men denna sommar skulle bli DDR:s sista.
Det var en konstig känsla på sätt och vis. Allt var sig ändå ganska likt. In på Västberlins egen motorväg, Avus. Vidare till stan, men den här gången genom centrum för att komma till Öst. Inga konstigheter, inga förnedrande ansiktskontroller nere i tunneln vid Friedrichstrasse längre. Den här gången åkte vi ju bil. Checkpoint Charlie, tidigare bara öppet för ”segermakternas” medborgare. In på Leipziger Strasse och vidare genom en annan stad, en mer urban stad med moderna skyskrapor och mycket ljus. Vilken kontrast jämfört med det förslummade Kreuzberg med sina slitna hyreskaserner från förkrigstiden. Över till västsidan igen vid nästa gränsövergång. Vi körde vidare som berusade, korsade gränsen minst femton gånger denna ljuva sommarnatt.

Nästa dag åkte vi förbi Rosa-Luxemburg-Platz.
– Där är ju gamla SED-centralen! Fan, jag vill gå med i partiet.
– Det gör du inte, du skulle bara ångra dig, säger Raimund och drar vidare.
Det skulle dröja några månader innan jag till sist hann fram till particentralen för att gå med i det där avdankade diktaturstatspartiet. Något mera provocerande kunde jag inte tänka mig. Mamma var ju sosse.
Tredje dagen i stan. Vi körde förbi pendeltågstationen S-Bahnhof Friedrichstrasse. Jag undrade en kort stund om Intershopkiosken på perrongen var kvar. Här hade Västberlins a-lagare och punkare förr i tiden hoppat av de gula pendeltågen för att köpa billig sprit och cigaretter under gränspolisernas stränga översyn. Sen hoppade man på ett vändande tåg och lämnade socialismen utan att vare sig behöva genomgå kontrollproceduren eller att växla pengar. Vinn-vinn: billiga varor för oss från väst, riktiga stålar för östtyska staten.
Men det var då det.

Här under järnvägsbron på Friedrichstrasse var det lite trafik så här dags. På kvällarna fylldes området med nöjespubliken. Här fanns finkulturen: Brechtensemble, Friedrichstadtpalast. Men här fanns också hororna på Oranienburger Strasse. Efter murens fall strömmade folk inte bara från öst till väst. Medan förvånade östtyskar stod utanför västtyska porrbutiker, kom torskarna från väst till öst. Nöjen var ju billigare där, då som nu. På så sätt fick även socialismen sin gatuprostitution. ”Folkpolisen” brydde sig ju inte längre.
När vi svängde in på Oranienburger Strasse låg gatan öde. Så här dags var det inte mycket som hände här. Gatan var dammig, husen nedgångna. Spruckna stuckaturfasader pryddes av skotthål och bortvissnade butiksreklamer. Vete katten när de där mjölk-, kol- och järnvaruaffärerna hade slagit igen för gott. Mitt i all denna gråsvarta tristess fanns det där varuhuset som hade bombats sönder i kriget och aldrig återuppbyggts. I fasaden gapade stora hål, bara ungefär halva byggnaden fanns kvar. Utanför den intakta flygeln hängde en klunga människor. Punkare, folk i något slags hippieklädsel med jesus-sandaler och hemmastickade plagg. Tjejer i batikfärgade klänningar. En svartklädd kvinna med basker på huvudet och med cigarettspets. Någon slags Bob Dylan-kopia med solglasögon och ruffsigt hår, inklusive gitarrväska på ryggen.
– Stanna!, ropade jag och tog Raimund i axeln. Jag vill se vad det är som händer här.

Raimund stannade, parkerade precis utanför. Vi hoppade ut ur bilen. En kompis till oss hade berättat att det fanns ockuperade kåkar i öst där man kunde festa dygnet runt. Du bara dök upp där och sen var det bara att festa på.
När vi kom fram till gänget utanför jätteruinen visste vi att vi hade kommit rätt. Vi trängde oss förbi folkhopen, genom en portgång som var packad med bråte, tomma ölflaskor, sopsäckar och all sorts folk. Ute på gården hängde en massa ungdomar i solen och drack öl och rökte braj. Genom ett hål i väggen såldes öl och läsk.
– Drick inte det där utan vodka, sa tjejen som langade fram en flaska Spree-Cola till mig. Det är nog tänkt för att mixa drinkar.
Hon hade nog rätt. Östtysk cola var verkligen ingen höjdare. Men vodka mitt på dan?
Vi fastnade här. Hade ändå inga planer. Vi träffade amerikanska hippies, kulturvetare från Västtyskland, en rocksångare från Prag, många östtyska punkare, ännu fler uttråkade gymnasister från skolan runt hörnet, till och med en äkta hallick. I alla fall hävdade den utmärglade killen i sjabbig kostym att han var det. Han bjöd på sliskigsöt medhavd sovjetisk champagne.
All sorts folk hamnade precis som vi på Tacheles. Varuhusruinen hade ockuperats under våren. Folk hade röjt bland bråten, tagit hit sina kompisar och börjat göra huset beboeligt. De höll på att bygga en veritabel svartklubb, folk höll lite varstans, och ganska oorganiserat, på att måla och renovera. Vi höll till där på dagarna, åkte på kvällarna tillbaka till det där studentrummet låååångt ute i Västberlin som vi fått låna av en kompis.

Tacheles var schysst, men blev lite långtråkigt efter ett tag. Men de var å andra sidan inte så värst noga med att ta betalt för ölet. Var man stammis så var det bara att plocka direkt från backarna som stod stapplade nära hålet i väggen. Och då och då fick man en tallrik vegogryta från ”folkets kök”.
Så kom den kvällen då vi hängde utanför huset för att stirra på nattlivet. Biltrafiken höll på att tätna, lite längre upp på gatan syntes kvinnorna som stod uppradade och väntade på torskarna från väst.
En taxi stannade bredvid oss.
– Har ni beställt? frågade chauffören.
Då hade en kille i militärjacka redan hunnit hoppa in i bilen. I hans släptåg trängde sig fyra killar till in i den lilla Moskvitjen. Nummer fem och sex kastades ut igen. Taxibilen försvann mot Alexanderplatz. Snart kom en bil till.
– Har ni bil? frågade plötsligt en tjej. Hon var väldigt söt. Svart pälskappa, kängor, kastanjebrunt långt hår. Östberlindialekt. Jag tror jag blev kär direkt.
– De har ockuperat ett nytt hus på Pfarrstrasse, berättade hon. Jag behöver skjuts.

Vi skjutsade henne. Och lämnade Tacheles och Oranienburger Strasse för gott. När jag kom tillbaka ett år senare hade det hela förvandlats till ett internationellt kulturcentrum. Någon stiftelse hade gett dem en höstack med pengar. Villkor: bara konstnärer fick bo i huset. De konstnärligt obegåvade ockupanterna kastades ut och sökte sig kanske till nya ockuperade hus. Under DDR:s sista sommar ockuperades det friskt i den undergående statens huvudstad. Hela centrum var ju fullt av rivkåkar som stod tomma.
Denna natt i juli 1990 var vi med på en sådan husockupation. Vi åkte i hög fart förbi det futuristiska tevetornet, svängde in på de socialistiska paradstråken som ledde bort från centrum. På den motorvägsliknade åttafiliga vägen rasade vi förbi en rad gigantiska bostadshus med neonreklam för sovjetiska lastbilar och Aeroflot. Vi hade bråttom, utan att riktigt veta varför. Förbi Karl-Marx-Allees ”arbetarpalats” från 1950-talet. Slalomtur mellan alla de grålackade, väsande och rykande östbilar. Hit sökte sig de västtyska bilburna besökarna sällan. Men på en av Stalinkåkarna vid Straussberger Platz hade de redan hunnit installera en animerad ljussreklam för Coca-Cola.

Vi stannade i ett bostadskvarter. Hoppade av bilen. Gatan var mörk, men på vänstersidan fanns flera upplysta portgångar. Hip hop-musik väste ur den ena. Ur den andra hörde man folk sjunga allsång till en punklåt.
De hade faktiskt ockuperat tre hus samtidigt. Helt enastående! Utanför det ena huset sålde en grånad turkisk gubbe hemmalagad falafel som han värmde på ett spritkök i bagaget på sin Ford Granada. Han sålde också varm öl på burk. Inne i husen festade man och kastade all sorts skräp ur fönstren för att skapa plats att bo där.

Allt var möjligt. Det hände saker. Vi stannade.
Men så småningom tröttande vi på pisslukt, punkmusik och fyllefest. Vi såg inte så mycket av allt det andra som de mer seriösa husockupanterna företog sig. Verkstäder där grannarna kunde laga sina cyklar och andra redskap, antiauktoritära dagisar, affärer där folk skulle kunna byta begagnade prylar, bokcaféer. Men vi promenerade runt i ett grått och märkligt exotiskt Östberlin, det var som att göra en utflykt till Mars.
Så småningom fick vi åka tillbaka till livet i väst. Raimund pluggade, jag gjorde lumpen. Business as usual, den havererade socialismen var väldigt långt borta, liksom den sista entropi-tangon i DDR:s huvudstad. FN tappade en medlemsstat i oktober 1990. Husen på Pfarrstrasse utrymdes den 20 november av den nya ordningsmakten.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfattar veckan som gått. Prenumera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Utrikes 04 juni, 2023

Ungdomen hoppas på ett demokratiskt Thailand

Pita Limjaroenrat, ledare för partiet Move Forward, tar emot folkets jubel i Bangkok efter valsegern för hans koalition. Foto: Wason Wanichakorn/AP.

Sedan statskuppen 2014 har Thailand levt under hårt militärstyre. Nu undrar ett helt land om den demokratiska oppositionens valseger den 14 maj ska bringa förändring.

Sedan parlamentsvalet i Thailand den 14 maj har landet präglats av vaksam optimism.

Valets stora vinnare var partiet Move Forward (tidigare Future Forward) och Peua Thai, arvtagare till Thai Rak Thai som vunnit alla val sedan 2001 under ledning av familjen Shinawatra. Tillsammans blev partierna tillräckligt stora för att kunna forma en stark koalitionsregering med 292 av 500 platser i representanthuset. Med stöd av ytterligare sex partier har koalitionen nu 313 platser och har tagit fram ett gemensamt program. Även om valet talar för ett generationsskifte så finns det hinder för verkligt genomgripande förändringar.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Karin Zackari
Forskare i historia och mänskliga rättigheter vid Lunds universitet.
Inrikes/Krönika 04 juni, 2023

Den gamla tidens engagerade kundtjänst är snart ett minne blott. Foto: Leif R. Jansson/TT.

Minns ni klasslistorna? En självklarhet för svenskar i min ålder. De satt ofta på kylskåpen, i början av läsåret släta och rena, i blomstertid hundörade och nedklottrade. De finns inte längre. Orsaken påstås vara GDPR. När jag häromåret tänkte kontakta de andra föräldrarna i klassen för att tillsammans adressera bristen på läromedel gav jag utmattad upp redan inför tanken på att logga in i en oberäknelig skolapp och där försöka hitta kontaktuppgifter ur en uppenbart inaktuell och ofullständig lista av e-postadresser. Det blev inget.

Och det, intalar jag mig, må vara hänt. Sannolikt fanns tillräckligt goda skäl för GDPR för att stå ut med problemet. Men jag tappar det förlåtande konceptet när jag en tid senare dränks i tjatigt sälj från de fotoföretag som av outgrundlig anledning fortsatt får bedriva marknad på skolorna. Önskefoto, Exakta och de andra tycks ha full tillgång till föräldrars kontaktuppgifter och har dessutom svårt att ta ett nej. Jag begriper att det finns någon förklaring, ett kryphål som företaget nyttjar. Kanske att vi har en ”tidigare kundrelation”, kanske att jag någon gång ouppmärksamt klickat i någon ruta som ger företaget full tillgång till mig och mina avkommor intill tredje led, vem vet? Kontentan är hur som helst denna: Vi föräldrar och våra barn ”skyddas” effektivt från kontakt med varandra. Vi skyddas däremot inte, åtminstone inte effektivt, från sälj och kommers.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Inrikes 03 juni, 2023

Frågorna som vänstern borde ställa om Hybrit

Det fossilfria stålet Hybrit utgör kronan i den gröna svenska industrisatsningen. Foto: Erland Segerstedt.

Den gröna industriomställningen i norr är nödvändig för att minska koldioxidutsläppen, och flera av högerns invändningar är irrelevanta. Men även från vänster finns anledning att ställa kritiska frågor.

Länge har det verkat som om enigheten är stor kring satsningen på ”fossilfritt stål” i norra Sverige, men den senaste tiden har skarp kritik hörts från Sverigedemokraterna, en del moderata politiker och några forskare. Kostnaderna är stora, elbehoven enorma och det går att minska utsläppen mer genom att skicka elen på export, menar kritikerna.

Det går att se problem med kritikernas resonemang, men också med den oreserverat positiva hållning som dominerat bland ledande politiker.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Arne Müller
Journalist i Umeå, som har skrivit boken "Norrsken: Drömmen om den gröna industrin", som granskar industriprojekten i norra Sverige.
Utrikes 02 juni, 2023

Priset på cement i Nigeria

Aliko Dangote, Afrikas rikaste man. Foto: Sunday Alamba/AP.

Afrikas snabbväxande cementmarknad har gjort många rika över dagen. Aliko Dangote har vunnit priser och blivit en panafrikansk ikon, men framgångarna bygger lika mycket på fiffel som företagsamhet.

Medan natten sänkte sig över Obajana i staten Kogi i centrala Nigeria lyste cementfabriken upp. På andra sidan vägen från dess taggtrådsstängsel och vakttorn sjönk byns byggnader av korrugerad plåt ned i mörkret: två världar separerade av en väg full av lastbilar. Godwin Agada, en mekaniker som har bott här i 20 år, berättar för mig att:

– Trots att han gör så stora vinster här, har vår granne nästan inte gjort någonting för oss. Vattnet går inte längre att dricka och allt fler drabbas av astma. Två brunnar har grävts, men vi äter sand. Så vi väntar fortfarande på de framsteg som Dangote Group lovade oss.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Jean-Christophe Servant
är tillsammans med Anne-Cécile Robert författare till boken "Afriques, années zéro" (2008).
Rörelsen 02 juni, 2023

Arabvärldens intellektuella lämnar syrierna i sticket

Den syriska presidenten Bashir al-Assad hälsas med värme till Arabförbundets toppmöte. Foto: Syriska myndigheterna/AP.

Med bedrövelse läser jag att den syriske presidenten och Baathpartisten Bashar al-Assad närvarar under Arabförbundets toppmöte den 19 maj, för första gången sedan en mångårig uteslutning. Syrien har i dagarna blivit fullvärdig medlem i Arabförbundet efter uteslutningen 2011, då al-Assad med brutalitet slog ned det syriska folkets fredliga uppror. Sedan dess har tusentals syrier fängslats och utsatts för tortyr, hundratusentals har dödats och cirka åtta miljoner är på flykt.

Redan 2017 hade FN:s särskilda kommission som granskar det syriska inbördeskriget tillräckligt med bevis för att kunna åtala presidenten för krigsbrott. Inget hände.

I dag ser vi hur krigsförbrytaren får återta sin plats på den regionala scenen.

Har han blivit rumsren, eller kan det vara så att toppmötets värdland Saudiarabien vill distansera honom från Putins grepp? En kan spekulera, särskilt med anledning av den ukrainske presidenten Zelenskyjs oväntade närvaro vid toppmötet i Jidda.

Gulfstaternas regimer med Saudiarabien i spetsen, eller övriga arabiska regimer för den delen, har jag inga förväntningar på. Däremot skäms jag å irakiernas vägnar. Förblindade av sekterismen har de glömt att de delade samma öde som det syriska folket när Baathpartiet styrde Irak. Att bli av med Saddam Hussein fick ett högt pris. USA:s olagliga invasion av Irak 2003 har kostat många irakier livet, det talas om en miljon. Ändå hölls demokratiska val och de tidigare förtryckta shiamuslimerna som utgör mer än 60 procent av befolkningen fick makten. I dag styr de med stöd av Iran.

Under Saddam Husseins tid öppnade syrierna sina hjärtan och välkomnade oss exilirakier. Syrierna, det generösa folket som även tagit emot palestinier, libaneser och tillbaka i tiden även varit det främsta exillandet för greker som flydde undan de turkiska förföljelserna. Miljoner irakier levde eller passerade genom Syrien på flykt från krig och diktatur. Var är irakiernas solidaritet med det syriska folket i dag?

Hyckleri eller realpolitik? Utfallet är ändå detsamma.

Den irakiska regimen är öppen med sitt stöd till al-Assad. En anledning är deras rädsla för att Syriens sunnitiska majoritet ska få samma inflytande i Syrien som de själva har fått i Irak.

De undviker att prata om sunniterna överlag. I stället framhåller de farhågan för ett maktövertagande av sunnitiska extremistgrupper. Samma argument verkar Iraks intellektuella använda och bortser från det syriska folkets rätt till grundläggande demokratiska rättigheter som rätten till fria val där folket självt får styra över utfallet.

Krigsförbrytaren al-Assad har även besökts och hyllats av arabiska intellektuella från hela regionen, inklusive ordförandena för författarförbunden i Tunisien (Alaa Abdel Hadi), Palestina (Murad al-Sudani), Tunisien (Adel Khedr) och Jordanien (Akram Al-Zoubi), samt den irakiska författaren Najeh al-Mamour.

De är väl medvetna om regimens fruktansvärda övergrepp på det syriska folket. Irakiska intellektuella som öppet har tagit ställning mot al-Assad är väldigt få, och i ett politiskt oroligt Irak verkar den irakiska regimen och de religiösa shiitiska miliserna vara ense om ett totalt stöd för al-Assad. Hyckleri eller realpolitik? Utfallet är ändå detsamma: Vi har övergett det syriska folket och lämnat det i klorna på en grym tyrann.

Som svenskirakier skäms jag.

Kholod Saghir
Skribent med rötter i Irak
Kultur 01 juni, 2023

Hur gör man egentligen en familj?

"Självstående", skriven av frilansjournalisten Maria Hagström, är en praktika för en osynlig grupp – även om den är väl ytlig.

Assisterad befruktning för ensamstående är inte för fattiga, men “Självstående” är en bok som behövs.

2016 kom lagen som gör det tillåtet i Sverige för ensamstående att skaffa barn med hjälp av assisterad befruktning. Sedan lagen kom på plats och ändrade möjligheter för och föreställningar om det planerat ensamstående föräldraskapet finns inte mycket skrivet på området. Självstående är alltså en bok som behövs.

Den grupp som beskrivs i boken är både privilegierad, eftersom prövningarna inför att bli förälder på egen hand kräver goda ekonomiska och sociala förutsättningar, men också granskad och utelämnad till en vård som varierar kraftigt beroende på region. Narrativet om en stark, aktivt väljande kvinna återkommer och framhävs av författaren själv, exempelvis i upprepade formuleringar som ”inte ensam men själv” och i användandet av ordet självstående som delvis syftar till att skilja ut gruppen från ensamstående.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Okategoriserade 31 maj, 2023

Turkiet kräver att kurdisk demonstration stoppas

Berömd. På en demonstration mot Erdogan och Nato i Stockholm den 21 januari skymtades den omtalade dockan. Foto: Christine Olsson/TT.

De nya terrorlagarna sågas av både tunga juridiska instanser och människorättsorganisationer. Nu kräver Turkiet att en demonstration stoppas med hänvisning till lagen. ”Är alla kurder terrorister?”, säger Ridvan Altun från det kurdiska nätverket NCDK.

Den 1 juni blir deltagande i terrororganisation ett nytt brott i Sverige. Den som deltar i en organisation som ägnar sig åt att ”främja, stärka eller understödja terror” straffas med fängelse i upp till fyra år. Det blir även straffbart att finansiera deltagande i en terrorstämplad organisation, att offentligt uppmana och rekrytera till deltagande samt att resa utomlands i avsikt att begå det.

Lagrådet, som granskar och yttrar sig över regeringens lagförslag innan de läggs fram i riksdagen, har varit starkt kritiska mot lagändringen. Kritiken har bland annat handlat om att förslaget inskränker förenings-, yttrande- och tryckfriheten, och att det är otydligt vad som faktiskt kriminaliseras. Enligt justitieministern Gunnar Strömmer kommer lagen inte omfatta sådant som att delta i ett möte eller vifta med en terrorstämplad organisations flagga. Liknande saker kan däremot användas som bevis för att styrka brott mot den nya lagen.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Soledad Cartagena
Bibliotekarie och journalist.
Ledare 31 maj, 2023

Sverige borde ha råd med mjölk till barn

I Köping tvingas kommunen dra ned på mjölken för barn i skola och förskola. Foto: Hasse Holmberg/TT.

De brutala nedskärningarna som vi ser över hela landet är bara en försmak. Smärtgränsen måste vara nådd snart.

Det knakar överallt och gör dessutom ont.

I ett hårt och utdraget förlopp plågas hushållen fortfarande under inflationen när kostnaderna fortsätter att öka. Nu står välfärden på tur – inflationen och räntorna innebär en katastrof för kommunernas och regionernas ekonomi. Under våren har SKR krävt besked om krisstöd från regeringen i hopp om att kunna freda kommuners och regioners budgetarbete inför 2024. Man har förgäves påpekat att den exceptionella situationen kräver extra tillskott och att fungerande välfärdsinstitutioner behöver ekonomisk stabilitet och förutsägbarhet för att kunna fungera på ett adekvat sätt.

Något besked från regeringen har dock inte kommit. Finansminister Elisabeth Svantesson (M) tycks snarare sätta en ära i att vara så undflyende som möjligt. I fredags meddelade hon via TT att hon ”följer frågan och återkommer med höstbudgeten”.

Särskilt under en ekonomisk kris, där många hushåll lider, blir skolmaten extra viktig att hålla fast vid.

Själv förväntar jag mig inga mirakel. Elisabeth Svantessons prestationer hittills är inte imponerande. Vi har i dagsläget EU:s sämsta tillväxt. Vi har en uppseendeväckande passiv finanspolitik utan några som helst krisinsatser. Därtill har vi en åtstramningspolitik som hotar att kväva landets ekonomi ytterligare under en nedgång. Förutom skattesänkningar som inflationsförsäkrar höginkomsttagares inkomster står regeringen handfallen.

Under tiden tvingas grundskolan i Göteborg kapa 500 tjänster. Från södra Sverige larmar sex regiontoppar, moderater såväl som socialdemokrater, om en kommande vårdkris. Flera av landets sjukhus går mot underskott och fyra av fem kommuner har inte kunnat räkna upp budgeten i takt med inflationen. 2024 kommer bli ett hårt år, men det börjar redan nu.

I Köping sker det ofattbara när kommunen tvingas dra in mjölken för förskolebarn och skolbarn för att klara budgeten. Mjölken är viktig för att få i sig viktiga näringsämnen, särskilt för mindre barn som äter mindre mängder mat vid måltiderna. Många äter dagens nyttigaste mål just i förskolan och skolan. Särskilt under en ekonomisk kris, där många hushåll lider, blir skolmaten extra viktig att hålla fast vid. Inte ens det verkar Sverige klara av.

Välfärden är redan kraftigt eftersatt efter en lång tid av underfinansiering där skattesänkningar och subventioner har prioriterats framför social infrastruktur, av borgerliga såväl som av socialdemokratiskt ledda regeringar. Hur den kommer att se ut efter ytterligare ett ekonomiskt stålbad går knappt att föreställa sig.

I ett mail till Aftonbladet skriver Elisabeth Svantesson: ”Jag kommer inte att lämna kommuner och regioner i sticket.” Det låter inkännande, men i själva verket knakar det och gör ont i samhällskroppen. Så ont att en rad olika yrkesgrupper börjar värna om sina intressen. Här ryms bland annat Sveriges Lärares nationellt uppmärksammade demonstrationer mot nedskärningar i skolan.

Frågan är om trycket kan bli så hårt att det knakar och gör ont även i regeringen. Jag hoppas det.

Laila Vianden
Ledarskribent i Flamman.laila.vianden@flamman.se
Okategoriserade 30 maj, 2023

”SD-bögar” klipps om efter hot mot dragqueens

Journalisten Erik Galli har intervjuat SD-bögar. Fotograf: Albin Händig.
Journalisten Erik Galli har intervjuat SD-bögar. Fotograf: Albin Händig.

Arbetet med den nya dokumentärserien ”SD-bögar” har kantats av utmaningar. Stockholm Pride ställde inte upp på att bli intervjuade och i sista stund klipptes serien om, efter hotelser mot dragqueens.

Med sin nya dokumentärserie ”SD-bögar” hoppas SVT belysa en allt mer framträdande grupp av homosexuella sverigedemokrater. Under arbetet med programmet har journalisten Erik Galli intervjuat sverigedemokratiska väljare, politiker och debattörer.

­– Med tanke på den misstro som många sverigedemokrater har för journalister och SVT blev jag förvånad över att det var just Stockholm Pride som avböjde att ställa upp på en intervju, säger Erik Galli till Flamman.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.tuija.roberntz@flamman.se
Krönika/Kultur 30 maj, 2023

Ilja Kabakov 1932–2023. Postsovjets viktigaste konstnär har gått ur tiden. Foto: Marty Lederhandler/Ap.

Ilja Kabakov såg Sovjets misslyckande som ett exempel på fallna utopier – kapitalismen inkluderat.

I helgen avled konstnären Ilja Kabakov, 89 år gammal. Med sina spöklika iscensättningar av solkiga kommunistiskt dekorerade officiella rum, satte han ljuset på de auktoritära systemens självdestruerande natur. Hans konst skrivs in i historien som den postsovjetiska världens paradigmskifte, kanske den egentliga starten för den postmoderna installationen.

Som konststudent minns jag väl hans verk Jag finns här på utställningen Revir på Kulturhuset i Stockholm 1994. På den tiden drevs Kulturhuset av en arbetsgrupp av medelålders kvinnliga curatorer och medan Moderna Museet precis som i dag favoriserar mer oförargliga anglosaxiska konstnärer, spanade sådana som Elisabet Haglund och Sissi Nilsson in konstens mer oväntade och vibrerande nervcentra. Jag finns här bestod av en installation, ett rum som med några få attribut framkallade det så kallade ”röda hörnet” – den partilokal som fanns på varje företag och institution i Sovjet. En ideologisk inrättning där det pampigt röda ersatts av smutsbrunt och trasiga glödlampor som signalerar att festen är över.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.kultur@flamman.se