Okategoriserade 17 december, 2009

Allt var möjligt. Det hände saker. Vi stannade.

Henning Süssner minns dagarna i Östberlin under DDR:s sista sommar och Flamman avslutar uppmärksammandet av 20-årsjubiléet av murens fall med en skildring som inte riktigt fått plats i de oficiella firandena.

Under den korta tiden mellan den 9 november 1989 och den 3 oktober 1990 rådde en märkligt anarkistisk stämning i DDR. Muren hade öppnats, landet tömdes på folk, den gamla ordningen ersattes steg för steg och i allt högre hastighet med en ny. Det gamla samhället avvecklade sig självt. Allt var plötsligt möjligt.
Sommaren 1990 var ovanligt varm. Solen gassade, man kvävdes nästan i den stekheta lilla bilen. Men allt gick som på räls, så kul att den där jävla järnridån var borta: Inget mer köande i timmar utanför den hårt bevakade DDR-gränskontrollplatsen. Borta var den tiden då man febrilt fick hålla utkik efter poliskontroller på transitmotorvägen mellan Västtyskland och Berlin. Transitvägen kryllade då av patrullerande polisbilar som var på jakt efter bilister från det kapitalistiska utlandet. Fortkörning eller någon enkel förseelse så som att byta fil utan att blinka minst fem gånger innebar dryga böter i västvaluta. Numera struntade ”folkpoliserna” i det mesta, de där grönvita Lada-bilarna med blåljusen och den där absurt stora högtalaren på taket syntes sällan. De behövde inte längre fixa valutainkomster som skulle trygga bygget av socialismen i Tyska demokratiska republiken.
Ungefär halvvägs mellan Helmstedt och Berlin stannade vi på motorvägsrestaurangen. De hade hunnit byta valuta – alla priser var numera utsatta i D-mark. Men priserna hade ännu inte höjts. Schnitzel, stor salladstallrik, en flaska öl till maten, allt för en spottstyver. En kort visit på muggen. Och så bar det vidare till gränsövergången Marienborn.

Allt var frid och fröjd. För mindre än ett år sedan hade gränsen inneburit evinnerliga bilköer. DDR-tullarna kunde ju få för sig att kolla lite närmare på bagaget, som om man kunde smuggla deras medborgare över gränsen i pyttesmå franska bilar.
Man kunde stå i evigheter på gränsövergångens strålkastarupplysta och taggtrådsprydda jätteparkering. Gröngrå gränspoliser gick omkring och spanade efter något. Man observerades från vakttornen av skuggliknande militärer. Man köade och köade, fram till första kontrollposten, in med passen, vidare till andra kontrollposten, där bistert stirrande gränspoliser i grågröna uniformer stämplade miljontals pass dag in och dag ut. En stämpel för inresan, en för utresan. Varje resa från Västtyskland till Västberlin och tillbaka gav en fyra stämplar. Hälsade man under sin vistelse i Västberlin på den östra sidan fick man två stämplar till. Det kunde bli en påtaglig samling stämplar.
Den här gången körde vi förbi hela skiten. Man fick visserligen sakta in, men gränsövergången hörde historien till. På andra sidan staketet hade de redan börjat bygga en ny bit motorväg så att man framöver skulle slippa svänga av motorvägen och sakta in här. Militärbarackerna höll på att rivas.

DDR skulle snart upphöra att existera. Landets aluminiumslantar och leksakssedlar hade redan begravts, men den suveräna östtyska staten existerade fortfarande. Men denna sommar skulle bli DDR:s sista.
Det var en konstig känsla på sätt och vis. Allt var sig ändå ganska likt. In på Västberlins egen motorväg, Avus. Vidare till stan, men den här gången genom centrum för att komma till Öst. Inga konstigheter, inga förnedrande ansiktskontroller nere i tunneln vid Friedrichstrasse längre. Den här gången åkte vi ju bil. Checkpoint Charlie, tidigare bara öppet för ”segermakternas” medborgare. In på Leipziger Strasse och vidare genom en annan stad, en mer urban stad med moderna skyskrapor och mycket ljus. Vilken kontrast jämfört med det förslummade Kreuzberg med sina slitna hyreskaserner från förkrigstiden. Över till västsidan igen vid nästa gränsövergång. Vi körde vidare som berusade, korsade gränsen minst femton gånger denna ljuva sommarnatt.

Nästa dag åkte vi förbi Rosa-Luxemburg-Platz.
– Där är ju gamla SED-centralen! Fan, jag vill gå med i partiet.
– Det gör du inte, du skulle bara ångra dig, säger Raimund och drar vidare.
Det skulle dröja några månader innan jag till sist hann fram till particentralen för att gå med i det där avdankade diktaturstatspartiet. Något mera provocerande kunde jag inte tänka mig. Mamma var ju sosse.
Tredje dagen i stan. Vi körde förbi pendeltågstationen S-Bahnhof Friedrichstrasse. Jag undrade en kort stund om Intershopkiosken på perrongen var kvar. Här hade Västberlins a-lagare och punkare förr i tiden hoppat av de gula pendeltågen för att köpa billig sprit och cigaretter under gränspolisernas stränga översyn. Sen hoppade man på ett vändande tåg och lämnade socialismen utan att vare sig behöva genomgå kontrollproceduren eller att växla pengar. Vinn-vinn: billiga varor för oss från väst, riktiga stålar för östtyska staten.
Men det var då det.

Här under järnvägsbron på Friedrichstrasse var det lite trafik så här dags. På kvällarna fylldes området med nöjespubliken. Här fanns finkulturen: Brechtensemble, Friedrichstadtpalast. Men här fanns också hororna på Oranienburger Strasse. Efter murens fall strömmade folk inte bara från öst till väst. Medan förvånade östtyskar stod utanför västtyska porrbutiker, kom torskarna från väst till öst. Nöjen var ju billigare där, då som nu. På så sätt fick även socialismen sin gatuprostitution. ”Folkpolisen” brydde sig ju inte längre.
När vi svängde in på Oranienburger Strasse låg gatan öde. Så här dags var det inte mycket som hände här. Gatan var dammig, husen nedgångna. Spruckna stuckaturfasader pryddes av skotthål och bortvissnade butiksreklamer. Vete katten när de där mjölk-, kol- och järnvaruaffärerna hade slagit igen för gott. Mitt i all denna gråsvarta tristess fanns det där varuhuset som hade bombats sönder i kriget och aldrig återuppbyggts. I fasaden gapade stora hål, bara ungefär halva byggnaden fanns kvar. Utanför den intakta flygeln hängde en klunga människor. Punkare, folk i något slags hippieklädsel med jesus-sandaler och hemmastickade plagg. Tjejer i batikfärgade klänningar. En svartklädd kvinna med basker på huvudet och med cigarettspets. Någon slags Bob Dylan-kopia med solglasögon och ruffsigt hår, inklusive gitarrväska på ryggen.
– Stanna!, ropade jag och tog Raimund i axeln. Jag vill se vad det är som händer här.

Raimund stannade, parkerade precis utanför. Vi hoppade ut ur bilen. En kompis till oss hade berättat att det fanns ockuperade kåkar i öst där man kunde festa dygnet runt. Du bara dök upp där och sen var det bara att festa på.
När vi kom fram till gänget utanför jätteruinen visste vi att vi hade kommit rätt. Vi trängde oss förbi folkhopen, genom en portgång som var packad med bråte, tomma ölflaskor, sopsäckar och all sorts folk. Ute på gården hängde en massa ungdomar i solen och drack öl och rökte braj. Genom ett hål i väggen såldes öl och läsk.
– Drick inte det där utan vodka, sa tjejen som langade fram en flaska Spree-Cola till mig. Det är nog tänkt för att mixa drinkar.
Hon hade nog rätt. Östtysk cola var verkligen ingen höjdare. Men vodka mitt på dan?
Vi fastnade här. Hade ändå inga planer. Vi träffade amerikanska hippies, kulturvetare från Västtyskland, en rocksångare från Prag, många östtyska punkare, ännu fler uttråkade gymnasister från skolan runt hörnet, till och med en äkta hallick. I alla fall hävdade den utmärglade killen i sjabbig kostym att han var det. Han bjöd på sliskigsöt medhavd sovjetisk champagne.
All sorts folk hamnade precis som vi på Tacheles. Varuhusruinen hade ockuperats under våren. Folk hade röjt bland bråten, tagit hit sina kompisar och börjat göra huset beboeligt. De höll på att bygga en veritabel svartklubb, folk höll lite varstans, och ganska oorganiserat, på att måla och renovera. Vi höll till där på dagarna, åkte på kvällarna tillbaka till det där studentrummet låååångt ute i Västberlin som vi fått låna av en kompis.

Tacheles var schysst, men blev lite långtråkigt efter ett tag. Men de var å andra sidan inte så värst noga med att ta betalt för ölet. Var man stammis så var det bara att plocka direkt från backarna som stod stapplade nära hålet i väggen. Och då och då fick man en tallrik vegogryta från ”folkets kök”.
Så kom den kvällen då vi hängde utanför huset för att stirra på nattlivet. Biltrafiken höll på att tätna, lite längre upp på gatan syntes kvinnorna som stod uppradade och väntade på torskarna från väst.
En taxi stannade bredvid oss.
– Har ni beställt? frågade chauffören.
Då hade en kille i militärjacka redan hunnit hoppa in i bilen. I hans släptåg trängde sig fyra killar till in i den lilla Moskvitjen. Nummer fem och sex kastades ut igen. Taxibilen försvann mot Alexanderplatz. Snart kom en bil till.
– Har ni bil? frågade plötsligt en tjej. Hon var väldigt söt. Svart pälskappa, kängor, kastanjebrunt långt hår. Östberlindialekt. Jag tror jag blev kär direkt.
– De har ockuperat ett nytt hus på Pfarrstrasse, berättade hon. Jag behöver skjuts.

Vi skjutsade henne. Och lämnade Tacheles och Oranienburger Strasse för gott. När jag kom tillbaka ett år senare hade det hela förvandlats till ett internationellt kulturcentrum. Någon stiftelse hade gett dem en höstack med pengar. Villkor: bara konstnärer fick bo i huset. De konstnärligt obegåvade ockupanterna kastades ut och sökte sig kanske till nya ockuperade hus. Under DDR:s sista sommar ockuperades det friskt i den undergående statens huvudstad. Hela centrum var ju fullt av rivkåkar som stod tomma.
Denna natt i juli 1990 var vi med på en sådan husockupation. Vi åkte i hög fart förbi det futuristiska tevetornet, svängde in på de socialistiska paradstråken som ledde bort från centrum. På den motorvägsliknade åttafiliga vägen rasade vi förbi en rad gigantiska bostadshus med neonreklam för sovjetiska lastbilar och Aeroflot. Vi hade bråttom, utan att riktigt veta varför. Förbi Karl-Marx-Allees ”arbetarpalats” från 1950-talet. Slalomtur mellan alla de grålackade, väsande och rykande östbilar. Hit sökte sig de västtyska bilburna besökarna sällan. Men på en av Stalinkåkarna vid Straussberger Platz hade de redan hunnit installera en animerad ljussreklam för Coca-Cola.

Vi stannade i ett bostadskvarter. Hoppade av bilen. Gatan var mörk, men på vänstersidan fanns flera upplysta portgångar. Hip hop-musik väste ur den ena. Ur den andra hörde man folk sjunga allsång till en punklåt.
De hade faktiskt ockuperat tre hus samtidigt. Helt enastående! Utanför det ena huset sålde en grånad turkisk gubbe hemmalagad falafel som han värmde på ett spritkök i bagaget på sin Ford Granada. Han sålde också varm öl på burk. Inne i husen festade man och kastade all sorts skräp ur fönstren för att skapa plats att bo där.

Allt var möjligt. Det hände saker. Vi stannade.
Men så småningom tröttande vi på pisslukt, punkmusik och fyllefest. Vi såg inte så mycket av allt det andra som de mer seriösa husockupanterna företog sig. Verkstäder där grannarna kunde laga sina cyklar och andra redskap, antiauktoritära dagisar, affärer där folk skulle kunna byta begagnade prylar, bokcaféer. Men vi promenerade runt i ett grått och märkligt exotiskt Östberlin, det var som att göra en utflykt till Mars.
Så småningom fick vi åka tillbaka till livet i väst. Raimund pluggade, jag gjorde lumpen. Business as usual, den havererade socialismen var väldigt långt borta, liksom den sista entropi-tangon i DDR:s huvudstad. FN tappade en medlemsstat i oktober 1990. Husen på Pfarrstrasse utrymdes den 20 november av den nya ordningsmakten.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Rörelsen 08 december, 2023

Socialismen handlar om att bygga makt här och nu

Nooshi Dadgostar talar på Vänsterdagarna i Göteborg, 25 november 2023. Foto: Adam Ihse/TT.

Kjell Östberg skriver i Flamman om förslaget till partiprogram för Vänsterpartiet. Det är en läsning som ligger ganska långt från hur diskussionerna gått i programkommissionen – men som kanske kan leda till en bra diskussion, där det blir tydligare vad programförslaget innebär och inte. 

En av de saker vi landat i under arbetets gång har varit att vi vill se en socialistisk rörelse som står med båda benen i de klasskonflikter som pågår här och nu. Därför har strategiska frågor som hur vi bygger sammanhållning och makt vägt tungt för oss. 

Begreppet förhandlingsstyrka är en del av en serie resonemang i programförslaget om hur förändring blir möjligt. Vi har velat ge materialistiska svar på varför radikala förslag kan eka tomt i en politisk situation, för att sedan visa sig vara sprängstoff i en annan. 

Det är genom att vinna konkreta ekonomisk-politiska segrar i strategiska frågor som vi bygger makt och hopp

Östberg tar upp löntagarfonderna, som är ett bra exempel på just det. Skälen till att det förslaget kom så långt handlade om att en bred arbetande klass stod samlad organisatoriskt, att politiken drivit fram full sysselsättning och att människor levde i en ny ekonomisk och social trygghet. 

Decennier av framsteg för arbetarrörelsen hade byggt upp en förhandlingsstyrka som blev självförstärkande. Den användes i allt från vilda strejker till centrala avtal och politiska initiativ. 

Att vi lyft fram det beror på att vi ser det som avgörande för vad Vänsterpartiet kan göra idag för att skapa liknande situationer i framtiden. Det är genom att vinna konkreta ekonomisk-politiska segrar i strategiska frågor som vi bygger makt och hopp. 

Ofta kommer det handla om saker som människor upplever som enkla och självklara. Kan vi till exempel göra verklighet av det starka tryck som finns idag på att styra upp ägandet i skolan, så skulle den segern öppna dörren för en liknande diskussion kring exempelvis oansvariga banker. En seger öppnar för nästa. Det vi kallar socialism är den verkliga rörelse som gör upp med de unkna strukturer vi ser idag, för att parafrasera Marx. 

Vi är helt överens med Kjell Östberg om att det kapitalistiska samhället behöver läggas på historiens skräphög. Det är också en av de tydligaste röda trådarna i programförslaget. Trots att förslaget är kortare, argumenterar det långt mer uttryckligt kring varför ägandefrågorna spelar så stor roll. Förändringar där löser högst praktiska problem som samhället står inför idag, och kommer samtidigt åt grunden för kapitalets makt.  

I programförslaget finns två stycken som handlar om Vänsterpartiets visioner om ett bättre samhälle. Det första sammanfattar de tidigare resonemangen om varför just ägandet är centralt. Det andra beskriver det friare liv vi skulle kunna leva om vi genomför det skiftet. 

Det finns inget att vinna på att försöka skriva recept för framtidens kök

Vi har velat ge visionerna rätt roll i rörelsen – de är en del av rörelsens hjärta. Hoppet om ett samhälle som präglas av värme, demokrati och omsorg för morgondagen tar oss ur normaliseringen av den hårda verklighet vi möter i vardagen. 

Skulle vi däremot försöka göra en ritning på hur allt en dag ska se ut, kommer den snart vara hopplöst förlegad. Det finns inget att vinna på att försöka skriva recept för framtidens kök. Vi kan visserligen arbeta här och nu för att ge förutsättningar för en ny strid i löntagarfondernas anda om tio eller trettio år. Designen av de förslagen lämnar vi dock med varm hand till den tidens rörelser. 

Programförslaget bygger på förtroende för att människor kommer använda den förhandlingsstyrka vi tillsammans bygger upp till kloka saker. Det bygger också på ett förtroende för andra vänsterpartister, och att vi är ett parti som genomsyras av socialistisk och feministisk övertygelse. Ett partiprogram som försöker ”förpliktiga” organisationen till olika sätt att agera långt i framtiden kommer bli fyrkantigt, och stå i vägen för det verkliga arbetet. Vi behöver tvärtom ha gott om utrymme att svara strategiskt på de politiska situationerna allt eftersom de uppkommer. 

Verkliga samhällen formas i historiska situationer. Därför är det ett medvetet val att socialismen i förslaget till partiprogram framför allt handlar om att bygga upp den makt och sammanhållning som öppnar för att faktiskt förändra samhället i grunden. 

Jens Börjesson
Sammankallande för Vänsterpartiets programkommission
Krönika 08 december, 2023

Snillen spekulerar. Foto: SVT.

När Utrikesbyrån ger sig på att förstå varför Greta Thunberg solidariserar sig med palestinierna blir nivån pinsamt låg. Panelen lyckas ta sig igenom ett helt program utan att ens nämna klimatrörelsens relation till antikoloniala kamper.

”Varför bryr sig Greta Thunberg om frågor som inte handlar om klimatet och skadar inte detta klimatrörelsen?” frågar sig programledaren Rebecca Randhava och hennes tre panelister. Greta gått igenom ”formativa år” och måste få ändra sina åsikter, poängterar kommunikationsforskaren Sol Agin, men ifrågasätter samtidigt  om klimatplattformen är rätt forum. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.[email protected]
Utrikes 08 december, 2023

Gazakriget försenar svenskt Nato-inträde: ”Vi säger ja när Netanyahu är i Haag”

Erdogan på ett möte till stöd för Palestina den 28 oktober 2023. Foto: Emrah Gurel/AP.

Under kriget mot Gaza har Turkiets handel med USA och Israel fortsatt som vanligt. Samtidigt pressas han av folklig ilska till konfrontation med Väst. Nu kan nya krav från den turkiska högern försena Sveriges Natointräde ytterligare.

I dag ställer Devlet Bahçeli, ordförande för Erdogans högernationalistiska koalitionspartner MHP och skuggledare i regimen, nya krav för att acceptera ett svenskt medlemskap i Nato.

– Vi ställer oss givetvis kyliga till ett svenskt Natointräde. För oss är förolämpningar mot vår heliga skrift detsamma som att förtrycka muslimer. Om en permanent fred uppnås mellan Israel och Palestina, om den palestinska statens oberoende och territoriella integritet erkänns, med Östra Jerusalem som sin huvudstad och med 1967 års gränser, om Israel går med på att betala kompensation, och att en rättegång för Netanyahu förbereds i Haag, så kommer vi att säga ja till Sveriges Natomedlemskap.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Halil Karaveli
Halil Karaveli är senior forskare vid Institute for security and development policy (ISDP) i Stockholm, och författare till boken "Why Turkey is authoritarian" (2018).
Utrikes 08 december, 2023

En postsovjetisk krutdurk

Kazakstans president Qaym-Zjomart Toqayev och Rysslands president Vladimir Putin skakar hand med diplomater i den kazakiska staden Astana. Foto: Pavel Bednyakov/AP.

Centralasien har en lång historia av etniska konflikter. Med ett instabilt närområde och autokrater i presidentpalatsen riskerar regionen att explodera i nya krig.

För de flesta i väst är Centralasien en vit fläck på kartan. Hade de fem muslimskt präglade postsovjetiska republikerna i området varit ett enat land, så skulle dess ekonomi varit bland de 30 största, dess befolkning bland de 20 största och dess territorium det sjunde största i världen. I stället är det är en splittrad region som vanstyrs av autokrater, i den globala uppmärksamhetsekonomins periferi. Men i kölvattnet av den dramatiska geopolitiska utvecklingen runt Ukraina kan avkroken förvandlas till en brännpunkt för världspolitiken – i värsta fall.

För som Vladimir Putins erövringskrig mot Ukraina visar är den postsovjetiska ordningen långt ifrån självklar. Att föreställa sig Putins nyimperialism ta sikte på exempelvis Kazakstan kräver inte mycket fantasi. I landets norra delar finns en betydande rysk minoritet, som skulle kunna behöva ”befrias” så fort den ryska militärmakten har återhämtat sig från debaclet i Ukraina.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 07 december, 2023

En miljöaktivist i örnens näste

Protest i Arkhangelsk mot Moskvas planer på att dumpa sopor i ett dussintal fattiga glesbygdsstäder. Foto: Natalia Beshkareva/Pravda/AP.

När miljöaktivisten och journalisten Dmitrij Sjevtjenko tog sig in på byggarbetsplatsen för Putins nya privatresidens blev han stoppad och beordrad att radera bilderna. Men minneskortet fick han med sig i strumpan.

Ryssland är som de flesta länder: delat. Å ena sidan finns storstäder som Sankt Petersburg och Moskva, där det satsas på storslagna byggen, förbättrad infrastruktur och nöjen. Å andra sidan finns periferin, på ryska kända som regiony, regionerna. Det är eftersatta delrepubliker och områden med en betydligt lägre levnadsstandard, samtidigt som de utarmas på naturresurser, i högre grad drabbas av miljöförstöring, och där attraktiv mark inte sällan olagligt tas över av politiker och oligarker.

Regionerna drabbas också hårdare av miljöförstöring. För några år sedan, när Moskvas soptippar svämmade över, beslöts exempelvis att huvudstadens sopor i stället skulle dumpas i den arktiska orten Sjies. Lokala och tillresta miljöaktivister slog upp tältläger och gjorde allt för att förhindra planerna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Satir 07 december, 2023

Ellen Lagerson
Illustratör och formgivare.
Kultur 06 december, 2023

Folkhemmet som sunkigt mattorg

Iris Smeds, ”Det tusenåriga riket” (Scen 5 och 7), 2023.

”Det isolerade benet” sätter fingret på samhällets smärtpunkter, och får skriket ut i rymden att kännas meningsfullt.

Tittar du också på nyheterna och känner att du vill skrika rakt ut i rymden utan att något händer? Har du någonsin känslan av att befinna dig i en dröm, fastän allt som händer sker på riktigt utan att larmet går eller att folk gör det mest logiska och grips av panik?

Känslan av dissociation och förtvivlan, som många av oss någon gång delat, är utgångspunkten för en ny utställning med den makabra titeln Det isolerade benet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Nyheter 05 december, 2023

Veckan som gått

Foto: AP.

Låt Flamman sammanfatta veckans nyheter.

41 gruvarbetare räddas från en kollapsad tunnel i Himalaya, där de varit instängda sedan den 12 november. Efter att maskinerna som skulle assistera vid räddningen lagt av tvingades man använda den riskfyllda metoden råtthålsbrytning, där arbetarna manuellt fick gräva sig ut de sista rasmassorna genom ett kryptrångt hål.

Firoz Qureshi, en gruvarbetare med ansiktet fullt av vitt damm, säger till Reuters: ”Det var ett svårt uppdrag, men för oss är ingenting svårt.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 05 december, 2023

Dör du på jobbet så är det ditt eget fel

I år har 47 arbetare dött i arbetet – ändå vill regeringen spara in på arbetshälsoforskningen. Foto: Mats Schagerström/TT.

Arbetares säkerhet offras när regeringen sparar in på livsviktig forskning. Tydligen är kunskap om hur man räddar arbetares liv ett ”slöseri med skattepengar”.

Den 12 november gick 18-åriga Nova till sitt jobb på LKAB, i tron att det skulle bli en helt vanlig dag. Det blev i stället den sista i hennes liv. När det var dags att gå på rast blev hon påkörd av ett arbetsfordon och avled kort därefter. 

Nyheten fick ovanligt mycket uppmärksamhet. Antagligen för att Nova bara var 18 år, med hela livet framför sig. Det väcker något mänskligt i oss, och vi söker förklaringar bortom slump, otur och den ”mänskliga faktorn”, som arbetsgivare gillar att hänvisa till.

Regeringen verkade däremot oberörd. I stället för att väcka frågan om hur dödsolyckorna på arbetsplatser kan förhindras gick den samma vecka fram med ett förslag av motsatt karaktär. Tio myndigheter skulle bli till fem – och bland annat ska Arbetsmiljöverket och Myndigheten för arbetsmiljökunskap slås ihop. I Svenska Dagbladet (13/11) motiverade finansminister Elisabeth Svantesson och civilminister Erik Slottner beslutet med att statsförvaltningen skulle ”koncentrera sig på sin kärnuppgift”, och att man ville ”stoppa slöseriet med skattemedel”.

Synen på arbetares säkerhet som ”slöseri med skattemedel” känns igen från Fredrik Reinfeldts tid. Bland det första den regeringen gjorde var nämligen att lägga ner Arbetsmiljöinstitutet, som bedrev världsledande forskning om ohälsa i arbetslivet. Man fortsatte med drakoniska nedskärningar på Arbetsmiljöverket.

När regeringen Kristersson tillträdde var det med samma mål i kikaren. Först skar man ner ytterligare på Arbetsmiljöverket. Nu ska ytterligare en myndighet rymmas inom samma ramar. Men det är varken möjligt, eller regeringens ambition att båda verksamheterna ska rymmas där. I praktiken innebär ”hopslagningen” att Myndigheten för arbetsmiljökunskap läggs ner.

47 människor har hittills i år gått till jobbet för att aldrig mer komma hem. 47 människoliv som hade kunnat räddas.

Konsekvenserna kommer att bli förödande för det systematiska arbetsmiljöarbetet ute på arbetsplatserna, som är avgörande för säkerheten. Varje olycksfall går nämligen att undvika, om man vet vad man ska leta efter och hur riskerna kan förebyggas. Arbetslivsforskningen spelar en nyckelroll i att ta fram den kunskapen.

47 människor har hittills i år gått till jobbet för att aldrig mer komma hem. 47 människoliv som hade kunnat räddas. Men den enda gången som regeringen verkar bry sig om arbetsmiljön är när den kan kopplas till kodordet ”kriminalitet”. Och den enda kriminalitet som erkänns när det har med arbetsmiljö att göra är så kallad ”arbetslivskriminalitet”. Den kännetecknas av ljusskygga aktörer som exploaterar migrantarbetare under ofta slavliknande villkor. 

Problemet är nog så viktigt att hantera, med regeringens uppsåt är knappast omsorg om de mest utsatta. Snarare är det ett led i dess ”hårdare tag”-strategi, som tar fokus från girigheten i samhällets toppskikt. En girighet som absolut inte vill spilla potentiella vinster på tidsödande och kostsamt arbete med riskbedömningar, skyddsronder och säkerhetsåtgärder. I stället har den allt att vinna på att olyckor som hade kunnat undvikas betraktas som konsekvenser av ”den mänskliga faktorn”.

Med andra ord: om du dör, är det ditt eget problem.

Åtminstone är det inte statens.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Kultur 04 december, 2023

Räkfrossans moder

”Searching for my inner Elvis in a post Elvis society” öppnar på Bonniers konsthall den 5 december. Foto: Pär Fredin.

Bonnier-stipendiaten är den första textilhantverkaren som fått utmärkelsen. Med manisk briljans syr Maja Fredin upp en dekadent splatterskräckis där skrattet fastnar som räkskal i halsen.

97, 98, 99… 101 handflatestora rosa räkor i glansig, rosabeige textil ligger framför mig i en kartong. Precis som den äkta varan i delidisken känns de vått sträva att ta i, med sprött skal som utlovar något mjukare därunder. När jag vänder på dem avslöjas gömmor av en blänkande rom av pärlor. Det är konstnären Maja Fredins kräftdjur och hon har sytt dem alla för hand, färgat in polyesterjersey, broderat och experimenterat fram den rätta konsistensen för att med maximal realistisk effekt arrangera en bombastisk räkfrossa. Snart öppnar utställningen på Bonniers Konsthall i Stockholm Searching for my inner Elvis in a post Elvis society. Vi kommer strax tillbaka till Elvis.

Maja Fredin är född 1992 i Uppsala och växte upp nära sin textilhantverkstokiga mormor, som introducerade henne till alla gammeldags hemslöjdstekniker och hjälpte henne att massproducera eleganta plagg till barbiedockorna. Hemmapysslet utvecklade sig till ett livskall och efter tio år av diverse utbildningar inklusive Konstfacks textilprogram kunde hon kalla sig färdig konsthantverkare – och blev utnämnd till årets Maria Bonnier Dahlin-stipendiat, den av de finaste utmärkelserna som en ung konstnär kan få i Sverige, som sällan ges till en textilare. Ingen i juryn hade hört hennes namn tidigare och det var hennes vältaliga ansökan som fick experterna att tänka om. ”Genom multidisciplinära verk i form av scenografier och installationer utforskar hon ämnen som överkonsumtion, beroendeproblematik och dysmorfofobi”, stod det i pressmeddelandet bland annat. I priset ingår en utställning och det är den som börjar nästa onsdag.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]