Dragplåstret på omslaget är att boken är ”den sanna historien om Erich i Midnight Express”. Björklunds bok handlar dock om mycket mer än bara en turkisk fängelsevistelse, som kultfilmen från 1970-talet kretsar kring. I Jag missade Woodstock följer vi Björklund i hans egen poetiska berättelse med korta episoder i diktform om uppväxten i Stockholm, med föräldrarnas skilsmässa, känslan av samhällelig exkludering, men framför allt ett drogmissbruk som fyller en destruktiv funktion i en rastlös människas liv.

Jag missade Woodstock ger en annorlunda bild av vilken roll en fängelsevistelse kan ha. Tiden i turkiska fängelser är på intet sätt en dans på rosor, men trots allt, och det erkänner Björklund själv explicit, genomgick han där en personlig utveckling som varit till synes värdefull. Men Björklund drar inte sina erfarenheter till nästa nivå, att tolka behandlingen ur ett samhälleligt perspektiv. De få försök som görs, rör till exempel möten med Utrikesdepartementet under vistelsen i turkiska fängelser. Han får ett volleybollnät skickat till sig från UD – och får en nota för denna kostnad senare.
Ingenstans kan man dock finna någon kritik kring det ansvar Sverige har för sina egna medborgare, vare sig det gäller hur man blir behandlad i ett fängelse utomlands eller varför man överhuvudtaget utsätts för att bli utslagen ur samhället i välfärdslandet hemma.

En djupare tolkning av det kalla samhälle som Björklund mött i både Turkiet och Sverige hade inte varit något ovälkommet tillskott. Tvärtom, det hade kunnat höja läsupplevelsen.
Men det finns ändå en styrka i Björklunds berättelse. Som ung narkoman på jakt efter pengar och äventyr är det trots allt inte politiska analyser som man grubblar över. Och som ett personligt porträtt av en sökande ung man får vi en värdefull inblick i 1960-talets modskultur och drogsituation med hjälp av Björklunds erfarenheter.