En vit junikväll på Gröna Lund spelar Hurula för betongbarnen.
Hurula
15 juni, Gröna lund.
Det dova skimret och mystiken i Hurulas punkpop ligger egentligen alltför långt från ljusa Djurgårdskvällar för att den här konserten ska kunna gå ihop. Ändå är det just i mötet mellan Gröna Lund och en återkommande Stockholmstematik i låtarna, som kvällen finner sin mening.
För alla samlas här. Skolavslutningar, dansbana för pensionärer, möhippa och svensexa, teambuilding och sommarfest. Gröna Lund är ett ställe som svenska kändisar abonnerar och utländska kändisar besöker, men här kallas förstås även säsongande karusellskötare för ”artister” och förväntas le glatt samtidigt som de parerar hundra sexistiska kommentarer om dagen vid berg- och dalbanor som något geni döpt till ”Vilda musen”. Gröna Lund är även ett ställe där barn och ungdomar med så kallade ”guldkort” kommer att hänga själva hela sommarlovet medan föräldrarna arbetar.
Det kunde vara dessa guldkortsungar, kanske bosatta i punkens Högdalen, som Hurula sjunger om och till: Söderort kokar, bara bottenskrapet kvar/Vart fan ska man ta vägen när man är ett betongbarn/En lång het jävla sommar i en trött och ensam stad/Vart fan ska man ta vägen när man inte har nåt val. ”Betongbarn” spelas under andra halvan av den en timme långa konserten (totalt 13 låtar), och vid det laget har vad som ursprungligen var en lite utspridd och loj publik – där de främsta fansen tycks vara ungdomar och medelålders hipsters – likt droppar av kvicksilver flutit ihop till en gemensam enhet.
Gravitationskraften strömmar ut från de svartklädda personerna på scenen, framför allt Robert Hurula själv, vit och härjad, med släpigt scenspråk och en bruten hand virad i bandage. Ett kontrasterande, mer glamouröst intryck gör basisten Manuela Iwansson i solglasögon, sammet och stenansikte. Den muntliga kommunikationen med publiken är dock minimal och ekar, liksom stundtals musiken, av Thåström: ”Tack som fan. Jag menar det verkligen.”
Konserten avslutas med ett soloframförande av gravallvarliga extranumret ”8 trappor” där tiden står still i några minuter, men personligen faller jag mest för den femte låten på listan, ”22”: Jag var 22 när jag lämnade Luleå.
Vi får tacka för det.
_____________________________________
Prova Flamman gratis!
Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.