Det mesta som går att säga om Almedalen har redan skrivits. Hundratals texter om lobbyismen, klägget, rosévinet, demokratin, näringslivifieringen.
Tyck vad du vill om nördarnas egen Roskildefestival, men den som lyssnar på talen och läser programmet lär sig något om dem som styr – eller gör anspråk på att styra – Sverige. I år lär man sig bland annat att Länsteatern Gotland anordnar seminarier om teatrarnas roll i totalförsvaret. Totalt finns närmare 400 programpunkter med orden ”försvar” eller ”beredskap” i titeln. Och istället för att hålla ett traditionsenligt tal besökte statsministern Ulf Kristersson endast ön för att posera framför det nyinköpta tyska luftvärnssystemet Iris-T.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Samhället rustar sig för krig. Och det är allt vi läser, hör, säger och formar politik för. Men vem formar politiken för ett bättre samhälle?
Almedalen är förstås allt det ni redan läst: en ankdamm för oss proffstyckare – för politikerna och lobbyisterna. Men det är också en plats som säger något om samtiden, och som brukade innehålla framtidsvisioner, debatt, kultur och drömmar. I år är festivalen ett proseccoindränkt skyddsrum. Med svenska flaggan som kuliss handlar allt om beredskap, hot och undantagstillstånd.
Vem formar politiken för ett bättre samhälle?
Politikveckan är en temperaturmätare – och i år pratar nyvalda partiledare om plikt, protektionism och krig. Inte ens teatrarna pratar om något annat. Vad händer då med hoppet, glädjen, lusten och framtidstron? Om våra företrädare – och vår politiska festival – inte ens orkar drömma om att göra världen bättre, hur ska vi orka med?
Den politiska fantasin krymper in i en bubbla av oro och ansvar, där varje samtal om gemenskap och glädje ersätts av prat om ”robusthet” och ”beredskap”. Klimatkrisen reduceras till en fråga om energiresurser, skolan till en del av det psykologiska försvaret, och kulturen till en kugge i totalförsvaret.
Men vem försvarar rätten till ett liv? Rätten att skratta, dansa, vila, drömma?
I en tid när världen känns mer hotad än någonsin borde vi tala mer om vad vi vill rädda – inte bara hur vi ska stå emot. Vi borde prata mer om välfärd, gemenskap och drömmar. Och om det tabubelagda ordet: fred.
Den näst sista kvällen i Visby, på väg till ett mingel hos en politikpodd, kom en kvinna i 70-årsåldern fram och frågade om jag hade Swish. Hon hette Britt-Marie och hade sett mig tända en cigg. Hon undrade om hon fick köpa en. Jag gav henne en, såklart, och tände den. Hon presenterade oss för sin man, Rolf. De hade varit i Almedalen hela veckan för att de älskar politik. De hade lyssnat, pratat, diskuterat – och festat. Vi delade en cigg, skrattade, snackade och gick vidare på varsitt håll. Det borde vara den Almedalsveckan – och landet – vi försvarar.
