Kultur/Nyheter 06 april, 2022

Ett moraliskt bankrutt mansideal

I och med kriget i Ukraina tar högern tillfället i akt att bygga en samtida maskulinitet på gamla ideal. Ann Heberleins och Anna-Karin Wyndhamns försvarstal för soldaten är bara ett i raden av exempel på hur den svenska högern avfärdar fredsprinciper som omoraliska, skriver Tomas Hemstad.

Ann Heberlein och Anna-Karin Wyndhamn är oroliga för den svenska mannen. Med utgångspunkt i André Stoopendahls text i Aftonbladet (27/2) om det ”matriarkat” som tydligen är svenska litteraturutbildningar, och med hjälp av Camille Paglia, den amerikanska kulturkritikens egen Alexander Bard, försöker duon i en text i Expressen för ett par veckor sedan bevisa att den svenska mannen är hotad, trasig och förvirrad. Antingen lider han av självförakt, eller så har han otillräckligt genusperspektiv. Å ena sidan den läskiga (svarthåriga) förortens hånskrattande hyper­maskulinitet, å andra sidan kulturmedelklassens Farbror Barbro.

På ett enda ställe i texten definieras den manlighet som anses positiv i författarnas ögon, och då återfinns den i krigets Ukraina som ”en annan typ av maskulinitet, en manlighet som med självklarhet orienterar sig med hjälp av de klassiska dygderna. I stället för självupptagenhet eller ömklighet, ser vi män som tar ansvar, som värnar de utsatta och svaga och som ser till andras behov före sina egna. De sätter sina liv på spel, för något större”. Hur dessa dygder står i motsats till mjukare former av maskulinitet, eller till och med avsaknad av sådan, förklaras inte i texten. Menar de att en fåfäng man inte kan ”värna de utsatta och svaga”? Att en man som läser feministisk teori är självupptagen och ömklig? Författarna påstår sig stå för en sorts maskulinitetens centrism, men udden är riktad mot en feminiserad samtid där traditionell maskulinitet föraktas och straffas, framför allt inom vänstern. Den enda positiva manligheten som framgår i texten är den i uniform under brinnande krig, samtidigt som idealen är så vagt formulerade att all typ av kritik kan avfärdas som irrelevant.

Vi har så klart helt missförstått vad de menar. Eller har vi det?

Sedan Putin invaderade Ukraina har högern oavbrutet försökt att använda kriget till att minska utrymmet för vad som får rymmas inom det politiska samtalet. Jens Liljestrand jämför i Expressen pacifister med rasbiologer i ett högst oklart resonemang, Göran Rosenberg länkar på Twitter till Mikael Nybergs text om pacifism med orden ”Putins PR-avdelning kunde inte ha skrivit bättre” och Ann Heberlein och Anna-Karin Wyndhamn tar alltså tillfället i akt att klaga på en självspäkande halmgubbe som tydligen utgör den moderna, fredsskadade mannen. Det kan verka opportunistiskt att använda ett blodigt krig i ett annat land till att föra kulturkamp på hemmaplan, men hur ska kulturhögern annars kunna retoriskt äga en konflikt mellan två nationalistiskt infekterade högermakter? För tvärtemot vad som manifesteras på kultursidorna utgör den pansexuella genusvänster-konspirationen ingen av parterna i denna konflikt, stickande hbt-certifierare är inte stationerade längs någon av frontlinjerna och inget av länderna strider för feministiska vegan-dagis. Däremot har Putin använt liknande tankefigurer som de i Heberleins och Wyndhamns text för att rättfärdiga sin invasion och efterföljande krig. Till exempel när han i sitt tal den 24 februari talade om falska värderingar som sökte erodera och förstöra de traditionella diton, såsom jämställdhet och icke-traditionella könsroller.

I slutklämmen av Heberleins och Wyndhamns text framträder det maskulina idealet, och det är Ukrainas president, Volodymyr Zelenskyj. Och visst kan man förstå idealiseringen av och ömmandet för fenomenet Zelenskyj; det är knappast något som Heberlein och Wyndhamn tagit patent på i den svenska offentligheten. Men vilken Zelenskyj är det man skriver parfymerade kärleksbrev till? Den sturska hjälten som inte darrar på manschetten inför Rysslands krigsmakt, eller den Zelenskyj som bara några månader före kriget avslöjades i Pandora-läckan, och beskrevs i The Guardian som ”rätt lik sina föregångare”? Blev Zelenskyj ett mansideal för de svenska männen att eftersträva när han stannade i Kiev under brinnande krig, eller när han i smyg skrev över sitt offshore-konto till en polare när han intog rollen som president? Är det traditionell maskulinitet att ställa upp i Let’s Dance, om det är Let’s Dance i Ukraina?

Zelenskyj blir en duk att projicera på snarare än en riktig person. Händer det ens något med innehållet i texten om vi byter ut Zelenskyj mot Putin? Putin antyder att det är västerländskt genustrams som försvaras i Ukraina, och när väst vill förnedra Putin är det med läppstift runt munnen framför en regnbågsflagga. Det icke-maskulina, det feminiserade, är ett vapen som används av båda angripare och angripna.

I Heberleins och Wyndhamns text beskrivs en svensk skolgosse, som i den upplysta medelklassen lider under ett normkritiskt ok, och skäms över sina maskulina förmågor och egenskaper. Det är en vanlig tankefigur i den här typen av vulgärkonservativ kulturkritik. Men visa mig en enda pojke som skäms över att spela ishockey. Eller för den delen: visa mig en enda pojke som känner sig utfryst för att han ”ser till andras behov före sina egna”, denna dygd som enligt författarna är utmärkande för maskuliniteten.

Nej, det är svårt att ta Heberlein och Wyndhamn på allvar. Men där de flesta av dessa texter, som med kriget som omsvep vänder sig mot värderingar som pacifism, feminism och internationell solidaritet, är banala i sig – vem fan bryr sig om hur Ann Heberlein tycker att en riktig karl ska föra sig? – blir de obehagligare som ett sammantaget fenomen. Målet tycks vara att flytta gränserna för det acceptabla i samhällsdebatten, eller för att tala kvällstidningsspråk: att krympa åsiktskorridoren. Samtidigt som pacifism döms ut som en ondska på nivå med rasbiologi, kräver man att vi ska låtsas som att vi inte ser varghakar och solkors på de tappra ukrainska krigshjältarnas uniformer. Att vi håller för öronen när Putin med Aleksandr Dugin i det intellektuella bagaget låter som en genomsnittlig Bulletin-skribent när han talar om sin illegala invasion.

Med frenetisk iver pekar högerns åsiktsmaskiner ut skribenter som försöker fördjupa, problematisera och nyansera bilden av kriget som galna putinister. Krigets nu är en ö i tiden, utan förflutet eller framtid. Ett tillfälle att återställa kulturen, börja om debatterna från början, utan tröttsamt teoretiskt bråte. Så blir fredsprinciper omoraliska. Och så byggs en påstått modern maskulinitet baserad på forntida idéer om hjältemod. Men är det verkligen självklart att en manlighet byggd för slagfältet är önskvärd i fredens Sverige?

Det är sympatiskt att vilja skriva idolporträtt om soldater eller presidenten i ett land som är utsatt för ett fruktansvärt övergrepp. I verkligheten är det dock få saker som skadar män så mycket som krig, och idén att en positiv manlighet föds ur detta krig, ur något krig, är naiv. Eller är den naiv? Det går att läsa texten som att det vore önskvärt att svenska män fick plocka upp vapen. Jag hoppas jag missförstår, för det är en moraliskt bankrutt syn på såväl krig som manlighet, ungefär på nivå med att jämföra pacifism med rasbiologi.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare 30 november, 2023

Socialdemokratiskt ryggsmisk leder inte till himlen

Träsnitt av två socialdemokrater från Nürnbergkrönikan, 1493. Foto: Wikimedia.

Med ekonomiska svångremmar och migrationspolitisk självspäkning försöker Socialdemokraterna göra bot inför väljarna. Men de enda som kommer att tacka dem är Sverigedemokraterna.

1349 anlände digerdöden till Tysk-romerska riket, och från stad till stad – Mainz, Köln, Limburg – vandrade flagellanterna för att be om syndernas förlåtelse. De heliga självpryglarna bar röda kors och piskade sig på ryggen framför kyrkorna medan de sjöng: Tretten herzu wer busen will/So flihen wir die heisse hell. (”Häng med, den som vill straffas/Så flyr vi det heta helvetet”).

Limburgkrönikan från 1617 är en eldig sidoläsning till Socialdemokraternas nya rapport ”Framväxten av parallellsamhällen”, som ska ligga till grund för reformåtgärder som presenteras i vår. ”Jag är kritisk både mot mig själv och mitt eget parti”, säger riksdagsledamoten Lawen Redar till Aftonbladet (27/11). Rappen är riktade mot partiets tidigare öppna migrationspolitik.

”2000-talets omfattande invandring har inte varit dimensionerad utifrån de materiella, kulturella eller språkliga förutsättningarna”, enligt rapporten, som slår fast att den ”största samhällsförändringen under 2000-talet i Sverige är den förändrade demografin på grund av invandringen.”

När det gäller finanspolitiken framstår Magdalena Andersson som mer dogmatisk än Ebba Busch.

Visst erkänner rapporten behovet av sociala satsningar, men det har vi också hört förr. Givetvis har Sverige också förutsättningarna att integrera våra nya invånare. Sådana ambitioner spelar dock ingen roll så länge vi medvetet svälter ekonomin: sedan 1990-talet har Sverige styrts av en åtstramningspolitik helt i flagellanternas anda. Till och med språkdräkten var av kristet snitt: ”Den som är satt i skuld är inte fri”, förklarade Göran Persson, och fick budgetsaneringen att framstå som den enda vägen till omvändelse.

Medan socialdemokraterna fortsätter predika nyliberalismens evangelium är det i stället Ebba Busch som besvarar vänsterns böner om en omvälvning av Sveriges finanspolitik – och öppnar för ett statligt investeringsprogram för järnvägar, vägar, bostäder och välfärd. Att detta i sammanhanget radikala förslag presenteras av en högerregering, och inte den socialdemokratiska oppositionen, säger allt om hur marinerad dagens socialdemokrati är i 1990-talets åstramningsdogmer. När det gäller finanspolitiken framstår Magdalena Andersson som mer dogmatisk än Ebba Busch.

Liknande strategier ser vi i land efter land, och resultaten borde få socialdemokraterna att kallsvettas. I nästa nummer av Flamman publicerar vi en lång analys av det turkiska valet av Halil Karaveli. Han visar hur Kemal Kilicdaroglu, ledare för det socialdemokratiska oppositionspartiet CHP, försökte besegra Erdogan genom att flirta med den konservativa högern. Löftena inkluderade att utvisa alla syriska flyktingar inom ett år och behålla de 54 fängslade kurdiska borgmästarna i sina celler. Samtidigt spelade han ned skillnaderna i ekonomisk politik, med argumentet att högern ”också vill hjälpa de fattiga”. Valresultatet är tydligt: trots – eller just på grund av – anpassningen vann Erdogan överlägset.

Väljarna verkar inte vilja hänga med i tåget av kringresande flagellanter, som med svångrem och piska ber om barmhärtighet.

I Nederländerna har socialdemokratin imploderat på ett liknande sätt, efter att ha misslyckats med att opponera sig mot mittenhögern och Mark Ruttes nyliberala ekonomiska politik och i stället hakat på den främlingsfientliga retoriken. Som två nederländska skribenter påpekar i Jacobin bildade partiet i stället en mittenkoalition med honom mellan 2012 och 2019, och blev därmed också medskyldiga till regeringens åtstramningspolitik. Denna dubbla högersväng hjälpte högerpopulisten Geert Wilders att vinna överlägset förra helgen.

Men trots allt detta lever drömmen om ett liknande mittensamarbete kvar även i Sverige. Daniel Färm, politisk redaktör på socialdemokratiska Aktuellt i politiken, föreslog precis att Moderaterna skulle riva upp Tidöavtalet och samarbeta över blockgränserna ”för Sveriges säkerhets skull” (Di, 28/11).

Att röra sig högerut kring både finanspolitik och migration, samtidigt som man varnar för hur farlig högern är, är en strategi dömd att misslyckas. Socialdemokratin behöver ett eget politiskt projekt. Väljarna verkar inte vilja hänga med i tåget av kringresande flagellanter, som med svångrem och piska ber om barmhärtighet.

De enda som kommer att tacka dem, när domen faller om tre år, är Sverigedemokraterna.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 30 november, 2023

Ida Gabrielsson: ”Regeringen lägger bördan på hushållen”

Foto: Mikaela Landeström/TT.

Som ny ekonomisk-politisk talesperson för Vänsterpartiet vill Ida Gabrielsson lyfta politikens roll i klimatomställningen. ”Om det inte går en buss kan man inte ta den”, säger hon till Flamman.

Under onsdagen meddelade Vänsterpartiet att Ida Gabrielsson blir partiets nya ekonomisk-politiska talesperson när Ali Esbati slutar efter ett och ett halvt år. 

Över telefon berättar Ida Gabrielsson att uppdraget känns roligt och viktigt, särskilt i en tid av ekonomisk recession. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.[email protected]
Utrikes 30 november, 2023

Kissinger lär bli ihågkommen som en massmördare

Henry Kissinger, då utrikesminister, gratuleras av president Richard Nixon efter att han tillkännagivits som mottagare av Nobels fredspris. Foto: AP.

Den amerikanska utrikespolitikern fick leva ett långt liv – fullt av brutalitet och stöd till diktaturer. Men Henry Kissinger ställdes aldrig inför rätta i väst, utan hyllades som en fredsskipare. De drabbade befolkningarna däremot kommer aldrig att glömma.

Henry Kissinger hann fylla 100 år innan han gick bort. Men på grund av hans politik kom miljontals människor att dö i förtid. Kissinger personifierade cynismen och brutaliteten i den amerikanska utrikespolitik som han var med att utforma under många år, bland annat som säkerhetsrådgivare och utrikesminister. Trots att han var skyldig till så mycket död och lidande ställdes han aldrig till svars för sina handlingar. Som det kalla krigets segrare fick han även under de sista 30 åren av sitt liv fortsätta röra sig i de fina salongerna.

Ibland låg han bakom direkt amerikansk inblandning, som när Vietnam, Laos och Kambodja bombades av amerikanska bombplan. På marken dog fattiga risbönder, och än i dag föds vietnamesiska barn med allvarliga skador på grund de kemiska vapen som amerikanerna vräkte ut över landet. När Hanoi terrorbombades julen 1972 hade USA redan förlorat kriget, ändå gav Kissinger klartecken till massiva bombräder som drabbade barnsjukhus och vanliga bostadskvarter.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Sjöstedt
Frilansjournalist och tidigare partiledare för Vänsterpartiet.
Inrikes 30 november, 2023

”Vänstern måste sluta prata om surdegshotell”

Tv-serien ”Vi i villa”, med manus av Henrik Schyffert, är en av många skildringar av medelklassen på senare år. Foto: Discovery+.

Lovisa Broström har skrivit en bok om medelklassen, där hon argumenterar för en löntagarallians med arbetarklassen. Hon gästar Flammans podd ”Norrskenet” och här följer ett utdrag.

Efter att ha blivit rik på sina böcker och köpt ett ”knallrött vrålåk” hamnade Jens Liljestrand plötsligt i ”den verkliga överklassen”, skrev han i en omdiskuterad text i Expressen (9/8 2022).

”Det har du ju inte”, fick han som svar av Jan Guillou i SVT-programmet Mötet. ”Du är född medelklass och kommer att dö medelklass.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Krönika/Kultur 29 november, 2023

Shopping som social aktivitet i stadsrummet håller på att försvinna. Foto: Simon Rehnström/SvD/TT.

Stadslivets spänning har gått förlorad i ett offentligt rum som bara erbjuder antingen spökstad eller kravaller.

Att gå ut och shoppa brukade vara bland det mysigaste jag visste. En söndagseftermiddag längs Götgatans butiker med min lillasyster tillhör mina bästa minnen. Kolla lite nagellack, prova en jacka på Nitty Gritty bara för att garva åt priset och avsluta med några glas bubbel på Timmermansgatan, ett par hundra kronor fattigare, men med en fnissig känsla av glamour i magen.

Det är så långt man kan komma från de scener som utspelade sig i Stockholms innerstad häromveckan, då ett sminkföretag som hittills bara funnits på nätet lanserade en butik med väggar, tak och framför allt: ett löfte om gratisprodukter. På väg till en pressvisning på Skeppsholmen ramlade jag in i massan av ungdomar, som hade bildat en tålmodig ring runt Sergelfontänen i väntan på att portarna skulle slås upp. Det framstod inte som någon köpglädjens gemyt eller tjejmys, utan som en kamp på liv och död – som också uppmärksammades rejält i medierna. En pr-prestation värd ett omnämnande på branschorganet Resumés prisutdelningsgala nästa år.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Inrikes 29 november, 2023

Hyresgästerna kokar över förslag på hyreshöjningar

Hyresgästerna tycker att politikerna måste göra mer för att det ska bli fler billiga hyresrätter i Stockholm. Foto: Oscar Harvey Westerlund.

Hyresförhandlingarna är i gång, och allmännyttan i Stockholm har yrkat på 7,8 procents hyreshöjning. Som ordförande för två av tre allmännyttiga bolag i Stockholm sitter Clara Lindblom från Vänsterpartiet, som menar att politikerna inte bör lägga sig i hyrorna.

Klockan är halv fem på eftermiddagen, och trots att det är höstens kanske hittills kallaste dag har en större grupp människor samlats utanför stadshuset i Stockholm. Parallellt med budgetfullmäktiges sammanträde demonstrerar Stockholm stads tio hyresgästföreningar. Under ett partytält hålls tal och däremellan får rytmerna från västafrikanska trummor de täckjacksklädda åskådarna att svänga på höfterna.

Hyresgästerna vill att den rödgröna majoriteten ska visa att de menar allvar när de säger sig värna om att ”Stockholm ska vara en stad där vanliga människor kan bo” som finansborgarrådet Karin Wanngård (S) formulerar det i budgetförslaget inför 2024.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.[email protected]
Nyheter 28 november, 2023

Veckan som gått

Fittja moské bjuder in Jimmie Åkesson och hans parti på fika. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Sveriges statsminister Ulf Kristersson bjuder in till pubkväll på klubben Pustervik i Göteborg. Utanför pågår en demonstration till stöd för Palestina, och några av demonstranterna ansluter sig till regeringens kvällsaktivitet.

I ett uppmärksammat klipp avbryter sig statsministern mitt i en mening. ”Israel har rätt till folk… försvar”, säger han – och avbryts av personer i publiken, som anklagar honom för att ha varit på väg att säga att Israel har rätt till folkmord.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Nyheter 27 november, 2023

I kampen mot ondskan är alla medel tillåtna

Utsatt? Israels FN-ambassadör Gilad Erdan talar på ett möte i New York den 6 november. Foto: Peter K. Afriyie/AP.

När Susanna Popova kallar Greta Thunberg för ”tjej-Hitler” ansluter hon sig till en lång tradition av att framställa palestinierna och deras försvarare som nazister. Men är det verkligen palestinierna som står i begrepp att genomdriva ett folkmord?

Sedan en månad tillbaka bär Gilad Erdan, Israels ambassadör till FN, en gul davidsstjärna på kavajslaget. Men i stället för texten ”Jude”, som fanns på den förlaga som Europas judar tvingades bära under Förintelsen, står det ”Never again” på Erdans stjärna. ”Vissa medlemsstater har inte lärt sig något under de senaste 80 åren”, sade han inför FN:s säkerhetsråd den 30 oktober, samtidigt som han fäste märket på kavajen. ”Vissa av er har glömt varför denna organisation skapades. Därför kommer jag att påminna er. Från och med i dag, varje gång ni ser på mig, kommer ni att minnas vad det innebär att förbli tyst i mötet med ondskan. […] Från och med i dag kommer jag och mina kollegor att bära gula stjärnor.”

De historiska parallellerna har haglat sedan den 7 oktober, när Hamas bröt sig igenom de stängsel och militära posteringar som omringar Gaza och urskillningslöst gav sig på israeliska civila. Dagarna efter attacken försökte många israeler sätta ord på upplevelsen av chock och utsatthet genom att dra historiska paralleller till det oväntade japanska angreppet på den amerikanska flottbasen Pearl Harbor 1941, eller al-Qaidas terrorattacker mot civila mål i New York den 11 september 2001. Men kreativiteten avtog snabbt. Sedan en tid tillbaka är parallellerna med europeisk antisemitism, pogromer och Förintelsen helt dominerande.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Petter Hellström
Forskare och idéhistoriker.
Rörelsen 27 november, 2023

Vänstern måste fortsätta slåss för ett EU-utträde!

Europeiska centralbanken i Frankfurt – mäktigare än Europaparlamentet, enligt skribenten. Foto: Michael Probst/AP.

Högerpolitiken är inskriven i EU:s konstitution. Att behålla utträdeskravet är det enda rimliga, skriver Robert Zackrisson från Vänsterpartiet Vänersborg.

Vänsterpartiets förslag på nytt partiprogram har väckt idel negativa kommentarer för sin ljumma hållning kring en socialistisk systemkritik av hur vårt samhälle ska organiseras. Ett av de förslag som programmet innehåller är att stryka kravet om svenskt EU-utträde. 

Som partimedlem blir vederbörande djupt besviken när Leonidas Aretakis (20/11) ställer sig bakom denna drastiska förändring. Som argument hänvisar Aretakis till en polsk författare i en vänsterskrift från slutet av 60-talet, det italienska kommunistpartiet och Tage Erlander – men ingenstans i texten föreslår han rent konkret hur Vänsterpartiet ska arbeta för att socialisera unionen. Vad skulle Isaac Deutscher säga om EU:s överstatlighet som unionen ser ut här och nu? 

Leonidas Aretakis föreslår Europaparlamentet som en tänkbar arena för vänsterpolitik, men missar helt att parlamentet är underställt EU-kommissionen, centralbanken och EG-domstolen vars makt är mycket mer omfattande än parlamentets. Dessutom missar Aretakis hur unionens själva konstitution slår vakt om högerpolitiken (bland annat den heliga rätten att fritt flytta kapital och arbetskraft över gränserna). 

Att ändra konstitutionen är mycket svårt, och kräver enhällighet från samtliga av unionens medlemmar. 27 socialistiska regeringar ska i samförstånd rösta fram en ny grundlag som kommer ta flera år i anspråk. Hur har Leonidas Aretakis tänkt sig att mobilisera ett folkligt stöd till detta projekt, när bara hälften av den svenska väljarkåren röstar till EU-parlamentet? 

Den brittiska Brexitomröstningen 2016 visade med all tydlighet att det finns en EU-kritisk opinion att uppvigla, men också vad som händer när en högerextrem rörelse kapar utträdeskravet och gör den till sin egen. Ska riksdagen helt sakna partier som vill lämna unionen? Det blir nämligen effekten om Leonidas Aretakis får igenom sin linje och Vänsterpartiet släpper utträdeskravet. 

Vilka vindar kommer V vända kappan efter härnäst? Ja till EMU och NATO? Låt oss hoppas att partimedlemmarna tar sitt förnuft till fånga och kräver att partiet behåller utträdeskravet – och profilerar det än mer, i en tid när EU sväller på alla fronter.  

Rörelsen 27 november, 2023

Att lämna EU finns fortfarande på bordet

Vänsterpartiets valvaka under EU-valet 2019. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Vänsterpartiet har varken övergett antikapitalismen eller EU-kritiken, skriver Jens Börjesson från Vänsterpartiets programkommission som replik på Leonidas Aretakis ledare i Flamman nr 45/2023.

Leonidas Aretakis argumenterar för en mer optimistisk syn på vänsterns möjligheter att förändra EU i sin ledare i Flamman (45/2023). Det är inget orimligt resonemang, men det förs utifrån ett påstående om att förslaget till partiprogram för Vänsterpartiet skulle ”stryka formuleringarna om antikapitalism och att lämna EU” – något som helt enkelt inte stämmer.

Vi skriver fortfarande om att lämna EU i förslaget till partiprogram. Ett av skälen till det är att vi inte delar Leonidas Aretakis optimistiska hållning. Det finns starka strukturella skäl till att EU exempelvis begränsar medlemsländernas demokratiska möjligheter att föra vänsterpolitik. Den nyktra förståelsen av förutsättningarna är en avgörande skillnad mot exempelvis Miljöpartiet, som ser EU mer som en neutral institution.

Det som är nytt med programförslaget är en strategi för att bli fler som ser de problemen. Konflikten kring Sverigepriser är ett bra exempel på hur det kan se ut. När populära förslag krockar med EU:s regelverk har det ett helt annat genomslag än vad hundra föreläsningar om Maastrichtfördraget kan åstadkomma.

I de situationerna är det enklare för oss att samla stöd om vi visar en öppenhet för olika vägar framåt. Det kan till exempel handla om att förhandla om undantag, som många andra medlemsländer har gjort. Alternativet att lämna unionen är en av de vägar vi är beredda att pröva, om så krävs. Den öppenheten visar att vi sätter vänsterpolitiken i första rummet, samtidigt som vi samlar för en bredare vänsterkritik av EU.

Jag hoppas också att varje läsare märker att kritiken av kapitalet är en av programförslagets starkaste röda trådar. Vi har velat knyta ihop grundläggande socialistisk teori med att visa hur enkel, självklar och vardaglig den kritiken redan kan vara i människors liv. Vem är ens för marknadsskolan längre? 

Genom att lyfta fram ägandefrågorna vill vi visa att det är i konflikt med kapitalet som vi skapar förutsättningarna för ett friare liv. Den frihetssträvan verkar vi dela med Leonidas Aretakis.

Jens Börjesson
Sammankallande för Vänsterpartiets programkommission