Ann Heberlein och Anna-Karin Wyndhamn är oroliga för den svenska mannen. Med utgångspunkt i André Stoopendahls text i Aftonbladet (27/2) om det ”matriarkat” som tydligen är svenska litteraturutbildningar, och med hjälp av Camille Paglia, den amerikanska kulturkritikens egen Alexander Bard, försöker duon i en text i Expressen för ett par veckor sedan bevisa att den svenska mannen är hotad, trasig och förvirrad. Antingen lider han av självförakt, eller så har han otillräckligt genusperspektiv. Å ena sidan den läskiga (svarthåriga) förortens hånskrattande hypermaskulinitet, å andra sidan kulturmedelklassens Farbror Barbro.
På ett enda ställe i texten definieras den manlighet som anses positiv i författarnas ögon, och då återfinns den i krigets Ukraina som ”en annan typ av maskulinitet, en manlighet som med självklarhet orienterar sig med hjälp av de klassiska dygderna. I stället för självupptagenhet eller ömklighet, ser vi män som tar ansvar, som värnar de utsatta och svaga och som ser till andras behov före sina egna. De sätter sina liv på spel, för något större”. Hur dessa dygder står i motsats till mjukare former av maskulinitet, eller till och med avsaknad av sådan, förklaras inte i texten. Menar de att en fåfäng man inte kan ”värna de utsatta och svaga”? Att en man som läser feministisk teori är självupptagen och ömklig? Författarna påstår sig stå för en sorts maskulinitetens centrism, men udden är riktad mot en feminiserad samtid där traditionell maskulinitet föraktas och straffas, framför allt inom vänstern. Den enda positiva manligheten som framgår i texten är den i uniform under brinnande krig, samtidigt som idealen är så vagt formulerade att all typ av kritik kan avfärdas som irrelevant.
Vi har så klart helt missförstått vad de menar. Eller har vi det?
Sedan Putin invaderade Ukraina har högern oavbrutet försökt att använda kriget till att minska utrymmet för vad som får rymmas inom det politiska samtalet. Jens Liljestrand jämför i Expressen pacifister med rasbiologer i ett högst oklart resonemang, Göran Rosenberg länkar på Twitter till Mikael Nybergs text om pacifism med orden ”Putins PR-avdelning kunde inte ha skrivit bättre” och Ann Heberlein och Anna-Karin Wyndhamn tar alltså tillfället i akt att klaga på en självspäkande halmgubbe som tydligen utgör den moderna, fredsskadade mannen. Det kan verka opportunistiskt att använda ett blodigt krig i ett annat land till att föra kulturkamp på hemmaplan, men hur ska kulturhögern annars kunna retoriskt äga en konflikt mellan två nationalistiskt infekterade högermakter? För tvärtemot vad som manifesteras på kultursidorna utgör den pansexuella genusvänster-konspirationen ingen av parterna i denna konflikt, stickande hbt-certifierare är inte stationerade längs någon av frontlinjerna och inget av länderna strider för feministiska vegan-dagis. Däremot har Putin använt liknande tankefigurer som de i Heberleins och Wyndhamns text för att rättfärdiga sin invasion och efterföljande krig. Till exempel när han i sitt tal den 24 februari talade om falska värderingar som sökte erodera och förstöra de traditionella diton, såsom jämställdhet och icke-traditionella könsroller.
I slutklämmen av Heberleins och Wyndhamns text framträder det maskulina idealet, och det är Ukrainas president, Volodymyr Zelenskyj. Och visst kan man förstå idealiseringen av och ömmandet för fenomenet Zelenskyj; det är knappast något som Heberlein och Wyndhamn tagit patent på i den svenska offentligheten. Men vilken Zelenskyj är det man skriver parfymerade kärleksbrev till? Den sturska hjälten som inte darrar på manschetten inför Rysslands krigsmakt, eller den Zelenskyj som bara några månader före kriget avslöjades i Pandora-läckan, och beskrevs i The Guardian som ”rätt lik sina föregångare”? Blev Zelenskyj ett mansideal för de svenska männen att eftersträva när han stannade i Kiev under brinnande krig, eller när han i smyg skrev över sitt offshore-konto till en polare när han intog rollen som president? Är det traditionell maskulinitet att ställa upp i Let’s Dance, om det är Let’s Dance i Ukraina?
Zelenskyj blir en duk att projicera på snarare än en riktig person. Händer det ens något med innehållet i texten om vi byter ut Zelenskyj mot Putin? Putin antyder att det är västerländskt genustrams som försvaras i Ukraina, och när väst vill förnedra Putin är det med läppstift runt munnen framför en regnbågsflagga. Det icke-maskulina, det feminiserade, är ett vapen som används av båda angripare och angripna.
I Heberleins och Wyndhamns text beskrivs en svensk skolgosse, som i den upplysta medelklassen lider under ett normkritiskt ok, och skäms över sina maskulina förmågor och egenskaper. Det är en vanlig tankefigur i den här typen av vulgärkonservativ kulturkritik. Men visa mig en enda pojke som skäms över att spela ishockey. Eller för den delen: visa mig en enda pojke som känner sig utfryst för att han ”ser till andras behov före sina egna”, denna dygd som enligt författarna är utmärkande för maskuliniteten.
Nej, det är svårt att ta Heberlein och Wyndhamn på allvar. Men där de flesta av dessa texter, som med kriget som omsvep vänder sig mot värderingar som pacifism, feminism och internationell solidaritet, är banala i sig – vem fan bryr sig om hur Ann Heberlein tycker att en riktig karl ska föra sig? – blir de obehagligare som ett sammantaget fenomen. Målet tycks vara att flytta gränserna för det acceptabla i samhällsdebatten, eller för att tala kvällstidningsspråk: att krympa åsiktskorridoren. Samtidigt som pacifism döms ut som en ondska på nivå med rasbiologi, kräver man att vi ska låtsas som att vi inte ser varghakar och solkors på de tappra ukrainska krigshjältarnas uniformer. Att vi håller för öronen när Putin med Aleksandr Dugin i det intellektuella bagaget låter som en genomsnittlig Bulletin-skribent när han talar om sin illegala invasion.
Med frenetisk iver pekar högerns åsiktsmaskiner ut skribenter som försöker fördjupa, problematisera och nyansera bilden av kriget som galna putinister. Krigets nu är en ö i tiden, utan förflutet eller framtid. Ett tillfälle att återställa kulturen, börja om debatterna från början, utan tröttsamt teoretiskt bråte. Så blir fredsprinciper omoraliska. Och så byggs en påstått modern maskulinitet baserad på forntida idéer om hjältemod. Men är det verkligen självklart att en manlighet byggd för slagfältet är önskvärd i fredens Sverige?
Det är sympatiskt att vilja skriva idolporträtt om soldater eller presidenten i ett land som är utsatt för ett fruktansvärt övergrepp. I verkligheten är det dock få saker som skadar män så mycket som krig, och idén att en positiv manlighet föds ur detta krig, ur något krig, är naiv. Eller är den naiv? Det går att läsa texten som att det vore önskvärt att svenska män fick plocka upp vapen. Jag hoppas jag missförstår, för det är en moraliskt bankrutt syn på såväl krig som manlighet, ungefär på nivå med att jämföra pacifism med rasbiologi.