Miljöpartiet har under de gångna fyra åren i varje förhandling sett till att det blir mindre pengar till kommunerna, att sjukförsäkringen inte återställts, att öka möjligheten för privata sjukhus genom att inte förlänga stopplagen och sedan urvattna den. Det är inte för att de sviker sin politik. Det är miljöpartiets politik.

Det är ett parti som står för ett ”alternativt samhälle”. Det betyder i sak att partiet är för småföretag och därför mot en stark arbetsrätt och hög sjukförsäkring. Det betyder också att partiet står för ”alternativa driftsformer” och ”valfrihet” istället för att försvara offentligt ägande. Om sjukhus och skolor privatiseras eller ej, är inte centralt för mp, utan att sjukvård och skola utförs decentraliserat och med möjlighet till ”alternativ”. Därför var det snarare ett svek när man gick med på den så kallade stopplagen.
”I andra sammanhang förespråkar partiet nämligen gärna alternativ till den befintliga vården och landstingens rätt att själv bestämma om sina angelägenheter, ändå väljer de gröna att stödja regeringen”, skrev Sveriges radio, när uppgörelsen var klar.
Vi har ännu inte hört vilken alternativ förklaring miljöpartiet har till att det medverkar till att Sverige närmar sig Nato, men den finns säkert.

Om man klarar av att se att det är miljöpartiet som sett till att politiken ligger längre till höger än väljarna önskat, är det också begripligt att miljöpartiet sällan kritiseras i liberal media.
Faktum är att det enda som miljöpartiet får klä skott för är sin miljöpolitik, det vill säga det enda som fortfarande är radikalt i detta parti. Det är istället s som får klä skott inför sina väljare. Att socialdemokraterna velat knyta detta parti närmast sig är ett val som nu kan kosta dem regeringsmakten.
Nu finns en stark kritik inom miljöpartiet mot att det – trots mycket effektiv taktik – också tvingas kompromissa med s. Problemet med delar av den kritiken är att den faktiskt är ännu värre.
Om miljöpartiet är alternativt, är detta människor som är alternativa som fan. Lennart Fernström, redaktör för Stockholms Fria Tidning, rubricerar sin ledare 7 maj: ”Byt regering 2006!” Efter några riktiga konstateranden om att LO alltför mycket lyder under s-kontroll ramlar Lennart ned på två centrala resonemang:

1.
”Politiskt skiljer sig de två regeringsalternativen inte så mycket åt.”
– En given slutsats om man anser att socialförsäkringar, pigavdrag och privatiseringar inte är viktiga frågor.

2.
”Ett parti som själva haft regeringsmakten i tolv år på raken, och 50 av de 60 senaste åren, bör i en demokrati bytas ut.”

Lennart har tidigare utmärkt sig genom att sabla ned Sjukvården är inte till salu, som protesterat i Göteborg när lokala vårdcentraler ersätts av privat vård ägd av Merill-Lynch och andra storföretag. Denna organisation, som består av fem–tio ideella aktivister samt några sjuksköterskor och läkare, står enligt Lennart för en ”auktoritär vänster”. Lennart sviker inte sig själv när han skriver detta. Han följer sig övertygelse om att Sjukvården inte är till salu inte är tillräckligt alternativt.
Resultatet bara råkar bli detsamma, som om Peter Wolodarski hade gått loss på motståndare mot privatiseringar. Inte bara semantiken, utan resultatet. Ett antal människor kommer att läsa om kampen om sjukvården i Göteborg och förknippa Sjukvården inte till salu med något obehagligt och dåligt. Tack, Lennart.

Efter dessa fyra år är en sak säker. Det är förstås väldigt bra att det finns människor som har en alternativ agenda. Men när den i praktiken bereder vägen för – eller till och med i avgörande frågor är identisk med – det borgerliga alternativet, är det inte längre radikalt.