Dryga hundratalet människor samlades på fredagskvällen den 11 juli i ett möte arrangerat av ABF för att uppmärksamma hundraårsminnet av attentatet mot logementsfartyget Amalthea, på Beijerskajen i Malmö. Trots den långa tid som förflutit sedan attentatet kantades arrangemanget av konflikter, missöden och strider. Attentatet mot fartyget 1908, väcker ännu så heta känslor att händelsen i högsta grad måste betraktas som en del av arbetarrörelsens levande historia.
Sedan en första plakett tillståndslöst fästs av Malmös Ungsocialistiska klubb, i kajen på platsen där Amalthea, med sina brittiska strejkbrytare ombord sprängdes natten till den 12 juli, uppstod en konflikt mellan tre olika konkurrerande plaketter om hur en av attentatsmännen, Anton Nilson skulle stavas, var attentatet tilldrog sig och vilket datum det utfördes.
Lördagen den 12 juli 2008 hade den italienska plaketten, som skänkts av anarkistiska marmorarbetare från Carrara, stulits.
Vid sidan av dessa missöden utbröt en dispyt i såväl lokalpressen som riksmedia om hur Amalthea-dådet skulle tolkas. Osämjan följde i stort sett samma konfliktlinjer som den följt sedan 1908. Socialisterna kunde känna en viss sympati för attentatet medan högern kallade det för terrorism.
Även om terroristjämförelsen är anakronistisk stämmer den till eftertanke. Det sägs ju ofta att den enes terrorist är den andres frihetshjälte.
Det började med hamnarbetarstrejken i Malmö. Det var då några utfattiga ungsocialister, Anton Nilson och två kamrater, Alfred Rosberg och Alfred Stern, beslutade sig för att försöka skrämma britterna på logementfartyget Amalthea att upphöra med sitt strejkbryteri.
Strejkbrytaren Walter Close avled till följd av explosionen som följde och 23 andra svartfötter skadades. Kvar på attentatsplatsen glömde Anton Nilson sitt lönebesked. Det var orsaken till att han kunde gripas strax därpå. Han och Alfred Rosberg dömdes till döden. Alfred Stern fick livstids fängelse.
Blev stridspilot
Efter en fängelsevistelse i Härnösand och på Långholmen frigavs alla tre 1917. Genom Olof Aschbergs försorg lärde sig Anton Nilson att flyga. Han kom att bli stridspilot. Som sådan försvarade han den ryska revolutionen i inbördeskriget. Han fick möta Lenin och skaka hand med Stalin. Den senare skulle han komma att betrakta som förrädare mot revolutionen. Han skulle hinna se det revolutionära Tyskland 1919.
Slog ner rånare med käpp
Till Sverige återvände Anton Nilson 1926. Åter hemma slöt han sig till olika socialistiska grupper.
När jag träffade den nyblivna 100-åringen på Jacobsbergs folkhögskola, där han en gång studerat, berättade han om den gången han en sen natt överraskade en rånare i full färd med att plundra en busschaufför. Vid tillfället gick Anton Nilson med käpp. Den använde han då han ingrep mot rånaren som lyckades slå ned den 70 år äldre Nilson. Han menade att skälet att ingripa mot rånaren inte skilde sig från skälet för Amalthea-dådet. Han tålde inte orättvisor.
En annan frihetshjälte, Nelson Mandela, har i dagarna upphört att vara terrorist i USA. Anton Nilson gick samma väg. För arbetarrörelsen är den forne terroristen en frihetshjälte och hans kamp mot orättvisor lätt att sympatisera med.
Skillnaden finns hos de svenska liberaler som då argumenterade för att attentatet mot Amalthea var förståeligt och att Anton Nilson skulle släppas fri. Idag kallar de samme Nilson för terrorist.

Joacim Blomqvist