Bilden av Israel som ett gräsrotsdemokratiskt pionjärsamhälle bekräftades under dess tidiga år av etablerade medier, politiker, intellektuella och fackliga ledare. Landet fick kanalisera förhoppningar och behovet av utopier inom vitt skilda politiska läger. Liberalerna såg en sekulär och tekniskt avancerad stat som började ta form, omgiven av hotande konservativa och religiöst präglade arabstater. Socialdemokraterna och LO såg ett samhälle med stark folkrörelseförankring som hade bevattnat öknarna och nu kännetecknades av starka fackföreningar, en väl fungerande kooperation och kibbutzerna som ett konkret exempel på socialism i praktiken.
Inom kyrkor och frikyrkor betraktades staten som ett steg mot judisk-kristen gemenskap efter långvariga förföljelser av judar, med axelmakternas förintelse av sex miljoner judar som det mest groteska uttrycket.
Detta synsätt har varit centralt för socialdemokratin ändå in i våra dagar. Å andra sidan är socialdemokratin också formad av en långvarig uppgörelse under 50- och 60-talet med kolonialismen och dess världsbild. Ett resultat av denna process var att man inte längre accepterade fördrivning, ockupation och kolonialpolitik även om den sades syfta till upplysning, utveckling, jämlikhet, kvinnofrigörelse eller rentav socialism.
När Carl Lidbom 1974 deklarerade i FN:s generalförsamling att ”frågan om förverkligandet av det palestinska folkets legitima rättigheter är ännu olöst” fick denna process ett konkret uttryck. Omsvängningen byggde inte på romantisering av araber utan på en universell idé om rätten att återvända till sitt land och garanteras samma rättigheter som alla andra.
I boken ”Israel och Palestina – 60 år i våra röda hjärtan” redogör olika socialdemokratiska skribenter genom personliga betraktelser hur socialdemokratin historiskt har rört sig mellan dessa två förhållningssätt och blickar framåt mot dagens situation. Hos många skribenter finns en djup pessimism, eller snarare en krass inblick i realiteterna. Av de socialistiska, sekulära och folkrörelsedemokratiska inslagen i Israel finns bara spillror kvar samtidigt som rasismen mot araber i Israel skärps, bosättningarna utökas och murbygget inne på ockuperade områden och isoleringen av Palestina i skilda enklaver omöjliggör en framtida tvåstatslösning.
Men om den rosenröda synen på Israel i dessa skribenters unga år kan te sig märklig men ändå förklarlig så finns det många socialdemokrater vars inställning fortfarande ter sig lika naiv och får närmast groteska uttryck. Göran Holmberg, tidigare riksdagsman, sitter i styrelsen för samfundet Sverige-Israel och verkar inte nämnvärt ha förändrat sin inställning från sin ungdoms dagar.
Samtidigt brännmärker han Palmes närmande till ”PLO-land” och Sten Anderssons vänskap med ”antidemokraten Yassir Arafat”. När Gaza under hösten 2008 isoleras och svälts ut som bestraffning för att man i ett perfekt utfört val röstat fram Hamas förklarar Holmberg att han ”välkomnar med intresse Palestinas väg mot demokrati”.
Samtliga skribenter betonar att såväl palestinska Fatah, ett arabnationalistiskt parti som inte ens med mycket god vilja kan betecknas som socialdemokratiskt, och israeliska Arbetarpartiet, som med jämna mellanrum sätter sig i högerdominerade krigsförbrytarregeringar, ingår i Socialistinternationalen. Men just socialdemokratins ambivalenta förhållande till sina systerpartier är en starkt bidragande orsak till dess handlingsförlamning. Om Mona Sahlin vill utforma en slagkraftig Palestinapolitik så måste den istället grunda sig på folkrätt och mänskliga rättigheter. Då måste dialog inledas med Fatah och Hamas, inte för att de är sympatiska eller stabila socialdemokrater utan därför att de är palestiniernas valda representanter. Socialdemokraterna måste också deklarera att det inte är upp till Israel, oavsett om regeringen innehåller socialdemokrater eller inte, att avgöra vilka folkrättsbrott som ska utföras mot palestinierna. I bästa fall kan 21 dagar av intensivt krig mot Gaza ha bidragit till att detta förhållningssätt vinner mark.
