Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
Jag kommer ihåg tv-spelsnamnen på USA:s militära operationer i Mellanöstern: Desert Storm, Red Dawn, Relentless Strike, Iraqi Freedom. Jag minns också att i Södertälje, där jag växte upp, sades det att vi hade tagit emot fler irakiska flyktingar än hela Nordamerika sammantaget efter invasionen.
Det kanske var självklart att de inte ville fly till USA, men det fanns ett slags stolthet i det konstaterandet. Kanske för att den särskilde oss från de ryggradslösa amerikanerna. På nyheterna hörde vi om hur många irakier som miste sina liv under de USA-ledda styrkorna, i Södertälje togs de emot som flyktingar.
Amerikanerna torterade irakier i Abu Ghraib-fängelset – i Södertälje fick de jobb som lastbilsmontörer.
Det är väl känt att USA beväpnade den afghanska mujaheddinrörelsen genom underrättelsetjänsten CIA – för att tio år senare invadera Afghanistan och slåss mot sina egna vapen. Den USA-ledda koalitionen hade då förklarat krig mot Al-Qaida, som Usama bin Ladin grundat i spillrorna av rörelsen efter det sovjet-afghanska kriget. Al-Qaida betyder bokstavligen ”databasen”, och var ursprungligen benämningen på ett dokument med namn på tusentals mujaheddiner som CIA rekryterat och tränat.
Men även i Irak slogs USA mot de krafter som man tidigare delat bord med. Under kriget mellan Irak och Iran understödde USA Saddam Husseins styrkor när de genomförde några av historiens värsta attacker med kemiska vapen, för att bara 15 år senare invadera Irak för att de sades ha just kemiska vapen.
Amerikanerna är vana att överge tidigare allierade och slänga gamla principer över bord.
Det har framkommit senare att den amerikanska militären var väl medveten om att de irakiska styrkorna använde sarin- och senapsgas som dödade tusentals iranier. Trots det fortsatte det amerikanska stödet oförtrutet. USA bistod Saddam Husseins styrkor med satellitbilder och underrättelseuppgifter som bedöms ha varit avgörande för de kemiska attackerna som pågick till och med krigets slut.
Att USA:s utrikesminister Colin Powell visade upp ett provrör för FN:s säkerhetsråd med vad han menade var mjältbrand från Saddams Husseins lager av kemiska vapen – vilket visade sig vara en total lögn – är bara en detalj i sammanhanget. Powells tal i säkerhetsrådet har i efterhand beskrivits som avgörande för att underminera USA:s trovärdighet och globala roll.
Och nu har det alltså skett igen. USA har gått från att ge det enskilt största och viktigaste militära stödet till Ukraina – till att avbryta vapenleveranser och förhandla med Ryssland över huvudet på Volodymyr Zelenskyj.
Trumpadministrationens helomvändning har väckt starka reaktioner i Europa, men följer i allt väsentligt gamla mönster. Amerikanerna är vana att överge tidigare allierade och slänga gamla principer över bord. Det är viktigt att hålla i tankarna när europeisk säkerhet diskuteras efter att Trump antytt att de inte skulle komma till Natos undsättning i händelse av krig.
Fallet Irak och Afghanistan går inte att jämföra med Ukraina och det är inte poängen här; det är att understryka att USA alltid agerar efter egna intressen. Det är också just därför en så stor omläggning av det amerikanska stödet för Ukraina inte bör förvåna. I nästan tre års tid lyssnade vi på deras högstämda tal om att Ukraina slogs för vår frihet, värderingar och vårt sätt att leva – mot tyranniet.
Likt de tidigare gångerna var det som att den amerikanska ståndpunkten byttes mitt i en mening, från att oreserverat stå bakom Ukrainas suveränitet till att kalla Zelenskyj för en diktator som startade kriget.
Det borde tas på allvar av regeringen Kristersson, som hittills undvikit att kommentera Trumpadministrationens nya positioner. Om inte annat eftersom Sveriges försvar numera är helt uppknutet till USA med medlemskapet i Nato och försvarsavtalet DCA.
