Under 1950- och 1960-talet var det många jazzmusiker, författare, och filmskapare som kom till Europa. De trivdes och blev häpna över en kontinent som var mer tolerant, mindre brutal och brydde sig mindre om hudfärg än den de kom ifrån. När de kommer idag har tonen ändrats.
För när det gäller intolerans, rasism och brutalitet håller Europa på att ta upp konkurrensen med USA. Europa håller på att förlora det som var dess särprägel.
Men det är inte via den amerikanisering som det pratas om oftast. Eller som Michael Moore sade vid sitt besök i franska Cannes 2002:
– Det är inte Hollywood eller McDonald’s som hotar förvandla er till amerikaner. Det farliga är om ni fortsätter att gå åt höger, och skapa ökade klyftor, slå mot de fattiga, invandrarna, dem som inte har något.
Det som särpräglat det humanare Europa var inte att amerikanska filmer inte visades, eller att människor inte åt hamburgare. Faktum är att flera aspekter av amerikaniseringen – masskonsumtion och anti-elitism med början i tidigt 1900-tal – varit en självklar del i arbetarklassens kultur just därför att den stått som ett alternativ till snobbiga och hierarkiska europeiska institutioner. Filmer sågs och hamburgare slukades, men Europa blev ändå inte USA.
Nej, det var den europeiska sociala modellen, som särskilde sig från USA. Denna modell, av vilken det svenska exemplet kanske var det mest långtgående, var det vi kallade ”välfärdsstaten” på svenska.
Två helt grundläggande förhållanden skiljer den amerikanska modellen från den europeiska, skriver Svante Nycander i sin sammanställning av den amerikanska fackliga historien. Kriget mot fackföreningarna – en studie av den amerikanska modellen (SNS 1998). Dels: fackföreningen krossades i sin linda och kunde aldrig utgöra basen för ett brett arbetarparti. Dels: ”opolitiska” domstolar har kunnat hindra den demokratiska framryckningen. Resultatet är ett system där arbetarna och tjänstemännens rättigheter är individuella och svaga, där man kan sparkas för uppkäftighet eller fetma.
När nu större delen av Europa skall enas bygger man inte vidare på den goda delen av det som varit speciellt för Europas 1900-tal. Man kopierar USA. Låt oss se de faktorer som Nycander pekade ut som särskiljande mellan Europa och USA.
Fackföreningarna har ju till skillnad från i USA fungerat under lång tid och varit löntagarnas skydd mot drastiska försämringar. De kan knappast avskaffas.
Men de kan ”kokas” mjuka i EMU, som Wim Duisenberg, Europeiska centralbankens ordförande, uttryckt det.
Med det menas att den gemensamma valutan och den politiska styrningen som den medför skall tvinga fram en konkurrens som gör det omöjligt för facken att ställa krav.
Redan nu har EU fått Europafacket EFS att mjukna avsevärt, också detta genom en klassisk metod: det fack som finns på EU-nivå är till två tredjedelar finansierat av EU självt och betraktas av en del närmast som en gul fackförening.
Fackföreningarna har inte trots 20 års kamp inom EU-systemet lyckats få igenom mer än rätten att träffas på arbetstid.
Och deras möjlighet till att influera politiken via ”sina” partier håller på att vittra sönder.
Det politiska systemet inom EU är sedan länge i praktiken ett tvåpartisystem, där socialdemokratin ser Demokratiska partiet i USA – ett utpräglat elitparti – som sin förebild.
Också den andra stora skillnaden raderas ut med EU-systemet. EU:s politiska system, med fristående och varandra balanserande instanser, är influerat av USA.
Speciellt EU-domstolen med sin ”opolitiska” karaktär används för att sätta den juridiska makten, det vill säga den borgerliga statsmakten, över demokratin.
Kort sagt: EU-modellen handlar om att konkurrera på samma sätt som USA: med lägre löner, lägre sociala kostnader och ett politiskt system som klarar av att trycka ned fackföreningar och opposition.
Det finns de som vill se EU som ”en motvikt till USA”. Men var finns poängen med att bygga ett federalt Europa om det skall kopiera USA:s sämsta drag? EU:s inriktning sedan förverkligandet av den inre marknaden är amerikanisering av Europa.
EMU är underställandet av den nationella ekonomiska politiken under det nya federala EU. Det som är byggt för att utradera spåren av 150 års framgångrik klasskamp i Europa.