Jag tittar på min glada ettåring som studsar omkring i lägenheten och grips av en panik som sitter som en klo i bröstet. Om 40 år är han lite äldre än jag. Mitt i livet med egna drömmar och möjligheter att skapa något gott av det liv vi gett honom. Det var åtminstone vad jag tänkte när jag satte honom till världen. Redan om 40 år lever vi emellertid, givet dagens utvecklingstakt, i en värld som mycket väl kan vara fyra grader varmare än nu. Om detta berättade Kevin Anderson, professor i energi och klimatförändringar, vid ett seminarium i Stockholm förra veckan. En fyra grader varmare värld är, som han säger, ”oförenlig med en rimlig definition av ett organiserat, anständigt och civiliserat globalt samhälle. Fyra grader är bortom vad många tror att vi kan anpassa oss till.” Det är helt enkelt slutet för civilisationen som vi känner den.
För er som fortfarande tror att vi i Sverige kommer att kunna sitta och titta på eländet från åskådarplats rekommenderar jag starkt en ny stjärna på blogghimlen, miljöjournalisten Maria Korpskog som under titeln En blues för civilisationen initierat och uppdaterat skriver bland annat om den bristande beredskapen i Sverige. Hur våra vattensystem inte är anpassade för stigande havsnivåer, hur våra sjukhus inte klarar längre elavbrott, hur vår matförsörjning drabbas av de ökade nederbörderna och så vidare. Om du inte redan fått så ont i magen att du slutat läsa, tänkte jag just berätta att min avsikt inte var att säga att det är kört. Än finns hopp och tid. Kevin Anderson menar att vi har en 50-procentig chans att klara tvågradersmålet om de rikare länderna genomdriver årliga utsläppsminskningar på 10–20 procent: en fullt möjlig omställning men också en förändring som saknar historisk motsvarighet.
Men givet alternativet är det ju bara att sätta igång tänker jag. Och föreställer mig att vi med denna vetskap (för det är ju egentligen inga nyheter) borde ha en politisk diskussion som liknar den inför ett stundande världskrig. Där allting annat blir ointressant i jämförelse. Men trots att de senaste veckorna bjudit på en försmak av framtiden i form av stormen Sandys förödelser, ett Venedig under vatten och bortspolade italienska byar, så ligger förnekelsens täcke platt över den svenska politiska debatten.
Regeringen diskuterar istället hur flygbolaget SAS ska kunna räddas genom ytterligare statliga medel och Socialdemokraterna går ut och lovar att de inte tänker svänga i frågan om det enorma motorvägsbygge som heter Förbifart Stockholm. Det hade varit skojigt ironiskt om inte situationen varit så akut. Min förtröstan till världens makthavare är noll. Högern och stora delar av socialdemokratin är totalt oförmögna att hantera klimathotet. Min förtröstan till din och min och vår gemensamma kraft är däremot stor. Jag tror att du vågar se hur illa det ser ut utan att blunda, att du förstår att vi står mitt i en unik situation som kräver unika och dramatiska lösningar. Och att du vågar gå samman med andra för att skapa den värld som kan ge våra oskyldiga ungar en framtid.
