Anders Borg pratar och han låter vanlig. Tänker man bort den fula hårknuten i nacken så känns han rätt. Som en tavla i genren föreställande konst. Man ser vad han föreställer. Fast när han medverkade i radion blev det svårt. Det var dagen då han lade fram budgeten och han var inbjuden att prata med lyssnarna i Studio Ett.
Jag försökte verkligen hänga med. Jag vill ge Anders Borg en chans. Alla är värda en chans och jag bemödar mig alltid om att leta fram de bästa argumenten. Men det var hela tiden något som hakade upp sig.
Min mamma brukade säga att man måste vara rik för att fatta vad moderaterna säger. Guldet renar och gör blicken obeslöjad. Feber skapar tydlighet. Men för de frusna finns det inget språk.
Vad säger han egentligen, tänker jag. Han vill det allmänna bästa. Han säger sig tala för folket och för våra gemensamma möjligheter? Men det verkar som om radiolyssnarna blir osäkra. Det är som om de misstänker att han egentligen menar något annat.
Något tvärtom.
En lyssnare, Karin, ringer till programmet. Hon bor utanför Uppsala och undrar över det här med jobben. Hon har kollat på nätet och det visar sig att denna dag är 260.000 arbetslösa. Men enligt SCB (Statistiska Centralbyrån) finns det bara 45.000 jobb.
Det fattas över 200.000 jobb. Varifrån ska de tas?
Anders Borg börjar förklara. Han låter saklig och vänlig. Han pratar utan att minsta spricka kan anas. Han är som murarna som omger en finansministers position. Han är en stenlagd fantasi.
Väldigt många får jobb, säger han. Det är viktigt att hålla upp motivationen.
Jag stirrar på radion. Stavelser strippar framför mina ögon och jag tänker att kanske måste man vara blind för att se. Anders Borg plockar imaginära jobb – närmare bestämt 215.000 – från sin himmelska uppenbarelse.
Karin låter envis. Så även om det inte finns jobb så leder er politik till vadå… frågar hon.
Anders Borg säger igen att han ska förklara. Han är pedagogen som skapar ljus med mörker. Det är de dynamiska effekternas återkomst. För 20 år sen sänkte man skatterna och förklarade att med låga skatter så ville folk jobba mer och därmed skulle staten få in mer i skatt.
Det lät som en dröm. Det var en dröm och bullshit.
Nu måste det löna sig att arbeta. Hur många gånger kan man upprepa en paroll utan att drabbas av hjärnskador? Samtalet kraschar. Karin säger att hon inte fattar och programledaren, Anders Holmberg, säger att de inte kommer längre.
Men han har fel. Under det sista samtalet i programmet öppnas nämligen dörren till politikens källare. Här luktar det underjord om det politiska språket. Det är Birgitta från Solna som ringer. Får man vara sjuk? undrar hon.
Anders Borg säger att det får man visst.
Men jag har varit sjukskriven och nu får jag inte ha det kvar, säger Birgitta och hennes röst bär inte riktigt. Har man rätt att leva?
Man har absolut rätt att leva, säger Anders Borg.
Skönt att det blev sagt. Han menar det säkert.
Jag förstår att det är jobbigt för dig, fortsätter han. Han tycker att Birgittas läkare ska prata igenom saken med Försäkringskassan. Som om det inte redan hade gjorts. Han säger igen att hon har rätt att leva och man märker att han vill trösta henne. Anders Borg är inte hjärtlös. Han berättar för Birgitta att depression och nedstämdhet är en del av livet.
Han hoppas att Birgitta ska må bättre så småningom.
Plötsligt avbryter programledaren. Programmet är slut. Det går fort när man har roligt, säger han.
Man hör en snyftning. Det är Birgitta som gråter.
