Tunnelbanefackens Seko-klubbar 119 och 20 i Stockholm, kallade till manifestation på Sergelplattan den 15 november för att protestera mot attacken på a-kassan.
Syndikalisterna hade samtidigt möte på Medborgarplatsen och två demonstrationståg möttes på Mynttorget. I höstrusket och novembermörkret mötte jag de gamla fackliga kompisarna Lars Isaksson och Lars Ohly. Deltagandet var inte så illa – men fyllde inte ut Plattan.
Angreppet på a-kassorna är en klass- och solidaritetsfråga. Det är ett dråpslag mot de arbetslösa, som ska tvingas ta underbetalda arbeten. Dessutom är A-kasseförslaget ojämlikt, det slår mot deltidsanställda kvinnor, mot ungdomar med tidsbegränsade anställningar och mot lågavlönade. Efter 300 dagars arbetslöshet tvingas de drabbade söka socialbidrag. Socialkontoren kommer att sprängas och avgiftshöjningar kommer att ge fackligt medlemstapp.
Attacken på a-kassorna är ett ideologiskt angrepp på fackföreningsrörelsen. A-kassan är bottenplattan för den solidariska lönebildningen. Fackets fundamentala makt ligger i a-kassan.
Rycks bottenplattan undan eller förminskas blir det lönedumpning och svajmast för hela det fackliga lönesystemet. Det gamla målet kvarstår för de nya ”arbetar”-moderaterna: att försvaga fack och kollektivavtal – och att utvidga låglönemarknaden.
Ilskan över högerregeringens angrepp sprider sig och många är förbannade över LO:s lama och saktmodiga reaktioner. Först till den 14 december kallar LO till demonstration – kvällen innan beslutet tas i riksdagen? I en intervju i DN (15/11-06), som handlar om ändrad a-kassa och krav på strejk, menar LO:s avtalssekreterare Erland Olausson ”att den svenska hållningen är att politisk strejk inte är ett effektivt vapen i den fackliga kampen”.
Vadå, politisk strejk? Det handlar inte om ren partipolitik, strejken måste väl i så fall betecknas som fackligt/politiskt. Regeringens angrepp riktar sig ju mot den fundamentala makt som ligger i fackens a-kassor. Strejk i eget intresse, alltså.
Vreden underifrån noteras av regeringen som gör sina små taktiska reträtter för att få ilskan att pysa ur främst SACO och TCO. Men regeringen har sina bakblåsare. En ledare om a-kassan i DN (7.11) avslutades med orden: ”Regeringen riskerar att sälja ut sig själv om den ger efter i denna avgörande del av sitt valprogram”. I ingressen kan vi läsa: ”Regeringen vann väljarnas stöd för en omläggning av a-kassan” och fortsättningen i texten att lyder: ”Ändå protesterar flera fackliga organisationer mot regeringens planer på att genomföra den politik som väljarna sagt ja till.”
DN-ledaren kräver att högerns politiska plattform ska respekteras, förbli orörd. I fortsättningen ska oppositionen tiga och hålla sig lugna i a-kassefrågan. Hur länge – till nästa val? Ska facket stå i stram och tyst givakt vid statsbegravningen av fackens egna a-kassor? Jag får känslan av att vi lever i en enpartistat, där snöpta fackföreningar disciplineras att underordna sig systemets regler och ödmjukt nöjer sig med att handlägga frågor av kategorin semesterservice och omklädningsskåp.
Lars Isaksson gick spontant upp och snackade till mötet. Han uppmanade till motstånd mot regeringens reaktionära politik och sa om det behövs får vi väl storma kanslihuset och öppna strejkkassorna.
Lars Ohly var kritisk mot LO-passivitet och också kritiskt undrande över den egna Seko-avdelningen, som inte ställde upp bakom de två fackklubbarnas initiativ.
Demonstrationen och rörelsen ”Rör inte A-kassan” kommer underifrån. Motståndrörelsen måste växa vidare och kulminera med en jättedemonstration den 14 december. Då måste bottenplattan fyllas tung av demonstranter!
