Inrikes 24 juni, 2021

Anna Ardin: ”Oavsett vad muslimer gör ses det som att de konspirerar”

<div class="c-message_kit__gutter"> <div class="c-message_kit__gutter__right" data-qa="message_content"> <div class="c-message_kit__blocks c-message_kit__blocks--rich_text"> <div class="c-message__message_blocks c-message__message_blocks--rich_text"> <div class="p-block_kit_renderer" data-qa="block-kit-renderer"> <div class="p-block_kit_renderer__block_wrapper p-block_kit_renderer__block_wrapper--first"> <div class="p-rich_text_block" dir="auto"> <div class="p-rich_text_section">Socialdemokrater för tro och solidaritet är måltavla för växande konspirationsteorier om islamistisk infiltration. Samtidigt är de oppositionsventil i ett parti som rör sig i konservativ riktning. Enligt styrelseledamoten Anna Ardin ska båda utvecklingar bemötas med samma sak: ett kompromisslöst försvar av socialdemokratins folkrörelsetradition.</div> </div> </div> </div> </div> </div> </div> </div>

Det är den 20 maj 2021 och två ledande moderater publicerar en debattartikel i Aftonbladet med en explosiv rubrik: ”S måste klippa sina band till islamister – ta Säpos varningar på allvar”. Johan Forssell och Kristina Axén Olin, rättspolitisk respektive utbildningspolitisk tales­person, konstaterar att Social­demokraterna bär på en djup dubbelmoral: man säger sig vara emot extremism, men tittar åt ett annat håll när det gäller den islamistiska.

Beviset, skriver de, är sidoorganisationen Socialdemokrater för tro och solidaritet (STS). Den lilla gruppen bildades 1929 som kristna Broderskapsrörelsen, har i dag 2 500 medlemmar och organiserar troende sossar från alla religioner. De är, enligt M-politikerna, mycket farliga. Det beror på att vissa av deras medlemmar har stött studieförbundet Ibn Rushd, som nyligen blivit av med sitt ekonomiska stöd i Göteborg.

Medlemmarnas ställningstagande gör STS till en kanal för extremistisk och antidemokratisk islamism hela vägen in i Sveriges regeringsbärande parti. Om S menar allvar med att vara demokrater måste de omgående klippa banden till STS. Annars lyssnar de inte på varningarna från Säpo, som nyligen har slagit fast att våldsbejakande extremism är ett allvarligt hot mot rikets säkerhet som förstärks med skattepengar. Så heter det i texten.

Men Ibn Rushd är ingen islamistisk organisation. Inte heller tillhör den någon internationell grupp med islamistisk tendens. Folkbildningsrådets utredare har konstaterat att organisationen förvisso dras med problem, men att det inte motiverar indraget stöd. I den Säpo-rapport som hänvisas till i debattartikeln står ingenting om Ibn Rushd.

Det hindrar inte de moderata ministerkandidaterna från att slå fast att Socialdemokraternas religionsgrupp sysslar med ”hårdfört försvar av extremism” och måste bort. Handlar attacken egentligen om något annat?

Anna Ardin tar emot utanför sitt kontor på Ersta diakoni i södra Stockholm. Det är en av sommarens första riktigt soliga dagar, men när man går upp för trappan försvinner vyn över huvudstadens glittrande vatten.

– Det är enormt vackert här, men det är lite trist att vi sitter i en vindsskrubb.

Ardin är statsvetare och skriver just nu en doktorsavhandling för Ersta Sköndal Bräcke högskola om civilsamhällets demokratiska utrymme. Hon är också styrelsemedlem i Socialdemokrater för tro och solidaritet. Dessutom publicerade hon nyligen boken I skuggan av Assange, om erfarenheterna av att anklaga en mytisk hjältefigur för våldtäkt och sedan ta emot så mycket hot att hon behövde polisskydd.

Hon har, kort sagt, varit med om drev. Ändå säger hon att det är något särskilt som pågår just nu. En växande konspirationsteoretisk hatvåg med internationella kopplingar som många svenska muslimer inte vågar protestera mot.

– Det är ett självmordsuppdrag att diskutera den här frågan. Medier som närmar sig den har inte resurser, eller lust, att gräva. Det säljer inga tidningar att försvara muslimer. Det är en grupp som är paria. Och det läskiga är att folk tror att det kommer stanna där.

Ardin talar om myten om koordinerad muslimsk infiltration av Europa. Enligt idéhistorikern Andreas Önnerfors hänger den ihop med idén om ett hemligt europeiskt folkutbyte och är en av anledningarna till att Socialdemokrater för tro och solidaritet mottar regelbundna attacker.

Den moderna varianten av den högerextrema teorin om ”det stora folkutbytet” formulerades av den franske författaren Renaud Camus i början av 2010-talet. Då hade den redan förespråkats i mindre sofistikerad form av den så kallade franska nya högern. Önnerfors skriver i en presentation av sin nypublicerade bok om europeiska konspirationsteorier att Camus variant av teorin säger att ”migrationen inte kan betraktas som något annat än ett bio-politiskt vapen med vilket de europeiska eliterna i konspiratoriskt samråd med de invaderande folkmassorna söker släcka ut Europas själ och väsen.”

Teorin är politiskt användbar eftersom den är flexibel. Hos uttalade nynazister kan den, enligt idéhistorikern Stéphane Bruchfeld, användas för att säga att judar konspirerar med europeiska makthavare för att ersätta Europas befolkning med ett ickevitt proxyfolk utan agens som låter sig styras mot Europa av de sammansvurna makthavarna. Hos andra högerextrema kan den utgöra bevis för en världsmuslimsk plan om att ersätta Europas befolkning och bygga ett kalifat. Hos islamofober kan den bevisa att muslimer försöker infiltrera europeisk politik för att underminera demokratiska rättigheter. Och hos ickeideologiska främlingsfientliga kan den skapa en allmän känsla av utländsk invasion och sedeslöshet.

Teorin inspirerade moskéattacken i nyzeeländska Christchurch för två år sedan, har kopplingar till Anders Behring Breiviks tankar och var en del av tankegodset bakom terrordåden i Tyskland 2019 och 2020. Den har påverkat det högerpopulistiska italienska partiet Lega och delats vidare av SD-politikern Stefan Borg när han var kommunstyrelsens ord­förande i skånska Hörby. Enligt Önnerfors finns också ”ett slående exempel” i hur ”Ibn Rushd upprepade gånger porträtteras som ond aktör som i samråd med den socialdemokratiska organisationen Tro och solidaritet konspirerar mot svenska nationella intressen.”

Idén om en koordinerad muslimsk infiltration har också tagit sig in i etablerad Mellanösternanalys genom forskning om den transnationella rörelsen Muslimska brödraskapet (MB). Den bildades i Egypten 1928 som en islamistisk social rörelse och gick från marginell till inflytelserik när islamism ersatte sekulär arabisk nationalism som motsåndsideologi i samband med sexdagarskriget 1967. I dag har rörelsen sitt huvudsäte i Egypten och har inspirerat självbestämmande islamistiska rörelser i olika delar av världen – från det sekulära tunisiska Ennahda-partiet till militanta Hamas.

Men hos en liten grupp europeiska forskare och opinionsbildare ses Muslimska brödraskapet som något helt annat. Lorenzo Vidino, ledare för extremismprogrammet vid amerikanska George Washington University, är en av nätverkets huvudpersoner. I en rad böcker och rapporter för han fram teorin att MB har en dold agenda om europeisk infiltration för att störta demokratin, och makten att styra i princip alla muslimska organisationer med internationella kopplingar mot det målet.

Ett annat amerikanskt universitet, George­town university, har som en del av sitt forskningsprojekt om islamofobi samlat Vidinos konspiratoriska uttalanden och teorier. 2011 skrev han, i en rapport för en tankesmedja knuten till Kristdemokraternas och Moderaternas EU-parlamentsgrupp, att ”bara autentiskt europeiska muslimska organisationer, som agerar helt utan utländskt inflytande, kan bli giltiga representanter för europeiska muslimer”. I samma publikation konstateras att alla organisationer med kopplingar till MB är ”moderna trojanska hästar som bedriver ett slags dold samhällsomstörtning med målet att försvaga det europeiska samhället inifrån och i lugn och ro lägga grunden för att ersätta det med en islamistisk ordning”.

Vidinos forskning har varit avgörande för det österrikiska högerprojekt som förra sommaren kulminerade i ett ”dokumentationscenter” som öppet pekar ut och övervakar 623 av landets moskéer, muslimska skolor och kulturcenter, med motivationen att vissa har utländska kopplingar. Han sitter i dess expertpanel och har kallat centret ett ”europeiskt pionjärprojekt”.

Lorenzo Vidino är en återkommande källa hos en grupp svenska forskare och opinionsbildare som för fram samma infiltrationsteori i Sverige. Mest profilerad är Magnus Ranstorp. Han är statsvetare, antiterror­expert och docent på Centrum för asymmetriska hot- och terrorismstudier (CATS) vid Försvarshögskolan i Stockholm. Men han har också skrivit rapporter om den breda muslimska världen. Däribland ”Rosengårdsrapporten” (2009), som kritiserats av både Justitieombudsmannen, Säpo och andra forskare, bland annat eftersom källmaterialet förstördes inför publicering. Och en rapport om den konservativa religiösa inriktningen salafism, med den kontroversiella slutsatsen att salafism inte går att separera från våldsam jihadism. Den rapporten har avfärdats av både antiterrorforskaren Arun Kundani och islamologen Leif Stenberg, som nyligen konstaterade i en granskning i Aftonbladet att rapporten är ”en stor soppa som innehåller allvarliga vetenskapliga problem”.

Samma Aftonbladetartikel berättar om Ranstorps deltagande på årets Folk och försvar-konferens. Där höll han en föreläsning om studieförbund. På en av powerpoint-­bilderna stod: ”Ett skattefinansierat imperium under välklingande paroller som ’folkbildning’, ’bistånd’, ’islamofobi’ eller ’utbildning’. Bakom ligger Muslimska brödraskapet”.

Anna Ardin är tydlig med att de växande konspirationsteorierna inte bara drabbar STS, utan alla samhällsaktiva muslimer i Sverige.

– Oavsett vad muslimer säger ses det som att de är farliga och konspirerar. Om de säger att de är för mer aktiv klimatpolitik så är det greenwashing. Om de säger att de är för tolerans så är det ett sätt att dölja den egentliga agendan. Vad de än säger så förvandlas det till ett bevis för på förhand bestämda teser. Det är ju så man känner igen en konspirationsteori.

Enligt henne söker en brokig skara av opinionsbildare, bloggare och anonyma nättroll regelbundet efter antimuslimska motsvarigheter till det antisemitiska fejkade ”beviset” på planer för judisk infiltration, ”Sions vises protokoll”. Gällande STS pekas det då ofta på en serie före­läsningar de höll under 90-talet tillsammans med bland andra Sveriges muslimska förbund (SMF), som ledde till en projektrapport där det konstateras att ett gemensamt mål är att fler muslimer ska bli involverade i svensk politik.

– Vi står för det till hundra procent, att muslimer är en underrepresenterad och diskriminerad grupp och att de precis som många invandrargrupper i praktiken saknar lika rättigheter i samhället. Så borde det inte vara, och därför vill vi att fler muslimer ska få maktpositioner, komma in i riksdagen, sitta i kommuner, precis som andra grupper. Utifrån det ställningstagandet påstås det att vi i hemlighet vill ”föra in” olika saker och personer.

Samtidigt konstaterar hon att de nog hade utformat föreläsningsserien annorlunda i dag.

– Vi pratade med företrädare för muslimska organisationer. SMR var en kanal. I dag skulle vi snarare söka muslimer som var social­demokrater, direkt. Men i dag är också den här gruppen mycket mer integrerad, kan bättre svenska och vill engagera sig. Det fungerade som en genväg för att nå en viss grupp, och så gör organisationer hela tiden.

Hur hanterar ni de verkliga frågetecken om antisemitism och demokratiuppfattning som kan finnas i delar av det muslimska civilsamhället?

– Vi tolererar ju inte antisemitism, så klart. I någon form. Vi har skarpa skrivningar om frågan och jobbar aktivt med den. Vi har exempelvis haft projekt för demokratiutbildning i Gaza, om hur man är demokrat i en sådan fruktansvärd situation och när motståndaren är väldigt tydligt etniskt kodad.

Ardin nämner också STS djupgående utredning och seminarieprojekt om hedersvåld, som enligt henne har mötts av ”total tystnad”. Hon ser det som ett bevis på att de som kritiserar STS med hedersfrågan som exempel inte drivs av att diskutera själva sakfrågan. Den mörka ironin, säger hon, är att anklagelserna om antisemitism och kvinnofientlighet ofta kommer från organisationer som själva har sådana inslag i sina program.

– Vi ser likheterna mellan antisemitism och islamofobi och har bland annat haft ett framgångsrikt arbete med dialog mellan judar och muslimer i Malmö. Vi vill ha ett verkligt pluralistiskt samhälle, och det är ju det som blir kontroversiellt.

Hur påverkar den här utveckligen er vanliga verksamhet och möjligheterna till ett öppet demokratiskt samtal?

– Man lägger jättemycket tid på att sitta och researcha människor och deras eventuella kopplingar. Men ärligt talat finns det inte så mycket utrymme att bjuda in människor över huvud taget. Nästan inga muslimer vågar prata. De har redan självcensurerat. Många muslimer jag känner i Hjärta har dragit sig tillbaka från sociala medier, eller hoppat av engagemanget helt.

Som exempel nämner hon ett försök före coronautbrottet att fixa ett seminarium med fyra kvinnliga muslimer. Efter mycket letande och trixande blev det av, men deltagarna krävde att samtalet inte skulle filmas, eftersom vilka uttalanden som helst skulle kunna vändas emot dem. Det blev strikta anmälningslistor och kontroll i dörren.

Den sorts beskyllningar du beskriver används ju mot progressiva vänstergrupper i hela världen, i lite olika form. Hur länge är det strategiskt möjligt att backa, ursäkta sig och försöka undvika kontrovers? Kommer ni inte till en punkt där ni behöver byta riktning
och säga att motståndare utnyttjar förment goda värden – demokrati och antiextremism – för att i själva verket tysta demokratiskt deltagande?

– Jo. Vi har velat göra det och tar återkommande den här diskussionen, och det är väl det jag gör just nu. Men det är enormt svårt, för man får ingen backning. Folk blir tysta. Även internt.

Anna Ardin återkommer ofta till att den långsiktiga konsekvensen av att minoriteter pressas är att hela det demokratiska utrymmet inskränks. Och att det därmed rent organisatoriskt blir svårare att bedriva någon progressiv, brett förankrad vänsterpolitik över huvud taget. Därmed anser hon att de här frågorna – som är livsfarliga minor i en valrörelse – blir något som Socialdemokraterna förr eller senare måste ta tag i, oavsett hur mycket man i dag försöker sänka temperaturen och undvika dålig publicitet.

– Om sossarna centralt backar oss tydligt utåt så blir de nästa måltavla, och många av dem som anklagar oss vill ju också att det ska ske. Men jag tror att S förstår att det här kommer bli en valrörelsefråga oavsett. Motståndare kommer försöka grönmåla – islammåla – STS och hela socialdemokratin. Som tidigare i historien, när socialdemokrater har kallats ”judeälskare”. Och då är frågan: svär man på att man inte är det, eller tar man strid? Det kommer kosta, men det är naivt att tro att man ska slippa undan problemet. Då får man i så fall offra en hel minoritetsgrupp. Är man beredd att göra det?

Hade ni önskat större backning från S centralt?

– Nej, men en större förståelse för vad det handlar om. Det finns en brist på strategisk insikt om vad som står på spel. Väldigt många socialdemokrater tror på den här idén om infiltration, eftersom ingen har sagt emot, det är den enda bild som finns i offentligheten. Därmed tror man också att frågan faktiskt handlar om en liten grupp extrema islamister. Men det gör den ju inte.

Attackerna mot STS har gjort att den långa partiinterna striden om sidoförbundens status har fått en ny dimension. I dag har de fem sidoförbunden – där STS är ett – plats i partiets verkställande utskott, men utan rösträtt. Enligt Ardin pågår omfattande diskussioner om omorganisering, där vissa anser att VU blivit för stort och tungrott, medan andra tycker att sidoorganisationernas närvaro bevarar bredden i VU och fungerar som motvikt till toppstyrning. Samtidigt har S-föreningen för jämställdhet, emot hedersförtryck och våldsbejakande extremism, som inte har status som sidoförbund, stämt in i Moderaternas kritik och krävt att Socialdemokraterna klipper alla band med STS.

Men enligt såväl Ardin som andra källor inom STS är S-föreningen för jämställdhet i princip ensam om att tycka så i dagsläget.

Hur hanterar den absoluta partitoppen detta? Det är ju inte svårt att tänka sig att de ser möjligheten att slå två flugor i en smäll – bli av med islamistkritiken och samtidigt slippa den interna oppositionsröst mot bland annat migrationspolitiken som ni har varit – genom att marginalisera er?
– Kanske. Men jag tror att partiledningen… Stefan Löfven höll ett jättebra och stöttande tal på upptakten inför kyrkovalet, jag blev förvånad, han använde bibelcitat om att bära varandras bördor. Kyrkovalsgruppen sitter också med i partistyrelsen. Så det finns ett stöd, jag tror att man ser fördelen med oss.

Det faktum att attackerna har breddats från att riktas mot enskilda muslimer eller muslimska civilsamhällesorganisationer till hela studieförbund visar enligt Ardin att de hänger ihop med ett allmänt försök att misskreditera och försvaga den folkrörelsetradition som historiskt har burit upp socialdemokratin. Därför blir frågan om hur partiet hanterar extremistpåhoppen, enligt henne, också en fråga om socialdemokratins framtida möjlighet att alls kunna organisera sig i mer progressiv riktning.

– Våra motståndare vill inte att folk ska ha en alternativ uppfattning. Det blir ett hot och en konkurrens mot staten att folk pratar ett annat språk och organiserar sig separat. Det är ju inte bara muslimer som gör det, hela civilsamhället gör det, det är en alternativ makt till staten som har byggt vår demokrati. Genom organisering har underordnade personer kunnat ta sig makt trots att de är svagare, och det är den organiseringen som återkommande pekas ut som problematisk av personer som anser att staten behöver vara enhetlig om det ska kunna råda tillit, säger hon och avslutar:

– Den här frågan borde inte alls vara på dagordningen, men vi kommer inte kunna vinna genom att ignorera den. För att vinna behöver vi ta hjälp av vår starka folkrörelsetradition. Vi måste släppa in fler i våra politiska samtal, inte färre.

Magnus Ranstorp vänder sig emot idén att det skulle vara svårare för muslimer att agera i civilsamhället i dag, eller att hans publiceringar bidragit till att skapa ett sådant klimat.
– Vem säger det? Det är väldigt kollektiviserande, det finns massvis av muslimska inriktningar. Vi har genom åren haft goda kontakter med olika individer, framför allt utomlands men också i Sverige, jag var exempelvis den enda personen från Europa som deltog i ISOMIL, en internationell konferens som världens största muslimska organisation organiserade. Jag var initiativtagare för att civilsamhällesorganisationer, muslimska och andra, skulle ta plats när jag ledde arbetet mot antiradikalisering i Köpenhamn. Jag har alltid varit öppen för diskussion och debatt, så länge det är resonligt. Jag tycker det blir märkliga anklagelser.

Du frågar vem som påstår det. I det här fallet är det personer som jobbar med arrangemang och kontakter med det muslimska civilsamhället, som säger att det blivit svårare.

– Det tror jag inte. Vem arrangerar? Det är ju ganska viktigt i sammanhanget, vem som påstår det. Är det Ibn Rushd, är det andra? Vi har påvisat att det finns kopplingar, och vi diskuterar gärna de kopplingarna öppet och sakligt, men när vi har framställt våra artiklar så har de mötts av personangrepp, snarare än att hantera vad det finns för belägg. Det håller liksom inte. För nästan tio år sedan tog vi ledaren för världens största muslimska organisation till Försvarshögskolan för att prata om den humanistiska delen av islam. Så det är svårt att bemöta så diffusa anklagelser.

Som bevis för sitt påstående under vinterns Folk och försvar-konferens – att det finns ett ”skattefinansierat imperium under väklingande paroller som ’folkbildning’” och att ”Muslimska brödraskapet ligger bakom” – nämner Ranstorp sin samarbetspartner Aje Carlboms rapport för MSB, ”Islamisk akvitism i en mångkulturell kontext”, Lorenzo Vidinos bok The closed circle och en publikation kallad Muslim Brotherhood Review, gjord av Storbritanniens ambassadör till Saudiarabien samt brittiska kabinettets underrättelsekoordinator. Han säger också att han och hans kollegor visat att det finns ”personkontakter mellan Islamiska förbundet i Sverige (IFIS) och personer i Muslimska brödraskapets högsta ledarskap”, och att IFIS stadgar säger att eventuella överblivna tillgångar tillfaller Federation of Islamic Organisations in Europe (FIOE), som pekas ut av de brittiska underrättelseförfattarna som Muslimska brödraskapets europeiska gren.

På frågan om hur sådana personkontakter eller stadgeskrivningar visar att det löst sammansatta internationella Muslimska brödraskapet har makt över hur olika nationella muslimska organisationer agerar i Sverige hänvisar Ranstorp till en intervju med honom själv i Trygghetspodden, publicerad den 26 februari i år. Där säger han att han har ”evidens, rå fakta” om att Islamiska förbundet i Sverige koordinerade sitt agerande tillsammans med en qatarisk MB-ledare i samband med Nerikes Allehandas publicering av Lars Vilks Muhammedkarikatyrer.

– Man informerade varandra och koordinerade vad man skulle göra. Det är ett exempel. Men det handlar inte om att styra. Jag har inte påstått att det finns någon styrning. Men här finns starka personkopplingar.

Du använder återkommande Lorenzo Vidino som källa, men han…
– Han är inte den enda källan. Jag vet exakt vad du försöker syfta på nu.
…har av bland andra Georgetown university pekats ut som spridare av konspirationsteorier om Muslimska brödraskapet, och sagt att organisationer som har samröre med dem fungerar som moderna trojanska hästar som bedriver en modern samhällsomstörtning. Är Vidino en trovärdig källa i den här frågan?

– Du kan ju fråga andra, han har varit rådgivare till italienska regeringen. Han leder ett av de mest framträdande universitetscentren i George washington university. Han är en extremt trovärdig källa i de här frågorna. Det här är lösryckta citat. Det pågår en svartmålningskampanj mot Lorenzo, som också jag fått utstå. Men det biter inte på beslutsfattare eller dem som verkligen kan någonting om de här frågorna. Det är en utarbetad metod som används för att deplattformera personer som framför det här om islamism.

Islamologen Leif Stenberg kallar din salafistrapport ”en stor soppa med allvarliga vetenskapliga problem”, vad är ditt svar på det?

– Det här är som vanligt. Leif Stenberg har haft fel i allt han har sagt i relation till Rosengårdsrapporten. Han lyckades inte kartlägga att det fanns några radikala individer, och gick då ut och kritiserade mig. Han har varit med 11-12 år nu och dyker upp då och då. Nu är han på ett märkligt universitet i England, Aga Khan-universitetet. Han är den enda som riktat den kritiken. Det talar sitt tydliga språk, vad han är ute efter. Det är ingen annan som riktat den kritiken. Det är löjeväckande.

När det gäller studieförbund säger Magnus Ranstorp att poängen med den kritik som bland andra han och Aje Carlbom framfört mot Ibn Rushd och andra studieförbund inte har varit att någon ska bli av med ekonomiskt stöd, som Ibn Rushd blev i Göteborg. Frågan handlar, säger han, om två problem som de i varierande grad säger sig ha hittat i alla studieförbund: brist på ekonomisk transparens samt sviktande demokratisyn hos talare som bjudits in av de organisationer som arrangerat studiecirklar med hjälp av studieförbundens pengar.

– Vi hade kontakt med Folkbildningsrådet och frågade om de kan ge oss en lista över alla lokala föreningar och medlemsorganisationer som Ibn Rushd samarbetar med. De sa att de inte har en sådan lista. Då säger vi: om uppdraget från riksdagen till Folkbildningsrådet är att demokratin ska stärkas och utvecklas, hur kan man påstå det om man inte känner till vilka samarbetspartners man har? Det är studieförbunden, och Folkbildningsrådet i stort, som det egentligen handlar om. Det handlar om större, principiella frågor.

Muslimska brödraskapet


Den politiska grupp som oftast används som exempel på en påstådd koordinerad islamistisk infiltration av Europa. Bildades 1928 i Egypten, där den än i dag har sitt starkaste fäste och mest disciplinerade organisation. I övriga världen fungerar MB som en löst sammansatt intressesfär där självstyrande politiska grupper – från sekulära partier i stil med europeiska kristdemokrater till militanta organisationer som Hamas – säger sig inspireras av dess sunnimuslimska, islamistiska ideologi.
Muslimska brödraskapets egyptiska parti vann landets val efter arabiska våren men avsattes och förbjöds kort därefter. Rörelsen klassas som en terroristorganisation i ett antal länder där den utgör opposition mot ett auktoritärt styre, däribland Syrien, Egypten, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. USA:s president Donald Trump gjorde försök att klassa MB som en terroristorganisation i början av sin mandatperiod. Han mötte starkt motstånd från såväl människo­rättsgrupperna Amnesty international och Human rights watch som underrättelsetjänsten CIA. Den senare ansåg att ett terrorutpekande skulle radikalisera rörelsen och destabilisera situationen i de Mellanösternländer som är allierade med USA.

Krönika 18 februari, 2026

Ann Heberlein: Är Pelicot verkligen en kvinnlig förebild?

”Ett” monster kan man möjligtvis förstå – men alla de andra? Foto: Lewis Joly/AP.

Gisèle Pelicot är en hjälte när hon ser till att rättegången sker inför öppen ridå. Ann Heberlein, däremot, blev glad när hon hörde att hennes förövare dött.

Den 2 november 2020 skulle Gisèle Pelicots liv komma att förändras för alltid. Det visste hon inte när hon som vanligt satt mitt emot den man hon gifte sig med 1973, Dominique, och drack morgonkaffet. De var ett äldre par som flyttat till en idyllisk by på landsbygden efter pensionen, de hade barn och barnbarn. Gisèle var lycklig, trodde hon i alla fall. 

Men just den morgonen fanns det smolk i glädjebägaren. Några veckor tidigare hade Dominique blivit tagen på bar gärning när han filmat under flera kvinnors kjolar på köpcentret Leclerc. Den här dagen hade hon blivit kallad till förhör på den lokala polisstationen. Gisèle såg det som en formalitet. Ett litet fartgupp att ta sig över bara, sedan kunde de fortsätta sitt liv i det lilla gula huset med blå fönsterluckor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 18 februari, 2026

Den borgerliga kulturens diskreta förtryck

Foto: Angelica Karlsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I en recension av sociologen Lena Sohls bok Tvätten (DN 251103) sätter Sara Martinsson fingret på ett av den borgerliga kulturens dilemman. Där finns den klassresande forskaren som med ”en underström av skuld” återvänder till barndomsmiljön i samhället kring Tvätten, där finns arbetarna som skäms över att kallas arbetarklass. Varför denna ömsesidiga kluvenhet? Som jag ser det bär finkulturen en stor del av skulden, en aspekt som inte berörs i boken, nuförtiden knappt alls.

Den borgerliga kulturens kärna består i en idealisering av konstarterna. Det tros vara i konstverken livets djupaste mening och högsta höjder står att finna. För att lära sig de ädla konsternas språkspel krävs dock bildning, familjetradition eller högre utbildning. På så vis får arbetarklassen veta att den i sitt innersta är tämligen värdelös. För att frälsa sin själ måste arbetaren göra en klassresa. Den enkla glädjen över att finnas till och samhörigheten i kärleken till livet betyder här ingenting.

Den borgerliga Kulturen betraktas som sekulär, men det finns som bekant inga vattentäta skott mellan kultur och religion.

Av samma skäl blygs många klassresenärer för att ha övergett sitt ursprung och blivit en smula främmande inför föräldrarna. Så sår den borgerliga kulturen split mellan arbetarklass och medelklass. Borgarklassens elit har inga sådana skrupler. Tvärtom. Där köper man sanslöst dyra tavlor som avlatsbrev och berättar för likasinnade gäster initierat om skabrösa detaljer i verkets proveniens, varvid sällskapet i egna ögon framstår som förfinade själar, en prydnad för civilisationen.

Lik förbannat stämmer medelklassvänstern in i lovsångerna till finkulturen. 1970-talets sökande efter en alternativ folklig kultur är förlöjligat eller bortglömt. Konsten tycks tillhöra en oantastlig högre sfär.

Vad bör då göras? Först måste distans upprättas. Trots alla högstämda fraser är den borgerliga kulturen så klart en mänsklig konstruktion och historisk produkt. Som sådan har den en början, och kanske är det början till slutet på dess hegemoni vi nu bevittnar.

Riktningen fick sitt genombrott vid mitten av 1800-talet, när ångmaskin, järnväg och vetenskap lade grunden för en i det närmaste gränslös framstegstro. Då när allt tycktes möjligt framstod den som en själslig krona på samhällsutvecklingen, som kulturernas Kultur. Kompositören och chefsideologen Richard Wagner gav konsten ett magiskt skimmer som förespråkarna klamrar sig fast vid än idag.

I den borgerliga Kulturen vinner den som anses högst bildad tävlingen om att tro mest och bäst.

Men rörelsen har sedan länge förlorat sin spänst, och ingenting att bidra med när det gäller att ge orientering åt nutidens inre liv. Den känsla av gränsöverskridande upphöjelse som konstverket kan ge kommer att förbli en källa till glädje, men i vår epok är uppenbart att det inte räcker som grund för samhällets bärande kultur. Dagens Kulturnissar gnäller mest över att tiden är ur led.

Den borgerliga Kulturen betraktas som sekulär, men det finns som bekant inga vattentäta skott mellan kultur och religion. Finkulturen förstås bäst som en profan religion, baserad på tron att människans eviga frågor finner sina bästa svar i konsten. Anhängarna upplever sig inte som religiösa, men konstverken fyller samma funktion som gudareligionernas reliker och heliga skrifter. I kopplingen till religion finns ändå något som kanske går att bygga vidare på.

En folklig kultur/religion skulle visa att ett anspråkslöst liv i arbetarklassen kan vara väl så meningsfullt som ett i toppen av någon hierarki.

Gudareligionerna fortsätter på sina håll att ställa till med elände, men hade religion som sådan varit alltigenom usel skulle den knappast ha uppstått och överlevt så länge i så många kulturer. Historien talar för att religionsutövning svarar mot djupt kända behov i vår inre verklighet, skapade av förmågan till ord och på ord baserad tanke, som leder till frågor kring livets mening.

I förening med vår av evolutionen givna sociala natur väcks en längtan att höra ihop inte bara med familj, släkt och nation, utan att känna sig som en del av ”allt”, att höra samman med det stora hela. Bättre än någon annan verksamhet tycks religionen kunna tillfredsställa detta behov. Genom högtidliga ritualer och vardagliga seder svarar den på längtan efter och glädjen i att tro tillsammans.

I den borgerliga Kulturen vinner den som anses högst bildad tävlingen om att tro mest och bäst. I flera gudsreligioner finns istället en egalitär ryggrad. Inför Gud – eller Livet – står vi alla nakna.

Vi borde inte längre behöva vare sig gudar eller storslagna konstverk för att odla vår tro på människan sådan som hon föddes och formades av naturen, på förnuftet och känslan, hennes kärlek och längtan. I en sekulär folklig religion skulle änkans skärv och en vänligt framsträckt hand räknas lika värdefulla som poetens strof och tonsättarens symfoni.

Läs mer

En folklig kultur/religion skulle visa att ett anspråkslöst liv i arbetarklassen kan vara väl så meningsfullt som ett i toppen av någon hierarki. Där skulle forskaren och arbetaren mötas på själsligt jämställd fot, och arbetarklassen återvinna en viktig del av sin självkänsla. Förverkligandet kan tyckas avlägset, men måhända väntar en folkvänlig motsvarighet till profeten Wagner i någon ringaktad förort eller bland Rimbos tvätteriarbetare.

Men redan tanken på möjligheten utmanar finkulturens hegemoni: härigenom öppnas en väg att äntligen skaka av sig den borgerliga Kulturens diskreta förtryck. Kanske går det att utveckla en ny bärande kultur som ger medelklassen ett inre liv anpassat till demokratins egalitära anda? Kanske skulle en profan folklig religion som bygger på arbetarklassens själsliga natur kunna bli ett sådant alternativ.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 18 februari, 2026

USA vill göra Europa till sin vita underhuggare

Frontex eskorterar en båt med flyktingar utanför grekiska Lesbos den 28 februari 2020. Sedan 2014 har minst 33 000 migranter dött i Medelhavet. USA:s utrikesminister Marco Rubio talar sig varm om Kristoffer Columbus vid säkerhetskonferensen i München den 14 februari. Foto: Michael Varaklas/AP, Alex Brandon/AP/TT.

Europa behöver inte USA:s hjälp för att stänga gränsen. Här finns redan en nykolonial tradition – som Tidö applåderar.

– I en tid när rubriker utropar den transatlantiska erans död, bör alla veta att det varken är vårt mål eller önskan. För oss amerikaner må vårt hem vara i den västra hemisfären, men vi kommer alltid att vara ett barn av Europa.

Det sade USA:s utrikesminister Marco Rubio i sitt tal vid säkerhetskonferensen i München i lördags. Många europeiska ledare välkomnade det som det ”bästa vi kunde hoppas på” i jämförelse med vicepresident JD Vances svavelosande tal på samma scen för ett år sedan.

Men den utsträckta handen är minst lika konfrontatorisk som Vances. För andemeningen i Rubios tal var att Europa måste rulla tillbaka klockan till en kolonial era, då starka upptäcksresande män lade världen under sig med svärd i ena handen och ett kors i den andra. Det är det Europa som Donald Trumps regering identifierar sig med. 

Den gamla kontinenten kan alltså åter bli USA:s vän, men bara på villkor att man gör upp med en politik som leder till ”civilisatorisk utplåning” – det vill säga invandring, woke inklusivitet och försöken att med Rubios ord ”blidka en klimatsekt”. Målet är ett vitt Europa som agerar regional ståthållare i ett västerländskt imperium, likt ett Vichy-Frankrike i Trumps egen Neuordnung.

Det finns en annan vision än Rubios och Tidös: ett socialt, grönt, humant och inkluderande Europa.

Det är en klassisk reaktionär och högerextrem vision av Europa som har funnits sedan 1920-talet, och som fortfarande är populär i delar av Europa vilket civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlins entusiastiska applåder vittnade om. Det ironiska är dock att delar av Rubios vision av Europa redan är officiell EU-politik. Unionen har i dag en nästan lika restriktiv migrationspolitik som USA, med Frontex som ett eget och dödligare Ice. Sedan 2014 har minst 33 000 migranter dött i Medelhavet, varav över 1 800 förra året enligt International Organization for Migration – många som ett resultat av illegala ”pushbacks”

När Ursula von der Leyen tog över ordförandeposten i EU-kommissionen 2019 gavs denna politik dessutom en kulturell prägel: i ett försök att spegla den växande högerextrema opinionen i Europa tillsatte hon en ny kommissionär med uppdrag att försvara den ”europeiska livsstilen”. Sedan dess har det bara fortsatt. Nu varnar 75 människorättsorganisationer för att ett nytt kommissionsförslag om att öka deportationerna av odokumenterade migranter kan leda till koncentrationsläger och ”Iceliknande räder” över hela Europa.

Detta betyder inte att Kommissionen styrs av onda rasister. Snarare följer de samma logik som svenska socialdemokrater och andra mittenpartier som desperat försöker neutralisera extremhögern genom att ta över delar av deras politik. Problemet är att denna triangulering inte har fungerat någonstans. I stället visar studier att den nästan alltid bidrar till att förflytta hela spelplanen högerut.

Om EU på allvar vill konfrontera Trump och stå upp för de upplysningsvärderingar som unionen bygger på, måste man visa vilken sida man står på. Det går inte att kombinera sådana värden med en dödlig migrationspolitik som ska blidka den europeiska extremhögern, samtidigt som den driver hela det politiska samtalet mot avgrunden. Antingen står man på människovärdets sida eller så gör man inte det.

Läs mer

Det finns en annan vision än Rubios och Tidös: ett socialt, grönt, humant och inkluderande Europa. Om den ska bli verklighet krävs en politisk strid, och ett skifte till en mer principfast och konsekvent hållning. Ett första steg vore att säga nej till Tony Blairs försök att få med EU på Trumps nykoloniala ”fredsråd” i Gaza. Det hade också varit bra om svenska socialdemokrater slutade rösta med den europeiska extremhögern om hårdare migrationslagar.

En sak är säker: den amerikanska högern samlar krafterna för striden om vad Europa ska vara. Det är dags att vi antar utmaningen. 

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 18 februari, 2026

Fortsatt förtroende för Anna Nachman: ”Illvilja bakom påståendena”

Anna Nachman och Dan Park, med Stockholms synagoga i bakgrunden. Bilden är ett montage. Foto: Wikimedia Commons & Drago Prvulovic / TT.

Expos granskning visade på långvarigt samröre mellan Judiska församlingens begravningsansvariga i Stockholm och den flerfaldigt hetsdömde antisemiten Dan Park. Men trots oro i församlingen är förtroendet för Anna Nachman orubbat. ”Grovt överdrivet”, tycker begravningssällskapets ordförande om kritiken.

Anna Nachman, begravningsansvarig på Judiska församlingen i Stockholm, får fortsatt förtroende i sitt uppdrag. Detta trots den kritik som riktats mot hennes utspel från både stiftelsen Expo och Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA).

I ett internt mejl till församlingen under tisdagen skriver Roland Loefler, ordförande för begravningssällskapet Chevra kadisha, att ”angreppet mot Anna och den debatt som följt inte rubbar förtroendet för Anna som begravningsansvarig”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 18 februari, 2026

Yasmine är ”queen” i backen

En grupp förortsbarn från Göteborg drar för första gången på sig ett par skidpjäxor. Foto: Paulina Sokolow.

Halalkorv, störtlopp och frostbitna kinder. Flamman är med när ett gäng ungdomar från Göteborgs förorter testar slalom för första gången i livet.

Det som ligger och fräser på den kommunala betonggrillen ser ut som korv och hamburgare. Men vi i gruppen vet att menyn är betydligt mer mångsidig: kycklingkorv, halalkycklingkorv, vegokorv, vegoburgare och halalburgare. Något för alla. 

Det är lunchpaus på Alebackens skidanläggning för 30 ungdomar i högstadieåldern. Alla bär gula signalvästar och nu står de i klungor runt ledarna Melissa, Suad, Sven och Mohammed som delar ut maten. Amerikansk dressing, senap, ketchup och den rostade löken som sprätter åt alla håll och till slut blöts upp i snögropen vi sitter i. 

– Får vi ta liften till högsta backen nu? frågar några tjejer Henrik Vestman, skidlärare från Friluftsfrämjandet. 

Det blir ett nej. För trots att de lärt sig ”pizzaslice” (gå uppför backen med skidorna på – det som annars ofta används om att ploga) och ”plogen” (åka utför kontrollerat) på förmiddagen, så bedömer Henrik att det är en bit kvar till nästa nivå. Dessutom är det första dagen på sportlovet i Göteborg, och andra lediga har börjat inta backen. 

Tjejerna får alltså vänta in dem som inte ens hunnit med sin första korv. 


Några av barnen har ordentliga skidbyxor, halsduk och mössa, men de flesta har joggingkläder och jeans. En sak har de gemensamt: ingen har tidigare stått på ett par slalomskidor och alla är motiverade att lära sig. Trots den göteborgska snålblåsten och minusgrader syns bara röda kinder och glada tjut. Efter lunch kommer Henrik att få förstärkning av fler skidlärare från Friluftsfrämjandet och de kan dela upp gänget i ännu mer anpassade grupper. Alla ska med. 

Det är halvtid för ungdomarna från Hisingen, Nordost och Tynnered. De tillhör alla en grupp som ingått i det fyraåriga projektet Friluftsliv för framtidens förebilder som är ett samarbete mellan Friluftsfrämjandet, Scouterna och Mentor Sverige. 

Något för alla. Från grillen serveras det kyckling-, halalkyckling- och vegokorv, vego- och halalburgare. Foto: Paulina Sokolow.

Verksamhetsledaren Melissa Vedinlic, som suttit bredvid mig i den specialchartrade bussen, har i uppgift att hålla ordning på den livliga gruppen i dag, och hon håller hårt i sina papper med barnens namn och föräldrars telefonnummer. Med på resan är också kollegorna Mohammed al Karawi och Suad Jama. Alla jobbar till vardags på Mentor Sverige. 

Mohammed ser proffsig ut med sina funktionskläder medan Suad är inbäddad i svart hellång dunkappa. Melissa räknar in så att ingen halkar efter eller försvinner. Redan på mötesplatsen i Göteborgs centralstation uppstår en oklarhet. 

Tänk att få göra detta för ungdomar helt gratis! Det ska inte vara en klassfråga eller pengar.

Precis innan vi ska lämna stationen ringer en mamma in och sjukanmäler sin son. Han har fått influensa, säger hon. Melissa har dock just prickat av honom och han sitter längst bak i bussen med sina kompisar. Tydligen hade han frisknat till. Mamman ger efter. 

– Tur att vi har skidledare så att vi överlever den här dagen, skrattar Melissa hjärtligt. 

– Tänk att få göra detta för ungdomar helt gratis! Det ska inte vara en klassfråga eller pengar. Det ska vara tillgängligt för alla.

Jo, precis. En sportlovsresa till Åre kan kosta en barnfamilj runt 50 000 kronor. Inget för en vanlig familj, och ännu mer avlägset för ungdomar med föräldrar som vare sig har ekonomin för att hyra fjällstuga och skidor eller som själva i sina liv knäppt på sig ett par pjäxor. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 17 februari, 2026

Har vänstern ”pissat” på unga män?

Foto: Gorm Kallestad/NTB/TT.

Ska vi vända på utvecklingen med unga mäns vandring högerut måste vi ta deras liv på allvar – och faktiskt lyssna på dem.

Läste du mitt förrförra brev om varför unga män är så höger?

Där skrev jag om hur gemenskaper som föreningsliv och kultur monterats ned, och lämnat plats för ensammare aktiviteter som att gejma, gymma och scrolla. Tjejer är bättre i skolan och på relationer, medan män mår allt sämre och tar kontroll över vad de kan: kroppen och plånboken. Ska man vända utvecklingen måste man ta unga mäns liv på allvar – och faktiskt lyssna på dem.

Så vad säger de då?

Det är fortfarande oklart men ämnet väckte reaktioner – 23 mejl och 222 kommentarer på Facebook och Instagram. Många var så tänkvärda att jag önskar att jag hade kunnat citera dem i sin helhet. Här kommer ett urval.

En läsare jämför med en ung chimpansflock i Lasse Bergs Gryning över Kalahari med några skränande unga hannar som planlöst viftade med pinnar och grenar. ”Är det inte så vi högre primaters hannar alltid har gjort? Pinnen som ett vapen för att utvidga sin aktionsradie. Krigets ursprungliga kärna. Vare sig det är en Kalasjnikov på ett lastbilsflak eller en ishockeyklubba.”

I 25 år var han industriarbetare på ett pappersbruk, med 2 500 innanför grindarna, vilket i praktiken innefattar alla grabbar på bruket. ”De blev disciplinerade, fann en mening med livet, röstade S eller V och gick på fackföreningsmötena.”

Att män är höger verkar alltså vara ett högst historiskt fenomen.

I dag jobbar bara 700 och många röstar SD, skriver han. Nu finns inte längre ett solidariskt stillande av våra instinkter, och då blir människor mer konservativa.

Även Kian Sigge tror att det han beskriver som mäns ”evolutionära drifter” – att stiga i social status, och eftersträva personlig framgång och styrka – harmonierar bättre med högerns ideal.

Andra påpekar att det faktiskt var tvärtom under efterkrigstiden, där män jobbade kollektivt och var fackanslutna, medan kvinnor ofta var hemmafruar och ville ha låga skatter så att mer blev kvar i hushållskassan. Att män är höger verkar alltså vara ett högst historiskt fenomen.

Från höger menar många att vänstern skrämt bort unga män genom att enbart framställa dem som ett problem, eller som Markus Nanderöd uttrycker det, ”har pissat på dem i decennier”.

”En ideologi som säger att en etnisk demografi är problemet för typ allt, och att de ska sitta ner och hålla käft, kommer inte locka till sig många från den gruppen”, skriver Marcus Bergman i samma anda.

Vissa vänstersvar verkar bekräfta tesen, som ”Styrkekramar ♥️”, att ”män daltas med från att de är gossebarn”, samt att de är ”okunniga” och ”vill ha makt”. Att ”narrativet är otroligt tjatigt” och att man hellre ska låta andra än unga män ”komma till tals någon gång”.

Vi i vänstern har inte varit vidare tydliga med att vi bryr oss om unga män.

Det här fenomenet – att vissa till vänster är ovilliga att se med omsorg om unga mäns problem – har Mímir Krístjansson i norska Rødt försökt göra något åt. I Flammans reportage om den norska vänstern säger han att partiet bara nämnde ordet ”män” en gång, och det var i ordet ”våldtäktsmän”.

Något liknande framförs av Filip Löfström, som säger att gejming och gym inte alls är ensamma aktiviteter utan ger gemenskap och kontakt:

”Så vi i vänstern får nog ta på oss rätt stor del av att tappa de unga männen. Vi har inte varit vidare tydliga med att vi bryr oss om dem.”

Själv tycker jag att det är intressant att när jag skrev veckobrev om utseendeideal hos unga kvinnor reagerade ingen till vänster negativt på att jag pratar om unga kvinnors problem.

Men även männen själva behöver ha ett bättre samtal, skriver Arvid Gudmundsson på Facebook. Han är stolt över sin muskulösa kropp, och trivs i det lugn som kan finnas bland män i grupp, men ser också problem som aggressivitet och en oförmåga att prata om känslor:

Läs mer

”Precis som kvinnorna har gjort behöver män en rörelse i vilken vi öppet diskuterar och kritiskt förhåller oss till normerna kring den könsroll som läggs på oss (och som vi internaliserar). Men vi ska diskutera det utifrån omtanke, medkänsla och respekt. Allt för många gånger sker det med någon slags kritik eller hånfullhet. Ibland vill man förändra på män för samhällets skull, men inte för männens skull själva.”

Det gör ont att inte kunna citera fler tänkvärda svar men jag måste sätta punkt där. Stort tack för allt engagemang!

Vad tycker du – pratar vi för lite eller för mycket om unga mäns problem?

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 17 februari, 2026

SD vill lägga ned Sida: ”Motarbetar regeringen”

Regeringen meddelade tidigare i december att Sidas budget minskar med en femtedel för 2026. Björn Söder är ordförande för Sverigedemokraternas biståndsorganisation. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SVD/TT, Fredrik Sandberg/TT.

Efter att en av Sidas avdelningschefer uttalat sig positivt om Islamic Relief Sverige beskyller riksdagsledamoten Björn Söder (SD) myndigheten för ”aktivism”. ”Oerhört cyniskt i en situation där behovet av bistånd är större än någonsin”, säger Vänsterpartiets Lotta Fornarve Johansson.

Sverigedemokraten Björn Söder vill lägga ned Sida. Det skriver han i en skriftlig fråga till biståndsminister Benjamin Dousa.

– Det är en för stor myndighet, som är anpassad för en helt annan tid när vi frikostigt spred pengar och var verksamma över hela världen. Nu fokuserar vi framför allt på Ukraina och vårt närområde i Östeuropa, säger Björn Söder till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Utrikes 17 februari, 2026

Trump: kung och rebell

Donald Trump höjer knytnäven efter mordförsöket i Butler, Pennsylvania, den 13 juli 2024. Foto: Gene J. Puskar/AP/TT.

Donald Trump personifierar vår tids motsägelse: ohämmad statsmakt förenad med ett våldsamt förakt för rättsstaten. Resultatet är en värld där auktoritärt styre klär ut sig till revolt.

På 90-talet lade Francis Fukuyama fram sin vision om den liberaldemokratiska kapitalismen som historiens slut. Ingen utveckling är möjlig, bara ett gradvis fullbordande av samma ordning över hela världen. (Han insåg senare sitt misstag och har på senare tid stött Bernie Sanders.)

I dag står vi vid motsatt pol.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 16 februari, 2026

Kapitalet är globalt – nu är det demokratins tur

Vid World economic forum i Davos träffas världsledare och företagare för att planera framtiden. Det är dags för Europa att samla sig och ge kapitalet en match. Foto: Markus Schreiber/AP/TT.

Klimatet, krigen och kapitalismen bryr sig inte om landsgränser. Ändå låtsas vi som att demokratin kan utövas inom nationalstaten. Om demokratin ska ge kapitalet en match krävs ett nytt Bretton Woods – och ett Europas Förenta stater.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Det finns en föreställning i vänstern att det var nyliberalismen som ledde till att klassklyftorna ökade och välfärdsstaten började försvagas under 1980-talet i Sverige. Och jag förnekar inte att ideologin spelade roll. Men i grunden var det den globala kapitalismens förändrade produktivkrafter och produktionsförhållanden som är motorn bakom den förändrade politiken. 

Vad var det då som hade hänt? När Richard Nixon i augusti 1971 på grund av överproduktion av dollar tvingades överge förankringen i guld började valutorna svaja i förhållande till varandra. Att spekulera i valutor blev ofta mer lönsamt än att producera. Det gränsöverskridande finanskapitalet omsatte 1970 cirka 10 kronor per dag världsmedborgare. I dag omsätter det mer än 1 000 kronor per dag och världsmedborgare.

Svensk politik är numera generellt mer än förr beroende av krafter som vi i Sverige inte ensamma kan bemästra.

Dessa spekulativa flodvågor gjorde att de kredit- och valutaregleringar som Sverige haft sedan världskriget började läcka som såll. Avskaffandet av kreditregleringen 1985 – den så kallade novemberrevolutionen – hade kunnat genomföras i mer ordnade former. Och det hade varit möjligt att bromsa den flodvåg av bankutlåning som följde. Men förr eller senare hade regleringen ändå fallit. Samma sak med valutareglingen som avvecklades stegvis åren 1986 till 1989. En massiv kapitalflykt blev följden. I början av 1990-talet var svenskar största utländska fastighetsägare i Bryssel och London.

Den globaliserade kapitalismen innebar att möjligheten för särskilt små nationalstater som Sverige att styra efterfrågan med sikte på full sysselsättning försvagades. Om vi i Sverige bedrev en expansiv finanspolitik för att öka sysselsättningen och minska arbetslösheten ledde det till ökade löner vilket företagen kompenserade genom att öka priserna, alternativt flytta produktion till andra länder. När den socialdemokratiska regeringen på våren 1991 beslöt att sätta upp låg inflation i stället för full sysselsättning som överordnat mål för den ekonomiska politiken samt för detta ändamål knöt kronan till EU:s kalkylvaluta var det en bekräftelse på förändrade maktförhållanden mer än på en förändrad ideologi. 

Den nya inriktningen befästes efter kronfallet i november 1992 och beslutet därefter att Riksbankens penningpolitik skulle styras av ett inflationsmål. 

Svensk politik är numera generellt mer än förr beroende av krafter som vi i Sverige inte ensamma kan bemästra. De ekonomiska kriserna i början av 1990-talet och 2008 var internationella. Liksom vågen av flyktingar 2015 samt pandemin i början av 2020-talet. Och viktigast av allt: klimatet och de vilda djuren känner inga nationsgränser. Vi måste samarbeta internationellt om mänskligheten ska överleva.

När jag röstade nej till svenskt medlemskap i EU i november 1994 uppfattade jag EU som de gamla europeiska kolonialmakternas tullunion, som skulle skydda sig från konkurrensen från det globala Syd. Vi skulle tvingas köpa våra skjortor från Portugal i stället för från Indien sade jag i debatten. Dessutom uppfattade jag EU som ett hot mot den svenska modellen. Vår höga sysselsättningsgrad jämfört med EU-genomsnittet för kvinnor och vår skattefinansierade barn- och äldreomsorg hotades av ett EU, som i de flesta medlemsstater hade en patriarkal syn på familjen.

Jag trodde i likhet med nästan alla i Vänsterpartiet och i stora delar av socialdemokratin att EU mer eller mindre var hugget i sten i och med att fördragsändringar krävde enhällighet.

Vi hade fel. EU:s politik är idag 30 år senare i stora stycken både rödare och grönare än Sveriges. EU driver numera frågan om att de multinationella företagen skall betala skatt där de producerar. I mars 2024 beslutade EU att kräva av de globala teknikjättar som äger sociala medier att följa regler som begränsar hatet och hoten. EU-domstolen beslutade att Apple och Google måste betala närmare 180 miljarder kronor i extra skatt och böter. EU är trots några reträtter på senare tid den starkaste globala kraften bakom en progressiv klimatpolitik och en politik för biologisk mångfald. Jag ångrar att jag röstade nej till EU 1994.

Jag röstade nej till svenskt medlemskap i den monetära unionen 2003. Och det ångrar jag inte. Praktiskt taget alla nationalekonomer är överens om att Europas monetära union är felkonstruerad. Man kan i ett område med stora olikheter mellan de ingående länderna inte ha en gemensam valuta och en gemensam penningpolitik utan att också ha en gemensam finanspolitik. Det som hände i Grekland efter det att landet fick euron den 1 januari 2001 är belysande. De första tio åren efter inträdet ökade produktiviteten i den tyska exportindustrin med cirka 50 procent mer än i den grekiska. Hade de båda länderna behållit sina nationella valutor hade den grekiska valutan behövt devalveras med 50 procent i förhållande till den tyska marken för att behålla konkurrenskraften. 

Praktiskt taget alla nationalekonomer är överens om att Europas monetära union är felkonstruerad.

Alternativt hade tyskarna, som ju tjänat på att euron var relativt svagare än vad marken hade varit, behövt överföra pengar till Grekland som ju förlorat på grund av den ur deras perspektiv alltför starka euron. Grekerna kunde ju också peka på Marshallhjälpen till Västtyskland efter kriget. Eller till stödet till östra Tyskland efter murens fall då en västtysk mark och en östtysk mark åsattes samma värde. Vilket gjorde de flesta industrier i östra Tyskland olönsamma så att de behövde stöd för att överleva. En gemensam valuta förutsätter med andra ord en på en ungefär lika produktivitetstillväxt alternativt överföring av pengar från de högproduktiva till de lågproduktiva.

Ett annat villkor för att en gemensam valuta ska fungera väl i ett område är en någorlunda rörlig arbetskraft. Om det är stor arbetslöshet i Sydeuropa är det inte så enkelt för en arbetslös att flytta till ett annat språkområde och med andra arbetsmarknadslagar. Jämför med USA. Där kan en arbetslös oljearbetare i Texas tämligen enkelt bege sig till Kalifornien om konjunkturen är bättre där. Därför fungerar dollarn i båda delstaterna.

Arbetslösheten i EU ligger idag på cirka sex procent. I USA ligger den på cirka fyra. En orsak till den lägre arbetslösheten i USA är tillgången på många lågavlönade jobb som tas av invandrare. En annan är att USA kan bedriva en aktiv finanspolitik eftersom den federala budgeten i USA ligger på nivån 10 procent av BNP. Medan EU:s budget är på cirka 1 % av EU:s samlade bruttonationalprodukt. En tredje orsak är att USA:s centralbank Fed skall bedriva en penningpolitik som ska både hålla tillbaka inflationen och arbetslösheten. Medan ECB enligt fördraget skall inrikta sig enbart på inflationen. Vilket i och för sig inte hindrade den dåvarande ECB-chefen Mario Draghi att 2012 då euron var hotad i strid med fördraget besluta köpa sydeuropeiska statsobligationer i stor skala.

Men USA:s ekonomi har ändå djupa strukturella problem. USA har under lång tid kunnat gå med väldiga underskott i både federal budget – statsskulden är på nivån 130 procent av BNP – och handelsbalans, vilket betyder att USA:s konsumenter kunnat konsumera ett par tre procent över vad USA:s företag producerar. Det har att göra med att länder med överskott placerat sina valutareserver i dollar i USA-banker, vilket har att göra med tron på USA som världens ledande militärmakt. Därför kan USA:s federala stat låna till lägre ränta än vad deras stora skulder egentligen skulle motivera.

Men nu hotas den positionen. Européer sitter i dag på häften av de utlandsägda aktierna i USA-företag och omkring två femtedelar av de statspapper som ägs av utländska investerare. Efter Trumps aggressiva politik ifrågasätter allt fler det dollarberoendet. Ekonomiprofessorn Lars Calmfors föreslår exempelvis att Riksbanken flyttar hem en del av det svenska guldet från Wall Street. Han föreslår också försäljning av USA:s statsobligationer. Liknande aktioner diskuteras i flera andra länder.

Enligt min mening är det dags att gå in för ett Europas Förenta stater, där nationerna blir motsvarigheterna till USA:s delstater.

Dollarns ställning hotas också av Trumps tullar. De kan på kort sikt få en del företag att flytta sin produktion till USA. Men på lång sikt visar erfarenheten att protektionism drabbar både produktivitet och investeringar i produktutveckling. Tullarna ger de skyddade företagen nämligen stärkt konkurrenskraft utan att de behöver anstränga sig. 

I mitten av juni 2025 sade Christine Lagarde, Europeiska centralbankens ordförande, att ”’Det här är Europas globala euromoment’ och att eurons status bör höjas internationellt. Detta skulle generera vinster som: lägre lånekostnader, minskad exponering mot valutakursrörelser och skydd mot sanktioner och påtryckningar.” Ett första steg i den riktningen togs under coronakrisen då EU tog upp ett stort lån på 45 miljarder Euro. Därmed öppnades dörren för mer av gemensam finanspolitik. Nu med Trumps galna beteende stärks argumenten för ett starkare och mer sammanhållet EU. Jag anser att om EMU och EU skulle skaffa sig en gemensam finanspolitik är det dags att ompröva det svenska medlemskapet i EMU.

Den före detta ECB-chefen Mario Draghi har i en rapport hävdat att EU måste investera mellan 750 och 800 miljarder euro årligen för att klara den gröna omställningen. Det handlar bland annat om att ersätta fossila bränslen med förnybar energi, om att ta fram strategiska råvaror som Kina idag har nära monopol på samt om att få fram egna digitala plattformar som kan konkurrera med USA:s jättelika techföretag.

Ska vi följa Lagardes och Draghis råd innebär det att EU tar stora steg i federal riktning. Vilket normalt har gett nästan alla svenska politiker och de flesta europeiska politiker stora skälvan. Göran Persson utryckte sin skepsis så här i en intervju med Erik Fichtelius i januari 2001: ”Alla de här som drömmer om en federation får kanske rätt, men de får bara rätt om det är vi som är antifederalister som får bestämma takten.” Den förre kommunstyrelseordföranden i Göteborg Göran Johansson karaktäriserade denna inställning som att gå med röven före. 

Enligt min mening är det dags att gå in för ett Europas Förenta stater, där nationerna – eller regionerna i de största nationerna – blir motsvarigheterna till USA:s delstater. Självklart kvarstår stora problem med EU. Det beslut om migration och asyl som antogs i april 2024 är präglat av de reaktionära opinioner som gradvis stärkts sedan den stora flyktingvågen 2015. Men den extrema högern var emot och krävde ännu hårdare lagar. Och med de opinioner som nu präglar inte bara Sverige och Danmark, utan också de två största medlemsländerna Tyskland och Frankrike och som länge präglat Ungern, så hade migrations- och flyktingpolitiken knappast varit bättre om medlemsländerna själva fatt sköta migrationspolitiken.

Så hur ska vi kunna bygga en mer demokratisk ekonomisk världsordning – ett slags Bretton Woods 2.0? Det system som råder idag har kallats för en monetär terrorbalans. Särskilt har de två största ekonomierna – USA och Kina – ägnat sig åt att göra den egna valutan svag för att befrämja exportindustri. Keynes föreslog i Bretton Woods att vi skulle ha en världsvaluta och en världsbank, en clearingunion, som tvingade länder med överskott större än en viss procent av BNP att sätta in på denna bank, som sedan lånade ut till länder med underskott till låg ränta. Men USA vägrade gå med på det. I stället fick vi systemet med dollarn som riktmärke för alla andra valutor, det system som havererade 1971, precis som Keynes hade varnat för.

Det är dags att väcka Keynes gamla idé till liv igen. Det naturliga vore att omvandla Internationella valutafonden till en sådan global bank. Det har faktiskt redan förekommit diskussioner i valutafonden att sätta tak på ländernas överskott och underskott. Och världsbankens roll som utlånare av mer långsiktiga lån borde samtidigt kunna stärkas. Men det förutsätter att båda dessa globala institutioner får en mer demokratisk beslutsordning. De rika länderna dominerar i både Världsbanken och valutafonden eftersom styrelserna tillsätts efter hur mycket pengar olika medlemsstater bidragit med, som i ett aktiebolag. En möjlighet skulle kunna vara att de ekonomiska institutionerna får en beslutsordning i stil med det som tillämpas i EU:s ministerråd. Dessutom har USA rätt att utse chef i världsbanken medan Europa har motsvarande makt i valutafonden. Båda institutionerna har dessutom högkvarter i Washington. Med dagens teknik borde det vara möjligt att få möten att alternera mellan olika världsdelar och att de flesta mötena sköts digitalt.

Den rikaste procenten äger mer än 95 procent av världens befolkning.

Förre världsbankschefen Branko Milanovic har i en bok om den globala inkomstfördelningen visat att den globala ginikoefficienten, som mäter inkomstfördelningens ojämlikhet, sedan 80-talet något minskat för första gången sedan den industriella revolutionen. Det beror på att den mellanstatliga utjämningen med inkomstökningar i Kina, Indien och andra länder i det globala syd ökat så kraftigt att det tar över de ökade inkomstskillnaderna inom nästan alla nationalstater. Men det är värre med förmögenhetsfördelningen. Ett litet antal dollarmiljardärer har en mycket stor ekonomisk makt. Den rikaste procenten äger mer än 95 procent av världens befolkning. En orsak till det är att förmögenhetsskatter och bolagsskatter har sänkts eller tagits bort över hela världen på grund av risken för skatteflykt till länder med låg skatt.

Gabriel Zucman visade i boken Gömda rikedomar från 2015 att skatteparadisen är en viktig kraft bakom de växande förmögenhetsklyftorna. På 1970-talet var Schweiz det dominerande skatteparadiset. På 80-talet kom Hongkong, Singapore, Jersey, Luxemburg, och Bahamas. Senare kom Jungfruöarna, Panama, Liechtenstein och Caymanöarna. Zucman visade också att jätteföretag som Google, Apple och Amazon skattade nästan noll. Och att cirka åtta procent av hushållens finansiella förmögenheter fanns i skatteparadis i slutet av 2013 vilket då var ett historiskt rekord. För EU var andelen ca 12 procent. Siffrorna idag är extremt osäkra.

Det har dock börjar röra på sig i jakten på skatteparadis. I USA beslutades det under Obama om en Foreign Account Tax Compliance Act (FATCA) som innebär att USA:s skattemyndighet ska ha automatiskt uppgiftsutbyte med utländska banker. EU har antagit ett direktiv om administrativt samarbete som innebär att medlemsländerna skall utbyta information som rör beskattning. 

Zucman föreslår inrättandet av ett globalt register över finansiella tillgångar som ska övervakas av Internationella Valutafonden (IMF). Han vill ha en global förmögenhetsskatt på världens rikaste – de med över 100 miljoner euro – på förslagsvis 2 procent. IMF ska ta ut källskatt på alla värdepapper i registret och sedan kan de som inte ska betala så mycket enligt respektive lands skattelagar få återbäring när de deklarerat sina innehav i hemlandet. Zucman vill också ha en global vinstskatt som fördelas på olika länder efter hur mycket ett företag producerar i respektive land. Att detta är praktiskt möjligt visas av att i USA fördelas företagens vinster på delstater. Zucmans idéer har fått global spridning och lyfts fram av politiker som Brasiliens president Lula da Silva på G20-agendan, och har lett till förslag i länder som Frankrike och Spanien. 

Världen behöver också en global skatt på koldioxid. Miljöekonomiprofessorn Thomas Sterner har visat att om alla världens länder haft hälften så hög skatt på koldioxid som Sverige så hade det kanske räckt för att avvärja klimatkrisen.

Miljardären Robert Weil skrev i Dagens Nyheter:

”Vi går mot ett samhälle där några få har enorma tillgångar och makt, samtidigt som många får se sin ekonomiska frihet minska. Kapitalägarna påverkar framtidsfrågorna mer än politikerna, vars inflytande försvagas av ekonomiska utmaningar som i sin tur begränsar deras handlingsförmåga och gör dem beroende av kapitalägarna. Vi behöver skattesystem, baserade på globala överenskommelser, där bolagsvinster och kapitalvinster beskattas på helt andra nivåer än dagens. I likhet med problemet med global uppvärmning är lösningen komplex och ställer enorma krav på samordning. Utmaningarna blir större för varje år och resultatet av att inte agera är en katastrof.”

Och 400 andra miljardärer från olika länder har skrivit på ett upprop med liknande inriktning. Jag tror de förstår att om de själva inte agerar hotas de av folkliga uppror. 

Läs mer

Jag behöver inte övertyga er om behovet av en global parlamentarisk församling. Vi skulle också behöva motsvarigheten till ett säkerhetsråd på det ekonomiska området. FN:s ekonomiska och sociala råd skulle kunna omvandlas till ett sådant. Fast med majoritetsbeslut. Ingen vetorätt för stormakterna.

Jag hör invändningen att dessa förslag idag är utopiska med tanke på herrar som Trump, Putin och Xi. För att inte tala om diverse lokala potentater som skickat pengar till skatteparadisens nummerkonton och inte har en tanke på att delta i sådana projekt. Men vi måste inte vara så pessimistiska. Så sent som i slutet av 1800-talets Sverige var det få som trodde på möjligheten av den allmänna och lika rösträtten. Som ändå kom två decennier senare. Krisen lär ju vara uppfinningarnas moder. Trump, Putin och Xi varar inte för evigt.

Historiskt har imperier som försökt stänga gränserna alltid gått under. Bygget av en gränslös demokrati är en nödvändighet.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 14 februari, 2026

En vemodig medelklassmans klagan

Wimans pappabok utspelar sig i backen i en tid när snö inte var en bristvara. Foto: Kajsa Göransson.

Björn Wiman vill skriva intimt om sin papparelation och samtidigt trycka in både den försvinnande snön och det folkhem som flytt. Det blir mer nostalgi än en angelägen skildring av ett barn som längtar efter att bli sett.

Om jag en dag får barn ska jag avråda dem från att bli författare. Inte för att det är en enkel biljett till fattigdom, utan eftersom jag gärna slipper se mina brister förevigas i en bok.

Författare verkar nämligen inte kunna låta bli att göra upp med sina föräldrar – i synnerhet den förälder som drabbats av den tveksamma välsignelsen att ha en y-kromosom, och därmed brukar kallas ”pappa”. Bara i höstas kom ett helt fång pappaböcker, där Jesper Högströms Smultronstället fick särskild uppmärksamhet. Och nu har även Björn Wiman, kulturchef på DN, hakat på trenden. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)