Det är den 20 maj 2021 och två ledande moderater publicerar en debattartikel i Aftonbladet med en explosiv rubrik: ”S måste klippa sina band till islamister – ta Säpos varningar på allvar”. Johan Forssell och Kristina Axén Olin, rättspolitisk respektive utbildningspolitisk tales­person, konstaterar att Social­demokraterna bär på en djup dubbelmoral: man säger sig vara emot extremism, men tittar åt ett annat håll när det gäller den islamistiska.

Beviset, skriver de, är sidoorganisationen Socialdemokrater för tro och solidaritet (STS). Den lilla gruppen bildades 1929 som kristna Broderskapsrörelsen, har i dag 2 500 medlemmar och organiserar troende sossar från alla religioner. De är, enligt M-politikerna, mycket farliga. Det beror på att vissa av deras medlemmar har stött studieförbundet Ibn Rushd, som nyligen blivit av med sitt ekonomiska stöd i Göteborg.

Medlemmarnas ställningstagande gör STS till en kanal för extremistisk och antidemokratisk islamism hela vägen in i Sveriges regeringsbärande parti. Om S menar allvar med att vara demokrater måste de omgående klippa banden till STS. Annars lyssnar de inte på varningarna från Säpo, som nyligen har slagit fast att våldsbejakande extremism är ett allvarligt hot mot rikets säkerhet som förstärks med skattepengar. Så heter det i texten.

Men Ibn Rushd är ingen islamistisk organisation. Inte heller tillhör den någon internationell grupp med islamistisk tendens. Folkbildningsrådets utredare har konstaterat att organisationen förvisso dras med problem, men att det inte motiverar indraget stöd. I den Säpo-rapport som hänvisas till i debattartikeln står ingenting om Ibn Rushd.

Det hindrar inte de moderata ministerkandidaterna från att slå fast att Socialdemokraternas religionsgrupp sysslar med ”hårdfört försvar av extremism” och måste bort. Handlar attacken egentligen om något annat?

Anna Ardin tar emot utanför sitt kontor på Ersta diakoni i södra Stockholm. Det är en av sommarens första riktigt soliga dagar, men när man går upp för trappan försvinner vyn över huvudstadens glittrande vatten.

– Det är enormt vackert här, men det är lite trist att vi sitter i en vindsskrubb.

Ardin är statsvetare och skriver just nu en doktorsavhandling för Ersta Sköndal Bräcke högskola om civilsamhällets demokratiska utrymme. Hon är också styrelsemedlem i Socialdemokrater för tro och solidaritet. Dessutom publicerade hon nyligen boken I skuggan av Assange, om erfarenheterna av att anklaga en mytisk hjältefigur för våldtäkt och sedan ta emot så mycket hot att hon behövde polisskydd.

Hon har, kort sagt, varit med om drev. Ändå säger hon att det är något särskilt som pågår just nu. En växande konspirationsteoretisk hatvåg med internationella kopplingar som många svenska muslimer inte vågar protestera mot.

– Det är ett självmordsuppdrag att diskutera den här frågan. Medier som närmar sig den har inte resurser, eller lust, att gräva. Det säljer inga tidningar att försvara muslimer. Det är en grupp som är paria. Och det läskiga är att folk tror att det kommer stanna där.

Ardin talar om myten om koordinerad muslimsk infiltration av Europa. Enligt idéhistorikern Andreas Önnerfors hänger den ihop med idén om ett hemligt europeiskt folkutbyte och är en av anledningarna till att Socialdemokrater för tro och solidaritet mottar regelbundna attacker.

Den moderna varianten av den högerextrema teorin om ”det stora folkutbytet” formulerades av den franske författaren Renaud Camus i början av 2010-talet. Då hade den redan förespråkats i mindre sofistikerad form av den så kallade franska nya högern. Önnerfors skriver i en presentation av sin nypublicerade bok om europeiska konspirationsteorier att Camus variant av teorin säger att ”migrationen inte kan betraktas som något annat än ett bio-politiskt vapen med vilket de europeiska eliterna i konspiratoriskt samråd med de invaderande folkmassorna söker släcka ut Europas själ och väsen.”

Teorin är politiskt användbar eftersom den är flexibel. Hos uttalade nynazister kan den, enligt idéhistorikern Stéphane Bruchfeld, användas för att säga att judar konspirerar med europeiska makthavare för att ersätta Europas befolkning med ett ickevitt proxyfolk utan agens som låter sig styras mot Europa av de sammansvurna makthavarna. Hos andra högerextrema kan den utgöra bevis för en världsmuslimsk plan om att ersätta Europas befolkning och bygga ett kalifat. Hos islamofober kan den bevisa att muslimer försöker infiltrera europeisk politik för att underminera demokratiska rättigheter. Och hos ickeideologiska främlingsfientliga kan den skapa en allmän känsla av utländsk invasion och sedeslöshet.

Teorin inspirerade moskéattacken i nyzeeländska Christchurch för två år sedan, har kopplingar till Anders Behring Breiviks tankar och var en del av tankegodset bakom terrordåden i Tyskland 2019 och 2020. Den har påverkat det högerpopulistiska italienska partiet Lega och delats vidare av SD-politikern Stefan Borg när han var kommunstyrelsens ord­förande i skånska Hörby. Enligt Önnerfors finns också ”ett slående exempel” i hur ”Ibn Rushd upprepade gånger porträtteras som ond aktör som i samråd med den socialdemokratiska organisationen Tro och solidaritet konspirerar mot svenska nationella intressen.”

Idén om en koordinerad muslimsk infiltration har också tagit sig in i etablerad Mellanösternanalys genom forskning om den transnationella rörelsen Muslimska brödraskapet (MB). Den bildades i Egypten 1928 som en islamistisk social rörelse och gick från marginell till inflytelserik när islamism ersatte sekulär arabisk nationalism som motsåndsideologi i samband med sexdagarskriget 1967. I dag har rörelsen sitt huvudsäte i Egypten och har inspirerat självbestämmande islamistiska rörelser i olika delar av världen – från det sekulära tunisiska Ennahda-partiet till militanta Hamas.

Men hos en liten grupp europeiska forskare och opinionsbildare ses Muslimska brödraskapet som något helt annat. Lorenzo Vidino, ledare för extremismprogrammet vid amerikanska George Washington University, är en av nätverkets huvudpersoner. I en rad böcker och rapporter för han fram teorin att MB har en dold agenda om europeisk infiltration för att störta demokratin, och makten att styra i princip alla muslimska organisationer med internationella kopplingar mot det målet.

Ett annat amerikanskt universitet, George­town university, har som en del av sitt forskningsprojekt om islamofobi samlat Vidinos konspiratoriska uttalanden och teorier. 2011 skrev han, i en rapport för en tankesmedja knuten till Kristdemokraternas och Moderaternas EU-parlamentsgrupp, att ”bara autentiskt europeiska muslimska organisationer, som agerar helt utan utländskt inflytande, kan bli giltiga representanter för europeiska muslimer”. I samma publikation konstateras att alla organisationer med kopplingar till MB är ”moderna trojanska hästar som bedriver ett slags dold samhällsomstörtning med målet att försvaga det europeiska samhället inifrån och i lugn och ro lägga grunden för att ersätta det med en islamistisk ordning”.

Vidinos forskning har varit avgörande för det österrikiska högerprojekt som förra sommaren kulminerade i ett ”dokumentationscenter” som öppet pekar ut och övervakar 623 av landets moskéer, muslimska skolor och kulturcenter, med motivationen att vissa har utländska kopplingar. Han sitter i dess expertpanel och har kallat centret ett ”europeiskt pionjärprojekt”.

Lorenzo Vidino är en återkommande källa hos en grupp svenska forskare och opinionsbildare som för fram samma infiltrationsteori i Sverige. Mest profilerad är Magnus Ranstorp. Han är statsvetare, antiterror­expert och docent på Centrum för asymmetriska hot- och terrorismstudier (CATS) vid Försvarshögskolan i Stockholm. Men han har också skrivit rapporter om den breda muslimska världen. Däribland ”Rosengårdsrapporten” (2009), som kritiserats av både Justitieombudsmannen, Säpo och andra forskare, bland annat eftersom källmaterialet förstördes inför publicering. Och en rapport om den konservativa religiösa inriktningen salafism, med den kontroversiella slutsatsen att salafism inte går att separera från våldsam jihadism. Den rapporten har avfärdats av både antiterrorforskaren Arun Kundani och islamologen Leif Stenberg, som nyligen konstaterade i en granskning i Aftonbladet att rapporten är ”en stor soppa som innehåller allvarliga vetenskapliga problem”.

Samma Aftonbladetartikel berättar om Ranstorps deltagande på årets Folk och försvar-konferens. Där höll han en föreläsning om studieförbund. På en av powerpoint-­bilderna stod: ”Ett skattefinansierat imperium under välklingande paroller som ’folkbildning’, ’bistånd’, ’islamofobi’ eller ’utbildning’. Bakom ligger Muslimska brödraskapet”.

Anna Ardin är tydlig med att de växande konspirationsteorierna inte bara drabbar STS, utan alla samhällsaktiva muslimer i Sverige.

– Oavsett vad muslimer säger ses det som att de är farliga och konspirerar. Om de säger att de är för mer aktiv klimatpolitik så är det greenwashing. Om de säger att de är för tolerans så är det ett sätt att dölja den egentliga agendan. Vad de än säger så förvandlas det till ett bevis för på förhand bestämda teser. Det är ju så man känner igen en konspirationsteori.

Enligt henne söker en brokig skara av opinionsbildare, bloggare och anonyma nättroll regelbundet efter antimuslimska motsvarigheter till det antisemitiska fejkade ”beviset” på planer för judisk infiltration, ”Sions vises protokoll”. Gällande STS pekas det då ofta på en serie före­läsningar de höll under 90-talet tillsammans med bland andra Sveriges muslimska förbund (SMF), som ledde till en projektrapport där det konstateras att ett gemensamt mål är att fler muslimer ska bli involverade i svensk politik.

– Vi står för det till hundra procent, att muslimer är en underrepresenterad och diskriminerad grupp och att de precis som många invandrargrupper i praktiken saknar lika rättigheter i samhället. Så borde det inte vara, och därför vill vi att fler muslimer ska få maktpositioner, komma in i riksdagen, sitta i kommuner, precis som andra grupper. Utifrån det ställningstagandet påstås det att vi i hemlighet vill ”föra in” olika saker och personer.

Samtidigt konstaterar hon att de nog hade utformat föreläsningsserien annorlunda i dag.

– Vi pratade med företrädare för muslimska organisationer. SMR var en kanal. I dag skulle vi snarare söka muslimer som var social­demokrater, direkt. Men i dag är också den här gruppen mycket mer integrerad, kan bättre svenska och vill engagera sig. Det fungerade som en genväg för att nå en viss grupp, och så gör organisationer hela tiden.

Hur hanterar ni de verkliga frågetecken om antisemitism och demokratiuppfattning som kan finnas i delar av det muslimska civilsamhället?

– Vi tolererar ju inte antisemitism, så klart. I någon form. Vi har skarpa skrivningar om frågan och jobbar aktivt med den. Vi har exempelvis haft projekt för demokratiutbildning i Gaza, om hur man är demokrat i en sådan fruktansvärd situation och när motståndaren är väldigt tydligt etniskt kodad.

Ardin nämner också STS djupgående utredning och seminarieprojekt om hedersvåld, som enligt henne har mötts av ”total tystnad”. Hon ser det som ett bevis på att de som kritiserar STS med hedersfrågan som exempel inte drivs av att diskutera själva sakfrågan. Den mörka ironin, säger hon, är att anklagelserna om antisemitism och kvinnofientlighet ofta kommer från organisationer som själva har sådana inslag i sina program.

– Vi ser likheterna mellan antisemitism och islamofobi och har bland annat haft ett framgångsrikt arbete med dialog mellan judar och muslimer i Malmö. Vi vill ha ett verkligt pluralistiskt samhälle, och det är ju det som blir kontroversiellt.

Hur påverkar den här utveckligen er vanliga verksamhet och möjligheterna till ett öppet demokratiskt samtal?

– Man lägger jättemycket tid på att sitta och researcha människor och deras eventuella kopplingar. Men ärligt talat finns det inte så mycket utrymme att bjuda in människor över huvud taget. Nästan inga muslimer vågar prata. De har redan självcensurerat. Många muslimer jag känner i Hjärta har dragit sig tillbaka från sociala medier, eller hoppat av engagemanget helt.

Som exempel nämner hon ett försök före coronautbrottet att fixa ett seminarium med fyra kvinnliga muslimer. Efter mycket letande och trixande blev det av, men deltagarna krävde att samtalet inte skulle filmas, eftersom vilka uttalanden som helst skulle kunna vändas emot dem. Det blev strikta anmälningslistor och kontroll i dörren.

Den sorts beskyllningar du beskriver används ju mot progressiva vänstergrupper i hela världen, i lite olika form. Hur länge är det strategiskt möjligt att backa, ursäkta sig och försöka undvika kontrovers? Kommer ni inte till en punkt där ni behöver byta riktning
och säga att motståndare utnyttjar förment goda värden – demokrati och antiextremism – för att i själva verket tysta demokratiskt deltagande?

– Jo. Vi har velat göra det och tar återkommande den här diskussionen, och det är väl det jag gör just nu. Men det är enormt svårt, för man får ingen backning. Folk blir tysta. Även internt.

Anna Ardin återkommer ofta till att den långsiktiga konsekvensen av att minoriteter pressas är att hela det demokratiska utrymmet inskränks. Och att det därmed rent organisatoriskt blir svårare att bedriva någon progressiv, brett förankrad vänsterpolitik över huvud taget. Därmed anser hon att de här frågorna – som är livsfarliga minor i en valrörelse – blir något som Socialdemokraterna förr eller senare måste ta tag i, oavsett hur mycket man i dag försöker sänka temperaturen och undvika dålig publicitet.

– Om sossarna centralt backar oss tydligt utåt så blir de nästa måltavla, och många av dem som anklagar oss vill ju också att det ska ske. Men jag tror att S förstår att det här kommer bli en valrörelsefråga oavsett. Motståndare kommer försöka grönmåla – islammåla – STS och hela socialdemokratin. Som tidigare i historien, när socialdemokrater har kallats ”judeälskare”. Och då är frågan: svär man på att man inte är det, eller tar man strid? Det kommer kosta, men det är naivt att tro att man ska slippa undan problemet. Då får man i så fall offra en hel minoritetsgrupp. Är man beredd att göra det?

Hade ni önskat större backning från S centralt?

– Nej, men en större förståelse för vad det handlar om. Det finns en brist på strategisk insikt om vad som står på spel. Väldigt många socialdemokrater tror på den här idén om infiltration, eftersom ingen har sagt emot, det är den enda bild som finns i offentligheten. Därmed tror man också att frågan faktiskt handlar om en liten grupp extrema islamister. Men det gör den ju inte.

Attackerna mot STS har gjort att den långa partiinterna striden om sidoförbundens status har fått en ny dimension. I dag har de fem sidoförbunden – där STS är ett – plats i partiets verkställande utskott, men utan rösträtt. Enligt Ardin pågår omfattande diskussioner om omorganisering, där vissa anser att VU blivit för stort och tungrott, medan andra tycker att sidoorganisationernas närvaro bevarar bredden i VU och fungerar som motvikt till toppstyrning. Samtidigt har S-föreningen för jämställdhet, emot hedersförtryck och våldsbejakande extremism, som inte har status som sidoförbund, stämt in i Moderaternas kritik och krävt att Socialdemokraterna klipper alla band med STS.

Men enligt såväl Ardin som andra källor inom STS är S-föreningen för jämställdhet i princip ensam om att tycka så i dagsläget.

Hur hanterar den absoluta partitoppen detta? Det är ju inte svårt att tänka sig att de ser möjligheten att slå två flugor i en smäll – bli av med islamistkritiken och samtidigt slippa den interna oppositionsröst mot bland annat migrationspolitiken som ni har varit – genom att marginalisera er?
– Kanske. Men jag tror att partiledningen… Stefan Löfven höll ett jättebra och stöttande tal på upptakten inför kyrkovalet, jag blev förvånad, han använde bibelcitat om att bära varandras bördor. Kyrkovalsgruppen sitter också med i partistyrelsen. Så det finns ett stöd, jag tror att man ser fördelen med oss.

Det faktum att attackerna har breddats från att riktas mot enskilda muslimer eller muslimska civilsamhällesorganisationer till hela studieförbund visar enligt Ardin att de hänger ihop med ett allmänt försök att misskreditera och försvaga den folkrörelsetradition som historiskt har burit upp socialdemokratin. Därför blir frågan om hur partiet hanterar extremistpåhoppen, enligt henne, också en fråga om socialdemokratins framtida möjlighet att alls kunna organisera sig i mer progressiv riktning.

– Våra motståndare vill inte att folk ska ha en alternativ uppfattning. Det blir ett hot och en konkurrens mot staten att folk pratar ett annat språk och organiserar sig separat. Det är ju inte bara muslimer som gör det, hela civilsamhället gör det, det är en alternativ makt till staten som har byggt vår demokrati. Genom organisering har underordnade personer kunnat ta sig makt trots att de är svagare, och det är den organiseringen som återkommande pekas ut som problematisk av personer som anser att staten behöver vara enhetlig om det ska kunna råda tillit, säger hon och avslutar:

– Den här frågan borde inte alls vara på dagordningen, men vi kommer inte kunna vinna genom att ignorera den. För att vinna behöver vi ta hjälp av vår starka folkrörelsetradition. Vi måste släppa in fler i våra politiska samtal, inte färre.

Magnus Ranstorp vänder sig emot idén att det skulle vara svårare för muslimer att agera i civilsamhället i dag, eller att hans publiceringar bidragit till att skapa ett sådant klimat.
– Vem säger det? Det är väldigt kollektiviserande, det finns massvis av muslimska inriktningar. Vi har genom åren haft goda kontakter med olika individer, framför allt utomlands men också i Sverige, jag var exempelvis den enda personen från Europa som deltog i ISOMIL, en internationell konferens som världens största muslimska organisation organiserade. Jag var initiativtagare för att civilsamhällesorganisationer, muslimska och andra, skulle ta plats när jag ledde arbetet mot antiradikalisering i Köpenhamn. Jag har alltid varit öppen för diskussion och debatt, så länge det är resonligt. Jag tycker det blir märkliga anklagelser.

Du frågar vem som påstår det. I det här fallet är det personer som jobbar med arrangemang och kontakter med det muslimska civilsamhället, som säger att det blivit svårare.

– Det tror jag inte. Vem arrangerar? Det är ju ganska viktigt i sammanhanget, vem som påstår det. Är det Ibn Rushd, är det andra? Vi har påvisat att det finns kopplingar, och vi diskuterar gärna de kopplingarna öppet och sakligt, men när vi har framställt våra artiklar så har de mötts av personangrepp, snarare än att hantera vad det finns för belägg. Det håller liksom inte. För nästan tio år sedan tog vi ledaren för världens största muslimska organisation till Försvarshögskolan för att prata om den humanistiska delen av islam. Så det är svårt att bemöta så diffusa anklagelser.

Som bevis för sitt påstående under vinterns Folk och försvar-konferens – att det finns ett ”skattefinansierat imperium under väklingande paroller som ’folkbildning’” och att ”Muslimska brödraskapet ligger bakom” – nämner Ranstorp sin samarbetspartner Aje Carlboms rapport för MSB, ”Islamisk akvitism i en mångkulturell kontext”, Lorenzo Vidinos bok The closed circle och en publikation kallad Muslim Brotherhood Review, gjord av Storbritanniens ambassadör till Saudiarabien samt brittiska kabinettets underrättelsekoordinator. Han säger också att han och hans kollegor visat att det finns ”personkontakter mellan Islamiska förbundet i Sverige (IFIS) och personer i Muslimska brödraskapets högsta ledarskap”, och att IFIS stadgar säger att eventuella överblivna tillgångar tillfaller Federation of Islamic Organisations in Europe (FIOE), som pekas ut av de brittiska underrättelseförfattarna som Muslimska brödraskapets europeiska gren.

På frågan om hur sådana personkontakter eller stadgeskrivningar visar att det löst sammansatta internationella Muslimska brödraskapet har makt över hur olika nationella muslimska organisationer agerar i Sverige hänvisar Ranstorp till en intervju med honom själv i Trygghetspodden, publicerad den 26 februari i år. Där säger han att han har ”evidens, rå fakta” om att Islamiska förbundet i Sverige koordinerade sitt agerande tillsammans med en qatarisk MB-ledare i samband med Nerikes Allehandas publicering av Lars Vilks Muhammedkarikatyrer.

– Man informerade varandra och koordinerade vad man skulle göra. Det är ett exempel. Men det handlar inte om att styra. Jag har inte påstått att det finns någon styrning. Men här finns starka personkopplingar.

Du använder återkommande Lorenzo Vidino som källa, men han…
– Han är inte den enda källan. Jag vet exakt vad du försöker syfta på nu.
…har av bland andra Georgetown university pekats ut som spridare av konspirationsteorier om Muslimska brödraskapet, och sagt att organisationer som har samröre med dem fungerar som moderna trojanska hästar som bedriver en modern samhällsomstörtning. Är Vidino en trovärdig källa i den här frågan?

– Du kan ju fråga andra, han har varit rådgivare till italienska regeringen. Han leder ett av de mest framträdande universitetscentren i George washington university. Han är en extremt trovärdig källa i de här frågorna. Det här är lösryckta citat. Det pågår en svartmålningskampanj mot Lorenzo, som också jag fått utstå. Men det biter inte på beslutsfattare eller dem som verkligen kan någonting om de här frågorna. Det är en utarbetad metod som används för att deplattformera personer som framför det här om islamism.

Islamologen Leif Stenberg kallar din salafistrapport ”en stor soppa med allvarliga vetenskapliga problem”, vad är ditt svar på det?

– Det här är som vanligt. Leif Stenberg har haft fel i allt han har sagt i relation till Rosengårdsrapporten. Han lyckades inte kartlägga att det fanns några radikala individer, och gick då ut och kritiserade mig. Han har varit med 11-12 år nu och dyker upp då och då. Nu är han på ett märkligt universitet i England, Aga Khan-universitetet. Han är den enda som riktat den kritiken. Det talar sitt tydliga språk, vad han är ute efter. Det är ingen annan som riktat den kritiken. Det är löjeväckande.

När det gäller studieförbund säger Magnus Ranstorp att poängen med den kritik som bland andra han och Aje Carlbom framfört mot Ibn Rushd och andra studieförbund inte har varit att någon ska bli av med ekonomiskt stöd, som Ibn Rushd blev i Göteborg. Frågan handlar, säger han, om två problem som de i varierande grad säger sig ha hittat i alla studieförbund: brist på ekonomisk transparens samt sviktande demokratisyn hos talare som bjudits in av de organisationer som arrangerat studiecirklar med hjälp av studieförbundens pengar.

– Vi hade kontakt med Folkbildningsrådet och frågade om de kan ge oss en lista över alla lokala föreningar och medlemsorganisationer som Ibn Rushd samarbetar med. De sa att de inte har en sådan lista. Då säger vi: om uppdraget från riksdagen till Folkbildningsrådet är att demokratin ska stärkas och utvecklas, hur kan man påstå det om man inte känner till vilka samarbetspartners man har? Det är studieförbunden, och Folkbildningsrådet i stort, som det egentligen handlar om. Det handlar om större, principiella frågor.

Noa Söderberg Tidigare reporter på Flamman.[email protected]