Inrikes 24 juni, 2021

Anna Ardin: ”Oavsett vad muslimer gör ses det som att de konspirerar”

Socialdemokrater för tro och solidaritet är måltavla för växande konspirationsteorier om islamistisk infiltration. Samtidigt är de oppositionsventil i ett parti som rör sig i konservativ riktning. Enligt styrelseledamoten Anna Ardin ska båda utvecklingar bemötas med samma sak: ett kompromisslöst försvar av socialdemokratins folkrörelsetradition.

Det är den 20 maj 2021 och två ledande moderater publicerar en debattartikel i Aftonbladet med en explosiv rubrik: ”S måste klippa sina band till islamister – ta Säpos varningar på allvar”. Johan Forssell och Kristina Axén Olin, rättspolitisk respektive utbildningspolitisk tales­person, konstaterar att Social­demokraterna bär på en djup dubbelmoral: man säger sig vara emot extremism, men tittar åt ett annat håll när det gäller den islamistiska.

Beviset, skriver de, är sidoorganisationen Socialdemokrater för tro och solidaritet (STS). Den lilla gruppen bildades 1929 som kristna Broderskapsrörelsen, har i dag 2 500 medlemmar och organiserar troende sossar från alla religioner. De är, enligt M-politikerna, mycket farliga. Det beror på att vissa av deras medlemmar har stött studieförbundet Ibn Rushd, som nyligen blivit av med sitt ekonomiska stöd i Göteborg.

Medlemmarnas ställningstagande gör STS till en kanal för extremistisk och antidemokratisk islamism hela vägen in i Sveriges regeringsbärande parti. Om S menar allvar med att vara demokrater måste de omgående klippa banden till STS. Annars lyssnar de inte på varningarna från Säpo, som nyligen har slagit fast att våldsbejakande extremism är ett allvarligt hot mot rikets säkerhet som förstärks med skattepengar. Så heter det i texten.

Men Ibn Rushd är ingen islamistisk organisation. Inte heller tillhör den någon internationell grupp med islamistisk tendens. Folkbildningsrådets utredare har konstaterat att organisationen förvisso dras med problem, men att det inte motiverar indraget stöd. I den Säpo-rapport som hänvisas till i debattartikeln står ingenting om Ibn Rushd.

Det hindrar inte de moderata ministerkandidaterna från att slå fast att Socialdemokraternas religionsgrupp sysslar med ”hårdfört försvar av extremism” och måste bort. Handlar attacken egentligen om något annat?

Anna Ardin tar emot utanför sitt kontor på Ersta diakoni i södra Stockholm. Det är en av sommarens första riktigt soliga dagar, men när man går upp för trappan försvinner vyn över huvudstadens glittrande vatten.

– Det är enormt vackert här, men det är lite trist att vi sitter i en vindsskrubb.

Ardin är statsvetare och skriver just nu en doktorsavhandling för Ersta Sköndal Bräcke högskola om civilsamhällets demokratiska utrymme. Hon är också styrelsemedlem i Socialdemokrater för tro och solidaritet. Dessutom publicerade hon nyligen boken I skuggan av Assange, om erfarenheterna av att anklaga en mytisk hjältefigur för våldtäkt och sedan ta emot så mycket hot att hon behövde polisskydd.

Hon har, kort sagt, varit med om drev. Ändå säger hon att det är något särskilt som pågår just nu. En växande konspirationsteoretisk hatvåg med internationella kopplingar som många svenska muslimer inte vågar protestera mot.

– Det är ett självmordsuppdrag att diskutera den här frågan. Medier som närmar sig den har inte resurser, eller lust, att gräva. Det säljer inga tidningar att försvara muslimer. Det är en grupp som är paria. Och det läskiga är att folk tror att det kommer stanna där.

Ardin talar om myten om koordinerad muslimsk infiltration av Europa. Enligt idéhistorikern Andreas Önnerfors hänger den ihop med idén om ett hemligt europeiskt folkutbyte och är en av anledningarna till att Socialdemokrater för tro och solidaritet mottar regelbundna attacker.

Den moderna varianten av den högerextrema teorin om ”det stora folkutbytet” formulerades av den franske författaren Renaud Camus i början av 2010-talet. Då hade den redan förespråkats i mindre sofistikerad form av den så kallade franska nya högern. Önnerfors skriver i en presentation av sin nypublicerade bok om europeiska konspirationsteorier att Camus variant av teorin säger att ”migrationen inte kan betraktas som något annat än ett bio-politiskt vapen med vilket de europeiska eliterna i konspiratoriskt samråd med de invaderande folkmassorna söker släcka ut Europas själ och väsen.”

Teorin är politiskt användbar eftersom den är flexibel. Hos uttalade nynazister kan den, enligt idéhistorikern Stéphane Bruchfeld, användas för att säga att judar konspirerar med europeiska makthavare för att ersätta Europas befolkning med ett ickevitt proxyfolk utan agens som låter sig styras mot Europa av de sammansvurna makthavarna. Hos andra högerextrema kan den utgöra bevis för en världsmuslimsk plan om att ersätta Europas befolkning och bygga ett kalifat. Hos islamofober kan den bevisa att muslimer försöker infiltrera europeisk politik för att underminera demokratiska rättigheter. Och hos ickeideologiska främlingsfientliga kan den skapa en allmän känsla av utländsk invasion och sedeslöshet.

Teorin inspirerade moskéattacken i nyzeeländska Christchurch för två år sedan, har kopplingar till Anders Behring Breiviks tankar och var en del av tankegodset bakom terrordåden i Tyskland 2019 och 2020. Den har påverkat det högerpopulistiska italienska partiet Lega och delats vidare av SD-politikern Stefan Borg när han var kommunstyrelsens ord­förande i skånska Hörby. Enligt Önnerfors finns också ”ett slående exempel” i hur ”Ibn Rushd upprepade gånger porträtteras som ond aktör som i samråd med den socialdemokratiska organisationen Tro och solidaritet konspirerar mot svenska nationella intressen.”

Idén om en koordinerad muslimsk infiltration har också tagit sig in i etablerad Mellanösternanalys genom forskning om den transnationella rörelsen Muslimska brödraskapet (MB). Den bildades i Egypten 1928 som en islamistisk social rörelse och gick från marginell till inflytelserik när islamism ersatte sekulär arabisk nationalism som motsåndsideologi i samband med sexdagarskriget 1967. I dag har rörelsen sitt huvudsäte i Egypten och har inspirerat självbestämmande islamistiska rörelser i olika delar av världen – från det sekulära tunisiska Ennahda-partiet till militanta Hamas.

Men hos en liten grupp europeiska forskare och opinionsbildare ses Muslimska brödraskapet som något helt annat. Lorenzo Vidino, ledare för extremismprogrammet vid amerikanska George Washington University, är en av nätverkets huvudpersoner. I en rad böcker och rapporter för han fram teorin att MB har en dold agenda om europeisk infiltration för att störta demokratin, och makten att styra i princip alla muslimska organisationer med internationella kopplingar mot det målet.

Ett annat amerikanskt universitet, George­town university, har som en del av sitt forskningsprojekt om islamofobi samlat Vidinos konspiratoriska uttalanden och teorier. 2011 skrev han, i en rapport för en tankesmedja knuten till Kristdemokraternas och Moderaternas EU-parlamentsgrupp, att ”bara autentiskt europeiska muslimska organisationer, som agerar helt utan utländskt inflytande, kan bli giltiga representanter för europeiska muslimer”. I samma publikation konstateras att alla organisationer med kopplingar till MB är ”moderna trojanska hästar som bedriver ett slags dold samhällsomstörtning med målet att försvaga det europeiska samhället inifrån och i lugn och ro lägga grunden för att ersätta det med en islamistisk ordning”.

Vidinos forskning har varit avgörande för det österrikiska högerprojekt som förra sommaren kulminerade i ett ”dokumentationscenter” som öppet pekar ut och övervakar 623 av landets moskéer, muslimska skolor och kulturcenter, med motivationen att vissa har utländska kopplingar. Han sitter i dess expertpanel och har kallat centret ett ”europeiskt pionjärprojekt”.

Lorenzo Vidino är en återkommande källa hos en grupp svenska forskare och opinionsbildare som för fram samma infiltrationsteori i Sverige. Mest profilerad är Magnus Ranstorp. Han är statsvetare, antiterror­expert och docent på Centrum för asymmetriska hot- och terrorismstudier (CATS) vid Försvarshögskolan i Stockholm. Men han har också skrivit rapporter om den breda muslimska världen. Däribland ”Rosengårdsrapporten” (2009), som kritiserats av både Justitieombudsmannen, Säpo och andra forskare, bland annat eftersom källmaterialet förstördes inför publicering. Och en rapport om den konservativa religiösa inriktningen salafism, med den kontroversiella slutsatsen att salafism inte går att separera från våldsam jihadism. Den rapporten har avfärdats av både antiterrorforskaren Arun Kundani och islamologen Leif Stenberg, som nyligen konstaterade i en granskning i Aftonbladet att rapporten är ”en stor soppa som innehåller allvarliga vetenskapliga problem”.

Samma Aftonbladetartikel berättar om Ranstorps deltagande på årets Folk och försvar-konferens. Där höll han en föreläsning om studieförbund. På en av powerpoint-­bilderna stod: ”Ett skattefinansierat imperium under välklingande paroller som ’folkbildning’, ’bistånd’, ’islamofobi’ eller ’utbildning’. Bakom ligger Muslimska brödraskapet”.

Anna Ardin är tydlig med att de växande konspirationsteorierna inte bara drabbar STS, utan alla samhällsaktiva muslimer i Sverige.

– Oavsett vad muslimer säger ses det som att de är farliga och konspirerar. Om de säger att de är för mer aktiv klimatpolitik så är det greenwashing. Om de säger att de är för tolerans så är det ett sätt att dölja den egentliga agendan. Vad de än säger så förvandlas det till ett bevis för på förhand bestämda teser. Det är ju så man känner igen en konspirationsteori.

Enligt henne söker en brokig skara av opinionsbildare, bloggare och anonyma nättroll regelbundet efter antimuslimska motsvarigheter till det antisemitiska fejkade ”beviset” på planer för judisk infiltration, ”Sions vises protokoll”. Gällande STS pekas det då ofta på en serie före­läsningar de höll under 90-talet tillsammans med bland andra Sveriges muslimska förbund (SMF), som ledde till en projektrapport där det konstateras att ett gemensamt mål är att fler muslimer ska bli involverade i svensk politik.

– Vi står för det till hundra procent, att muslimer är en underrepresenterad och diskriminerad grupp och att de precis som många invandrargrupper i praktiken saknar lika rättigheter i samhället. Så borde det inte vara, och därför vill vi att fler muslimer ska få maktpositioner, komma in i riksdagen, sitta i kommuner, precis som andra grupper. Utifrån det ställningstagandet påstås det att vi i hemlighet vill ”föra in” olika saker och personer.

Samtidigt konstaterar hon att de nog hade utformat föreläsningsserien annorlunda i dag.

– Vi pratade med företrädare för muslimska organisationer. SMR var en kanal. I dag skulle vi snarare söka muslimer som var social­demokrater, direkt. Men i dag är också den här gruppen mycket mer integrerad, kan bättre svenska och vill engagera sig. Det fungerade som en genväg för att nå en viss grupp, och så gör organisationer hela tiden.

Hur hanterar ni de verkliga frågetecken om antisemitism och demokratiuppfattning som kan finnas i delar av det muslimska civilsamhället?

– Vi tolererar ju inte antisemitism, så klart. I någon form. Vi har skarpa skrivningar om frågan och jobbar aktivt med den. Vi har exempelvis haft projekt för demokratiutbildning i Gaza, om hur man är demokrat i en sådan fruktansvärd situation och när motståndaren är väldigt tydligt etniskt kodad.

Ardin nämner också STS djupgående utredning och seminarieprojekt om hedersvåld, som enligt henne har mötts av ”total tystnad”. Hon ser det som ett bevis på att de som kritiserar STS med hedersfrågan som exempel inte drivs av att diskutera själva sakfrågan. Den mörka ironin, säger hon, är att anklagelserna om antisemitism och kvinnofientlighet ofta kommer från organisationer som själva har sådana inslag i sina program.

– Vi ser likheterna mellan antisemitism och islamofobi och har bland annat haft ett framgångsrikt arbete med dialog mellan judar och muslimer i Malmö. Vi vill ha ett verkligt pluralistiskt samhälle, och det är ju det som blir kontroversiellt.

Hur påverkar den här utveckligen er vanliga verksamhet och möjligheterna till ett öppet demokratiskt samtal?

– Man lägger jättemycket tid på att sitta och researcha människor och deras eventuella kopplingar. Men ärligt talat finns det inte så mycket utrymme att bjuda in människor över huvud taget. Nästan inga muslimer vågar prata. De har redan självcensurerat. Många muslimer jag känner i Hjärta har dragit sig tillbaka från sociala medier, eller hoppat av engagemanget helt.

Som exempel nämner hon ett försök före coronautbrottet att fixa ett seminarium med fyra kvinnliga muslimer. Efter mycket letande och trixande blev det av, men deltagarna krävde att samtalet inte skulle filmas, eftersom vilka uttalanden som helst skulle kunna vändas emot dem. Det blev strikta anmälningslistor och kontroll i dörren.

Den sorts beskyllningar du beskriver används ju mot progressiva vänstergrupper i hela världen, i lite olika form. Hur länge är det strategiskt möjligt att backa, ursäkta sig och försöka undvika kontrovers? Kommer ni inte till en punkt där ni behöver byta riktning
och säga att motståndare utnyttjar förment goda värden – demokrati och antiextremism – för att i själva verket tysta demokratiskt deltagande?

– Jo. Vi har velat göra det och tar återkommande den här diskussionen, och det är väl det jag gör just nu. Men det är enormt svårt, för man får ingen backning. Folk blir tysta. Även internt.

Anna Ardin återkommer ofta till att den långsiktiga konsekvensen av att minoriteter pressas är att hela det demokratiska utrymmet inskränks. Och att det därmed rent organisatoriskt blir svårare att bedriva någon progressiv, brett förankrad vänsterpolitik över huvud taget. Därmed anser hon att de här frågorna – som är livsfarliga minor i en valrörelse – blir något som Socialdemokraterna förr eller senare måste ta tag i, oavsett hur mycket man i dag försöker sänka temperaturen och undvika dålig publicitet.

– Om sossarna centralt backar oss tydligt utåt så blir de nästa måltavla, och många av dem som anklagar oss vill ju också att det ska ske. Men jag tror att S förstår att det här kommer bli en valrörelsefråga oavsett. Motståndare kommer försöka grönmåla – islammåla – STS och hela socialdemokratin. Som tidigare i historien, när socialdemokrater har kallats ”judeälskare”. Och då är frågan: svär man på att man inte är det, eller tar man strid? Det kommer kosta, men det är naivt att tro att man ska slippa undan problemet. Då får man i så fall offra en hel minoritetsgrupp. Är man beredd att göra det?

Hade ni önskat större backning från S centralt?

– Nej, men en större förståelse för vad det handlar om. Det finns en brist på strategisk insikt om vad som står på spel. Väldigt många socialdemokrater tror på den här idén om infiltration, eftersom ingen har sagt emot, det är den enda bild som finns i offentligheten. Därmed tror man också att frågan faktiskt handlar om en liten grupp extrema islamister. Men det gör den ju inte.

Attackerna mot STS har gjort att den långa partiinterna striden om sidoförbundens status har fått en ny dimension. I dag har de fem sidoförbunden – där STS är ett – plats i partiets verkställande utskott, men utan rösträtt. Enligt Ardin pågår omfattande diskussioner om omorganisering, där vissa anser att VU blivit för stort och tungrott, medan andra tycker att sidoorganisationernas närvaro bevarar bredden i VU och fungerar som motvikt till toppstyrning. Samtidigt har S-föreningen för jämställdhet, emot hedersförtryck och våldsbejakande extremism, som inte har status som sidoförbund, stämt in i Moderaternas kritik och krävt att Socialdemokraterna klipper alla band med STS.

Men enligt såväl Ardin som andra källor inom STS är S-föreningen för jämställdhet i princip ensam om att tycka så i dagsläget.

Hur hanterar den absoluta partitoppen detta? Det är ju inte svårt att tänka sig att de ser möjligheten att slå två flugor i en smäll – bli av med islamistkritiken och samtidigt slippa den interna oppositionsröst mot bland annat migrationspolitiken som ni har varit – genom att marginalisera er?
– Kanske. Men jag tror att partiledningen… Stefan Löfven höll ett jättebra och stöttande tal på upptakten inför kyrkovalet, jag blev förvånad, han använde bibelcitat om att bära varandras bördor. Kyrkovalsgruppen sitter också med i partistyrelsen. Så det finns ett stöd, jag tror att man ser fördelen med oss.

Det faktum att attackerna har breddats från att riktas mot enskilda muslimer eller muslimska civilsamhällesorganisationer till hela studieförbund visar enligt Ardin att de hänger ihop med ett allmänt försök att misskreditera och försvaga den folkrörelsetradition som historiskt har burit upp socialdemokratin. Därför blir frågan om hur partiet hanterar extremistpåhoppen, enligt henne, också en fråga om socialdemokratins framtida möjlighet att alls kunna organisera sig i mer progressiv riktning.

– Våra motståndare vill inte att folk ska ha en alternativ uppfattning. Det blir ett hot och en konkurrens mot staten att folk pratar ett annat språk och organiserar sig separat. Det är ju inte bara muslimer som gör det, hela civilsamhället gör det, det är en alternativ makt till staten som har byggt vår demokrati. Genom organisering har underordnade personer kunnat ta sig makt trots att de är svagare, och det är den organiseringen som återkommande pekas ut som problematisk av personer som anser att staten behöver vara enhetlig om det ska kunna råda tillit, säger hon och avslutar:

– Den här frågan borde inte alls vara på dagordningen, men vi kommer inte kunna vinna genom att ignorera den. För att vinna behöver vi ta hjälp av vår starka folkrörelsetradition. Vi måste släppa in fler i våra politiska samtal, inte färre.

Magnus Ranstorp vänder sig emot idén att det skulle vara svårare för muslimer att agera i civilsamhället i dag, eller att hans publiceringar bidragit till att skapa ett sådant klimat.
– Vem säger det? Det är väldigt kollektiviserande, det finns massvis av muslimska inriktningar. Vi har genom åren haft goda kontakter med olika individer, framför allt utomlands men också i Sverige, jag var exempelvis den enda personen från Europa som deltog i ISOMIL, en internationell konferens som världens största muslimska organisation organiserade. Jag var initiativtagare för att civilsamhällesorganisationer, muslimska och andra, skulle ta plats när jag ledde arbetet mot antiradikalisering i Köpenhamn. Jag har alltid varit öppen för diskussion och debatt, så länge det är resonligt. Jag tycker det blir märkliga anklagelser.

Du frågar vem som påstår det. I det här fallet är det personer som jobbar med arrangemang och kontakter med det muslimska civilsamhället, som säger att det blivit svårare.

– Det tror jag inte. Vem arrangerar? Det är ju ganska viktigt i sammanhanget, vem som påstår det. Är det Ibn Rushd, är det andra? Vi har påvisat att det finns kopplingar, och vi diskuterar gärna de kopplingarna öppet och sakligt, men när vi har framställt våra artiklar så har de mötts av personangrepp, snarare än att hantera vad det finns för belägg. Det håller liksom inte. För nästan tio år sedan tog vi ledaren för världens största muslimska organisation till Försvarshögskolan för att prata om den humanistiska delen av islam. Så det är svårt att bemöta så diffusa anklagelser.

Som bevis för sitt påstående under vinterns Folk och försvar-konferens – att det finns ett ”skattefinansierat imperium under väklingande paroller som ’folkbildning’” och att ”Muslimska brödraskapet ligger bakom” – nämner Ranstorp sin samarbetspartner Aje Carlboms rapport för MSB, ”Islamisk akvitism i en mångkulturell kontext”, Lorenzo Vidinos bok The closed circle och en publikation kallad Muslim Brotherhood Review, gjord av Storbritanniens ambassadör till Saudiarabien samt brittiska kabinettets underrättelsekoordinator. Han säger också att han och hans kollegor visat att det finns ”personkontakter mellan Islamiska förbundet i Sverige (IFIS) och personer i Muslimska brödraskapets högsta ledarskap”, och att IFIS stadgar säger att eventuella överblivna tillgångar tillfaller Federation of Islamic Organisations in Europe (FIOE), som pekas ut av de brittiska underrättelseförfattarna som Muslimska brödraskapets europeiska gren.

På frågan om hur sådana personkontakter eller stadgeskrivningar visar att det löst sammansatta internationella Muslimska brödraskapet har makt över hur olika nationella muslimska organisationer agerar i Sverige hänvisar Ranstorp till en intervju med honom själv i Trygghetspodden, publicerad den 26 februari i år. Där säger han att han har ”evidens, rå fakta” om att Islamiska förbundet i Sverige koordinerade sitt agerande tillsammans med en qatarisk MB-ledare i samband med Nerikes Allehandas publicering av Lars Vilks Muhammedkarikatyrer.

– Man informerade varandra och koordinerade vad man skulle göra. Det är ett exempel. Men det handlar inte om att styra. Jag har inte påstått att det finns någon styrning. Men här finns starka personkopplingar.

Du använder återkommande Lorenzo Vidino som källa, men han…
– Han är inte den enda källan. Jag vet exakt vad du försöker syfta på nu.
…har av bland andra Georgetown university pekats ut som spridare av konspirationsteorier om Muslimska brödraskapet, och sagt att organisationer som har samröre med dem fungerar som moderna trojanska hästar som bedriver en modern samhällsomstörtning. Är Vidino en trovärdig källa i den här frågan?

– Du kan ju fråga andra, han har varit rådgivare till italienska regeringen. Han leder ett av de mest framträdande universitetscentren i George washington university. Han är en extremt trovärdig källa i de här frågorna. Det här är lösryckta citat. Det pågår en svartmålningskampanj mot Lorenzo, som också jag fått utstå. Men det biter inte på beslutsfattare eller dem som verkligen kan någonting om de här frågorna. Det är en utarbetad metod som används för att deplattformera personer som framför det här om islamism.

Islamologen Leif Stenberg kallar din salafistrapport ”en stor soppa med allvarliga vetenskapliga problem”, vad är ditt svar på det?

– Det här är som vanligt. Leif Stenberg har haft fel i allt han har sagt i relation till Rosengårdsrapporten. Han lyckades inte kartlägga att det fanns några radikala individer, och gick då ut och kritiserade mig. Han har varit med 11-12 år nu och dyker upp då och då. Nu är han på ett märkligt universitet i England, Aga Khan-universitetet. Han är den enda som riktat den kritiken. Det talar sitt tydliga språk, vad han är ute efter. Det är ingen annan som riktat den kritiken. Det är löjeväckande.

När det gäller studieförbund säger Magnus Ranstorp att poängen med den kritik som bland andra han och Aje Carlbom framfört mot Ibn Rushd och andra studieförbund inte har varit att någon ska bli av med ekonomiskt stöd, som Ibn Rushd blev i Göteborg. Frågan handlar, säger han, om två problem som de i varierande grad säger sig ha hittat i alla studieförbund: brist på ekonomisk transparens samt sviktande demokratisyn hos talare som bjudits in av de organisationer som arrangerat studiecirklar med hjälp av studieförbundens pengar.

– Vi hade kontakt med Folkbildningsrådet och frågade om de kan ge oss en lista över alla lokala föreningar och medlemsorganisationer som Ibn Rushd samarbetar med. De sa att de inte har en sådan lista. Då säger vi: om uppdraget från riksdagen till Folkbildningsrådet är att demokratin ska stärkas och utvecklas, hur kan man påstå det om man inte känner till vilka samarbetspartners man har? Det är studieförbunden, och Folkbildningsrådet i stort, som det egentligen handlar om. Det handlar om större, principiella frågor.

Muslimska brödraskapet


Den politiska grupp som oftast används som exempel på en påstådd koordinerad islamistisk infiltration av Europa. Bildades 1928 i Egypten, där den än i dag har sitt starkaste fäste och mest disciplinerade organisation. I övriga världen fungerar MB som en löst sammansatt intressesfär där självstyrande politiska grupper – från sekulära partier i stil med europeiska kristdemokrater till militanta organisationer som Hamas – säger sig inspireras av dess sunnimuslimska, islamistiska ideologi.
Muslimska brödraskapets egyptiska parti vann landets val efter arabiska våren men avsattes och förbjöds kort därefter. Rörelsen klassas som en terroristorganisation i ett antal länder där den utgör opposition mot ett auktoritärt styre, däribland Syrien, Egypten, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. USA:s president Donald Trump gjorde försök att klassa MB som en terroristorganisation i början av sin mandatperiod. Han mötte starkt motstånd från såväl människo­rättsgrupperna Amnesty international och Human rights watch som underrättelsetjänsten CIA. Den senare ansåg att ett terrorutpekande skulle radikalisera rörelsen och destabilisera situationen i de Mellanösternländer som är allierade med USA.

Noa Söderberg
Tidigare reporter på Flamman.[email protected]

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Inrikes 23 april, 2024

Nya bankregler försvårar för föreningar

Det har blivit allt svårare för ideella föreningar att öppna bankkonton, inklusive för politiska förbund. Foto: Marcus Ericsson/TT.

Det blir allt svårare att starta bankkonton för ideella föreningar, bland annat på grund av en ny anslutningsavgift från bankerna. Nu hoppas föreningslivet på förändring.

I januari 2022 infördes nya direktiv för Sveriges banker. Byråkratin komplicerades, avgiften till bankerna höjdes och att öppna ett bankkonto kostar nu 5 000 kronor eller mer.

Reglerna blev ett hinder för många ideella föreningar, som behöver en ekonomi för att kunna driva verksamhet. En av de drabbade föreningarna är SGC, som samlar runt 375 spelintresserade ungdomar. Trots större ambitioner är de i dagsläget begränsade till digitala möten via plattformen Discord och en gemensam Minecraftvärld. I sommar skulle de vilja anordna ett läger för sina medlemmar med mat, boende och aktiviteter. Men utan bankkonto är det krångligt att få till.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Krönika/Kultur 23 april, 2024

Yael Bartanas ”Farewell” (2024) är som en ondskefull ”Aniara”.

De politiska spänningarna är påfallande närvarande på Venedigbiennalen. Ändå är det handens lust som får känneteckna världens största konstutställning.

När 60:e biennalen i Venedig öppnar en kylslagen dag i april 2024 är stämningen inte den vanliga, euforiska. Världens mest anrika konsthändelse, som inträffar vartannat år sedan snart 130 år, kan med sina nationella paviljonger, ihopträngda i en inhägnad park, Giardini, liknas med en frusen bild av Förenta Nationerna, en spegling av världen av idag. Följaktligen är Ryska paviljongen stängd i år – också. Efter ett beslut av Israels utvalda konstnär själv stod landets modernistiska glas-betong-byggnad  också stängd och nedsläckt. 

I presskön in till området på öppningsdagens morgon hör jag bakom mig två tjejer tala lågmält på hebreiska. Vi börjar prata och är överens om att Ruth Patir tog rätt beslut när hon stängde sin utställning i sista stund utan att stämma av med Israels  kulturminister Miki Zohar. Nu står där utanför i stället tre biffiga ”carabinieri” och blänger på förbipasserande, som inte tycks ta någon större notis. Alltför mycket drar uppmärksamheten till sig och utbudet är överväldigande, deadlines väntar och alla kritiker håller sina sinnen vidöppna för att kunna leverera en färsk spaning. Konsten sägs ju ha de mest finkalibrerade tentaklerna för vart världen är på väg. I tider som dessa är det förstås hårdvaluta och Venedigbiennalen, med sin prestige och koncentration, är den rätta platsen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Ledare 22 april, 2024

Klimatförnekelse dödar arbetare

Två byggarbetare förbereder sig på Spaniens andra värmebölja, den 10 juli 2023. Foto: Manu Fernandez/AP.

Värmerelaterade dödsfall har ökat med en tredjedel i Europa, och en ny ILO-rapport visar att arbetare drabbas värst. Klimatförnekelse är alltså inte folkligt, utan gynnar tvärtom eliterna.

Den 11 juli i fjol föll en 44-årig arbetare ihop livlös på gatan i den italienska staden Lodi. Han hade satts att måla vägskyltar mitt i solen, trots 40 grader under värmeböljan Cerberus. Efter flera försök med defibrillatorn förklarades han död på det lokala sjukhuset.

”En tragedi lika absurd som onödig”, sade lokala fackansvariga Elena Maga till tidningen The Post Internazionale. ”Vi borde inte behöva vänta på att människor dör innan vi förändrar något.”

Han är inte ensam. Två nya rapporter som släpptes i dag visar hur värmen blir allt dödligare i världen, och att arbetare världen över tillhör de hårdast drabbade.

Den första rapporten, utgiven av EU:s klimattjänst Copernicus, visar att de värmerelaterade dödligheten ökade med 30 procent i unionen förra året. 2023 var det varmaste året som någonsin har uppmätts, och Europa är den kontinent som värms upp snabbast.

”Det verkar kanske dyrt att agera mot klimathotet”, sade Meteorologiska världsorganisationens chef Celeste Saulo. ”Men priset för att inte agera är betydligt högre.”

Men klimatkrisen slår olika hårt beroende på vem du är. I dag släppte även Internationella arbetsorganisationen (ILO) en rapport som visar att arbetare tillhör de mest utsatta. Värst drabbade är de som arbetar kroppsligt och utomhus, eller som är tvungna att jobba oavsett väder – antingen på grund av deras centrala betydelse, som räddningspersonal och jordbrukare, eller på grund av ekonomisk utsatthet.

En brandman evakuerar en get under en skogsbrand i Acharnes, en förort i norra Aten, den 23 augusti 2023. Foto: Thanassis Stavrakis/AP.

ILO har identifierat sex klimatrisker som särskilt drabbar arbetare:

Övervärme. De 2,41 miljarder som arbetar inom värmekänsliga branscher som jordbruk, byggande och sopåkning drabbas i högre grad av skador på hjärtat, njurar och skelett, samt värmeslag och utmattning. 18,970 årliga dödsfall på jobbet beror på värme.

Extremväder. Krispersonal inom medicin, bränder, samt fiskare och jordbrukare drabbas i större utsträckning av stormar och översvämningar.

UV-strålning. De 1,6 miljarder som arbetar utomhus i världen, exempelvis inom post, trädgård och hamnar, drabbas av skador på hud och ögon, inklusive cancer.

Luftföroreningar. Samma grupp utsätts även för dålig luft, en hälsofara som kan kopplas till 860 000 årliga arbetsrelaterade dödsfall världen över.

Smitta. De som arbetar utomhus, inte minst i jordbruk, skogar och trädgårdar, drabbas oftare av parasitiska sjukdomar som malaria, borrelia, dengue, snäckfeber och leishmaniasis.

Gifter. Arbetare inom jordbruk, kemi och skogsbruk drabbas av förgiftning, cancer, neurotoxicitet, samt reproduktiva och andra sjukdomar efter att ha utsatts för agrokemiska gifter. Fler än 300 000 människor dör varje år efter förgiftning av bekämpningsmedel.

För visst är klimatet en fråga om klass mot klass – men det är klimatrörelsen som står på folkets sida.

Arbetarklassen sticker alltså ut som en grupp som har ett oerhört starkt intresse av att ta strid mot fossilutsläpp och miljöförstöring, medan klimatbovarna gynnas av den högerretorik som framställer klimatet som en fråga för cyklande veganer i innerstaden. Men som vi ser tillhör den urbana medelklassen inte alls de hårdast drabbade av värmeböljor och översvämningar.

För en månad sedan sågade Klimatpolitiska rådet än en gång regeringens klimatarbete, som slår ifrån sig all kritik från förhatliga experter. Under valrörelsen poserade man i stället vid mackpumpar för att framställa fossilbränsle som folkligt, en strategi som tycks ha lyckats med tanke på valsegern.

Det är en stor utmaning för gröna partier och rörelser, som framställs klimatfrågan som allmänmänsklig, men som har misslyckats med att förklara vilka som drabbas hårdast. Klimatprotester framställs ofta som ett hinder för arbetare som vill komma till jobbet, men i själva verket är det arbetarna själva som borde klistra fast sig på gatorna. För visst är klimatet en fråga om klass mot klass – men det är klimatrörelsen som står på folkets sida.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 21 april, 2024

Brytningstid på norska

”Blå interiör” (1883) anses vara Harriet Backers mästerverk. Bilden är beskuren.

Nationalmuseums utställning med Harriet Backer är en genomsnygg lektion om 1800-talets smygande radikalitet.

”Varför har det inte funnits några stora kvinnliga konstnärer?” Frågan ställdes 1971 i en berömd essä av den amerikanska konsthistorikern Linda Nochlin. Hennes skenbart naiva fråga gav upphov till en störtflod av forskning, och sedan dess har ett oräkneligt antal kvinnliga konstnärer dykt upp vilket gjort konsthistoria till ett betydligt mer diversifierat fält. Att ”upptäcka” en bortglömd konstnär och återupprätta hennes rätta plats i historien har närapå blivit en klyscha i konstbranschen (tänk på Hilma af Klint-febern). Definitivt oftast på gott snarare än ont, även om det kan bli tjatigt och ibland rentav tveksamt att marknadsföra utställningar som ”upptäckter” då det inte sällan redan bedrivits forskning på konstnärerna i fråga.

Det jag blir mest störd av på Nationalmuseums utställning Harriet Backer är ändå att jag – konsthistorienörd och feminist – aldrig tidigare hört hennes namn. För att parafrasera Nochlin undrar jag: Varför är våra grannländers konsthistoria terra incognita? Före och efter Edvard Munch råder mest ett tyst sus i mitt huvud.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Inrikes 20 april, 2024

Mitt Erlanderögonblick kom vid Sahlgrenskas foodtruck

Ett dagrum på Vipeholm under 1940-talet. Foto: Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet/TT.

Samhället har råd med allt mindre ju rikare vi blir. Det finns en kuslig känsla av att allt går bakåt. Men kanske är det som vissa försöker lansera som ett ”Jimmie-moment” i själva verket ett ”Erlander-ögonblick”?

Vipeholms sjukhus, en så kallad vanföreanstalt, har med rätta blivit ökänt för de grovt oetiska kariesexperimenten, lobotomierna och den stundvis höga dödligheten. På nätet hittar jag en rikedom av fotodokumentation över flera decennier från anstalten, som var inriktad mot vård av barn med svåra rörelsehinder.

Men utifrån bilderna är det inte kränkningarna av de intagnas rättigheter som utgör det starkaste utropstecknet av kontrast mot vår samtid. Den samtida betraktaren häpnar i stället över verksamhetens omfång och personalstyrka: möbelverkstaden för patientterapi, textilverkstaden, idrottsplatsen, plantskolan, personalmatsalen, korpfotbollslagen (både kvinnliga och manliga), musikterapin, leksaksförrådet, kafferepen, panncentralen – och, som en mörk fond, gravplatsen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Utrikes 19 april, 2024

EU:s budgetregler kan omöjliggöra klimat- och välfärdsmål

Europaparlamentet kommer att rösta om huruvida de nya reglerna ska träda i kraft eller inte. Foto: Jean-Francois Badias/AP.

Efter tre års paus ska EU:s nyliberala budgetregler återinföras. Trots krav på att de borde förändras har lite hänt – nu kan de omöjliggöra satsningar på såväl välfärden som klimatet.

I italienska tidningar skrivs det om det, på fransk radio debatterar man det, och på belgiska löpsedlar varnar man för det: i början av nästa vecka beslutar Europaparlamentet om huruvida EU-länderna ska ha rätt att finansiera sin välfärd och nå sina klimatåtaganden eller inte. Efter över tre års paus kommer nämligen de hårda budgetreglerna som medlemsländerna har tvingats efterleva sedan slutet av 1990-talet att träda i kraft igen – såvida parlamentet inte röstar nej.

Reglerna i Stabilitets- och tillväxtpakten om att statsskulden och budgetunderskottet inte får överstiga 60 procent respektive 3 procent av BNP, kom först till stånd som inträdeskriterier för medlemmarna i EMU. Men eftersom alla länder var tänkta att införa euron gäller de för samtliga EU-medlemmar, inklusive dem som inte använder den gemensamma valutan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Rörelsen 19 april, 2024

Klimatkampen är förlorad, länge leve klimatkampen!

Klimataktivister från organisationen Extinction Rebellion har upprättat en vägspärr vid Slussen i Stockholm som en manifestation för klimatet inför valet 2022. Foto: Christine Olsson/TT.

Är klimatkampen förlorad? Det tycker Tadzio Müller, medgrundare till Ende Gelände i en intervju med Flamman (nr 14/2024). Efter många år med stora proteströrelser är vi fortfarande på väg mot en framtid med allt fler klimatkatastrofer, död och lidande. ”Folk eldar hellre upp planeten och mår skit, än agerar”, säger han.

För mig som klimataktivist är det sorgsen läsning, eftersom Müller har rätt i att världen är på väg åt helvete. Hans känslor är legitima. Samtidigt pekar hans uttalande på ett problem för klimatrörelsen: oförmågan att skilja på målen vi sätter upp i kampen och värdet av kampen själv. I det senare fallet bör vi alltid ha blicken vänd mot att rädda människor och skapa en bättre värld, vad som än händer.

Klimatrörelsen kämpar mot ett av världens mäktigaste intressen, fossilindustrin. På längre sikt kämpar klimatrörelsen även mot kapitalismen i sin helhet, det mäktigaste produktionssystem som världen skådat. Att stoppa fossilindustrin vore en enorm bedrift. Att störta kapitalismen är en ännu större, men inte omöjlig uppgift. Det är därför inte konstigt att vi misslyckas ibland.

Klimatrörelsen kämpar för en bättre värld, och det är en kamp som aldrig kan urholkas.

Det är lätt att relatera till Tadzio Müllers sorg över att mål har förlorats. Det han anser ”har gett våra liv mening i likhet med hur religiösa människor uppfattar världen, det som strukturerar allt vi gör, och våra idéer om vem som är god och ond” gäller inte längre. ”Vi har stött emot de planetära gränserna, och lärt oss att det moraliska universumets båge är kort och böjd mot fascismen”, fortsätter han.

Samtidigt har Tadzio i denna förlust kommit till en nyvunnen insikt: ”att det inte handlar om segerns sannolikhet”, utan ”om de relationer som du bygger medan du försöker uppnå den segern”.

Läs mer

Jag tror precis som Tadzio Müller att dessa relationer är källan till all uthållig klimatkamp, speciellt i tider av motgång. Om den enda anledningen till kampen är vinsterna så är det enkelt att gå hem efter en förlust, dra ned persiennerna och aldrig återvända till rörelsen. Men om kampen får ett värde i sig kan de kämpande gå hem efter förlusten, gråta, festa och tänka om tillsammans – för att snart därefter envist återvända med nya mål.

Såklart är inte kampen en hobby med vänner – väl uttänkta strategier och slagkraftiga mål måste vi alltid ha med oss. Men som Mathias Wåg i en bokrecension skriver här i Flamman blir ”allt eller inget” oftast inget. Det krävs uthålliga organisationer som kan förvalta både kampen genom förlusten, och makten efter vinsten. Och oavsett om vi når 1,5 eller 3 graders uppvärmning kommer klimatkampen aldrig att vara förgäves – inte så länge planeten är beboelig.

Både jag och Müller tror på relationernas vikt. Samtidigt tror jag inte att klimatkampen är körd bara för att framtiden just nu ser mörk ut. Ju starkare vi organiserar oss och ju fler vi blir, desto bättre framtid får vi. Klimatrörelsen kämpar för en bättre värld, och det är en kamp som aldrig kan urholkas. Även i en brinnande värld finns det mycket att kämpa för, och många att rädda som annars skulle dö. Sörj målen, och organisera er.

Noah Björelius Hort
Aktiv i Ta Tillbaka Framtiden
Nyheter/Utrikes 19 april, 2024

Efter inreseförbudet: Jannis Varoufakis tänker inte hålla käften

Jannis Varoufakis talar i Atenförorten Nikea inför det grekiska valet 2019. Foto: Petros Giannakouris/AP.

Efter att Berlinpolisen upplöste den palestinska kongressen förbjöds den grekiska politikern Jannis Varoufakis att arbeta i Tyskland. Nu förklarar han varför de vill tysta honom.

Den tre dagar långa palestinska kongressen i Berlin förra helgen var tänkt att sända en signal om solidaritet med folket i Gaza. Under mottot ”Vi anklagar” ville palestinska, judiska, tyska och andra internationella aktivister samlas för att tala om den fruktansvärda situationen i Gaza och sätta press på den tyska regeringen att kräva en vapenvila. Men bara två timmar efter att den inleddes fredagen den 12 april tog sig polisen in i byggnaden, stängde av strömmen och tvingade hundratals deltagare att lämna evenemanget. Därefter upplöstes konferensen.

En av de planerade talarna var Greklands förre finansminister Jannis Varoufakis. Polisen ställde inte bara in hans tal – han meddelade också att han hade belagts med ett allmänt förbud mot att verka i Tyskland och att han inte ens fick tala via videoöverföring. Tysk media rapporterar nu att detta straff nu har reducerats till ett inreseförbud.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Loren Balhorn
Chefredaktör för Jacobin i Tyskland.
Nyheter/Utrikes 18 april, 2024

Bosättare fördrev palestinier med hjälp av Israels armé

En israelisk soldat iförd kostym vid ett högtidsfirande organiserat av bosättare på Västbanken. Foto: AP Photo/Leo Correa.

Israelisk militär och bosättare kritiseras av Human Rights Watch för sin behandling av palestinier på Västbanken. Organisationen rapporterar att palestinier har fördrivits från sina hem, och många vågar inte återvända.

– Bosättare och soldater har fördrivit hela palestinska samhällen. De har förstört varje hem, med uppenbart stöd från styrande israeliska myndigheter, säger Bill Van Esveld, biträdande barnrättschef på Human Rights Watch (HRW), i ett uttalande på organisationens hemsida. Han fortsätter: 

– Medan världen fokuserar på Gaza så ökar övergreppen på Västbanken, underblåst av årtionden av straffrihet och likgiltighet bland Israels allierade.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Inrikes 18 april, 2024

Borta med vinden

Vattenfall har investerat miljarder i tre stora vindkraftparker runt Fredrika. Produktionen täcker ungefär en procent av hela landets elbehov, men intäkterna för byn och för Åsele kommun är små. Foto: Robert Henriksson / DN / SCANPIX.

Vind- och vattenkraften i trakterna kring Fredrika producerar en procent av Sveriges el. Samtidigt stängs bibliotek och äldreboenden i närområdet. Med de regler som finns i Sverige stannar vinsterna sällan kvar i bygden.

Skylten som visar vägen mot biblioteket sitter kvar i Fredrikas centrum, men i början av februari slog det igen dörrarna för gott.

Bibliotekarien Britt-Marie Arvidsson har kört de två milen in till Fredrika för att visa oss biblioteket. Det ryms i ett enda, lite större rum i den låga röda skolbyggnaden. Trots det begränsade utrymmet finns allt som man kan vänta sig: skönlitteratur, deckare, fakta, och en avdelning om bygden och landets norra delar. Barnen har ett eget hörn med en kåta där man kan krypa in för att läsa i lugn och ro.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Arne Müller
Journalist i Umeå, som har skrivit boken "Norrsken: Drömmen om den gröna industrin", som granskar industriprojekten i norra Sverige.