Den som läser Eva Franchells bok En människa kan mördas men inte idéer, om politikern, arbetskamraten och väninnan Anna Lindh, vet redan hur biografin slutar. Den där ödesdigra shoppingturen på NK i Stockholm när Mijailo Mijailović mördade utrikesministern med en kniv, finns med i bakhuvudet från första sidan, liksom dess sorgliga slutsats: den glada och kompetenta politikern Lindh kommer aldrig att få möjlighet att testas som partiledare och statsminister. Mamman Anna Lindh kommer aldrig att få se sina barn växa upp. En spirande kärlek får aldrig blomma ut.
I biografin får vi möta en Anna Lindh som från barnsben fram till sin död drivs av moral och en vilja att alla ska vara överens. Viljan att mäkla fred gäller allt från att inte ställa upp mot Göran Persson som partiledare innan han själv vill avgå, till att vilja bidra till fredsprocessen mellan Israel och Palestina. Det internationella intresset är starkt redan från unga år, liksom det för kulturen.
Som SSU-ordförande (1984–1990) besöker Anna Lindh bland annat Vietnam och Israel och Palestina, där hon får träffa högt uppsatta politiker eftersom hon kommer från Olof Palmes parti. De tidiga internationella mötena utgör grunden för hennes framgång som utrikesminister, menar Franchell. I Stockholms stad blir hon kulturborgarråd (1991–1994) och slåss mot strukturerna och gubbarna i partiet i huvudstaden, något hon ser till att sedan aldrig mer behöva göra genom att köpa ett hus i Södermanland. Då kan hon stå på Södermanlands valsedel i riksdagsval i stället för Stockholms.
Mest intressant blir boken i de delar där Eva Franchell behövt gräva i arkiv och prata med andra för att skapa sig en bild av skeenden och händelser i Lindhs liv. De år som Franchell är pressekreterare till miljöminister, sedermera utrikesminister, Anna Lindh, är detaljrika men saknar ett utifrånperspektiv och blir därmed lite tråkiga.
Yrkes- och karriärkvinnan Anna Lindh beskrivs som driven, påläst och omtyckt av i princip alla. Privatpersonen Anna är svårare att få grepp om. Franchell beskriver en människa som inte vill släppa någon inpå livet. Det hjälper inte att hennes man, Bo Holmberg, är alkoholist och inte verkar ha förmåga, eller intresse, att ta hand om deras små barn. Men det framgår att föräldraskapet är det viktigaste i Anna Lindhs liv, även om det stör henne att hennes manliga kollegor aldrig får frågor om hur det är att vara minister och förälder.
Anna Lindh beskrivs i det närmaste som en supermänniska som hanterar både framgångar och motgångar galant. Kanske var hon den felfria superkraft hon framstår som i boken, kanske föddes hon så? Jag tror att bilden av kvinnan utan fel framför allt har skapats inom det Socialdemokratiska arbetarpartiet. Som ung kvinna med ambitioner i partiet och politiken finns det inte utrymme att göra misstag.
Skulle socialdemokratin, och därmed Sverige, ha sett annorlunda ut om Anna Lindh hade fått leva? Då och då antyds det att i alla fall partiet och kanske även Sverige varit något annat om Anna Lindh hade fått bli ordförande för Socialdemokraterna. Berättelsen efter Lindhs död har varit den om kronprinsessan, den självklara och soliga efterträdaren till buffeln Göran Persson. Men Persson själv ville till exempel hellre se Pär Nuder som Socialdemokraternas nästa partiledare, vilket boken lyfter fram.
Vart Olof Palmes arvtagare Anna Lindh hade kunnat ta partiet går bara att spekulera i. Hon vurmade för människans rätt att välja skola, förskola och vårdutövare, men hon ville se kooperativa alternativ, inte att marknaden skulle breda ut sig inom välfärden. Lindh vägleddes tydligt av sin moral och det var viktigt för henne att folkrätten efterlevdes. Hade regeringen Lindh fått regera i stället för regeringen Reinfeldt under åtta år, hade Sverige i dag kanske varit mindre segregerat och stått bättre rustat för tider med ökade priser och större flyktinginvandring. Men det är bara spekulationer.
En människa kan mördas men inte idéer är ett viktigt dokument över en person som kunde ha blivit en av Sveriges bästa statsministrar, men som likaväl kunde ha blivit utmanövrerad av mansväldet.
Biografin över Anna Lindh är lättläst och mellan raderna full av kärlek till sin huvudperson. Det är förståeligt. Eva Franchell var en nära vän till Anna Lindh och även den som var med henne när hon mördades. Närheten mellan Anna Lindh och författaren gör att det blir svårt med distansen och som läsare saknar jag ett mer kritiskt öga. Samtidigt är det viktigt att just den här biografin blir skriven. Bilden av personen Anna Lindh kan bara ges av dem som kände henne – få kan skriva boken om kollegan och vännen. Jag hoppas att det kommer att skrivas fler böcker om politikern Anna Lindh, som mördades mitt under sin gärning.
