Kulturkanonhögern vill ha klassikerna på hyllan, Hollywood putsar dem rena från karaktärsbrister. Årets nobelpristagare Anne Carson låter dem däremot vara trasiga, queera och farliga.
På en konferens vid Torontos kulturinstitut i Rom för knappt två år sedan, smög jag mig med ett falskt passerkort in i en föreläsningssal. Där stod författaren och den blivande nobelpristagaren Anne Carson. Det var en föreläsning om översättarens uppgift. Vad ska bevaras, vad ska offras – vad behöver uppfinnas? Hon spände ögonen i publiken: ”Det innebär en otrolig makt, men också ett ansvar.”
Hennes syn på saken kan också läsas ut i dikten ”On walking backwards”:
De saknar lungor, men skulle älska om vi vände oss till dem.
Att översätta är att låna någon sina lungor utan att tala över dem.
Det verk som bäst ger uttryck för detta ethos är hennes översättningar av den antika poeten Sapfo. I dag är skaldinnan från Lesbos alla antiknördars och queera tiktokares älskling – främst då i egenskap av världshistoriens första kändisflata, men tyvärr har nästan inga av Sapfos texter överlevt i sin helhet. Att försöka läsa henne i original är därför att pussla med fragment som ibland inte är större än en stavelse. Så här kan det se ut:
och på mjuka sängar
… ömma …
släckte du din törst
För sin skamlöst erotiska poesi tillägnad sina älskarinnor censurerades Sapfo under senantiken och slutade nästan att spridas. Till skillnad från den samtida Homeros har hon inte återfunnits i välbevarade manuskript, utan grävts fram bit för bit ur egyptiska soptippar på krukskärvor och mumieemballage. Detta är ett faktum som Carson, med sina suggestivt glappande rader, inte låter läsaren glömma.
I introduktionen till sin samling Sapfoöversättningar, If not, winter (2002), fnyser Carson åt tidigare generationers övervägande manliga, heterosexuella, konservativa klassicister, som till och med försökt tapetsera över glappen (och på köpet då ofta heterotvättat henne) i ”läsvänlighetens” namn. Det är att använda poesin för att dekorera sina egna antaganden och fördomar, menar Carson.
I stället gör hon håligheterna i texten till ett grepp: Carson vänder sig till poeten och låter henne vittna om de litterära maktförhållanden som bidrog till att hon begravdes. Samtidigt uppmanar hon läsaren att undra över allt som gått förlorat. Det är en läsupplevelse som är lika frustrerande som underhållande.
Carsons ofullständiga dikter går på tvärs med en samtid som gillar att förklara kulturen avgjord. I Sverige har vi kvar en av våra minst kulturintresserade kulturministrar genom tiderna och i Stockholm riskerar Medelhavsmuseet att stänga. Ingenting senare än 1975 löd förordningen som avgjorde vad som fick ingå i Tidöregeringens kulturkanon. Att på så vis fossilisera kulturen är att städa bort den från agendan. Klart. Vidare. Högern älskar klassiker – så länge de står kvar på hyllan och samlar damm. Samtidigt kan vänstern tolerera dem om de gör omedelbar nytta för ”utsatta grupper”.
Och så var det ju Christopher Nolans The odyssey. Efter 2 600 år toppade Homeros plötsligt Amazons bästsäljarlista, och universitet världen över har tagit emot rekordmånga ansökningar till kurser i forngrekiska. Nolan skiljer sig dock rejält från Carson i sitt förhållande till antiken. Utelämnade ur filmen är allt som hade kunnat göra en modern publik obekväm med hjälten – hans lögner, otroheter och hans massavrättning av slavflickor. Det är en tolkning som aldrig ifrågasätter, utan snarare återställer publikens vördnad inför texten.
Carson går en annan väg. När det gäller att hitta det som sticker allra mest i konservatismens ögon går inte ens de stora dramatikerna säkra. Mitt personliga favoritexempel är hennes bearbetning av Euripides drama Backanterna. Pjäsen handlar redan om män som klär ut sig till kvinnor för att spionera på sina fruars orgier i skogen.
Se kung Pentheus dansa i kjol,
så lycklig i sin flickskrud
att han nästan gråter.
Carson behöver inte hitta på något för att provocera. Men genom att vanvördigt dumpa dammiga stilismer och skrymmande versmått gör hon antiken punkig igen.
