Sudan präglas sedan revolutionen i mitten av april av en strid på kniven mellan de folkliga revolutionära krafterna, förenade som Frihets- och förändringsdeklarationsstyrkorna (DFCF), och det så kallade militära övergångsrådet (MTC).
Efter månader av massiva folkliga protester var det, precis som i Egypten 2011, militären som tog initiativ till att avsätta och fängsla diktatorn Omar al-Bashir i april i år. Redan då hördes ropen från runt om i Arabvärlden: ”Gör inte om våra misstag!” Underförstått handlade det om att inte sätta sitt hopp till militärens välvilja. Liksom i Egypten för åtta år sedan hälsades militärens ingripande i Sudan förstås också med glädje bland demonstranterna. Men det åtföljdes inte av de rop om ”al-jeish wal-sha’b, id wahda!” – ”Militären och folket, hand i hand” – som skulle visa sig så ödesdigra för den egyptiska revolutionen.
Revolutionärerna i DCFC har dessutom redan från början krävt att de skulle erkännas som den officiella representanten för revolutionärerna samt att de skulle få en majoritet av platserna i de olika politiska råd som skulle sköta övergången till ett demokratiskt styre. Till skillnad från i Egypten stod det klart att den sudanska armén hade ögonen på sig, och inte skulle tillåtas styra landets utveckling utan vidare. Länge såg det också ut som om militären skulle finna sig i en mer undanskymd roll som en garant för stabilitet utan direkt politisk makt.
Men den 24 maj reste MTC:s informella ledare Muhammad Hamdan Dagalo, mer känd som ”Hemeti”, plötsligt på statsbesök till Saudiarabien. När han återvände någon vecka senare hade tonen från militären helt förändrats. I stället för en ”legitim representant för folkets vilja” var DFCF nu ”ett hot mot landets säkerhet”. Den tredje juni attackerades de revolutionära samlingarna i huvudstaden Khartoum. Bara under den första natten dödades 60 personer. Totalt beräknas över hundra ha dödats och ett sjuttiotal våldtäkter ska ha begåtts.
Även om ingen vet exakt vad som sades på mötena i Saudiarabien så tycks det klart att landet återigen tagit på sig rollen som garanten för ”stabilitet” – det vill säga för att underminera eller avvärja alla försök till social förändring – runt om i Arabvärlden. På så sätt är situationen i Sudan en kuslig upprepning av skeendena i Syrien, Jemen och Bahrain under åren efter revolutionerna 2011: revolutioner som blir till inbördeskrig och repression.
Än mer kusligt är Hemetis återkomst. Hans väg till makten började som ledare för de så kallade Janjaweed – hästburna milismän som Omar al-Bashir använde för att terrorisera civilbefolkningen i Darfur. När Hemeti nu använder samma milis för att attackera demonstranter i huvudstaden är det som om landets onda förflutna går igen.
Fram till militärens angrepp på demonstranternas läger hade den sudanska revolutionen varit nästan helt oblodig. Nu varnas det för att militären hotas av massdeserteringar om den fortsätter slå ner på demonstranterna. Risken är överhängande för att det instabila läget förändras drastiskt under de kommande veckorna. I värsta fall kommer de reaktionära krafterna lyckas med att förvandla ytterligare ett fredligt uppror mot diktatur och fattigdom till ett inbördeskrig. Vad som helst utom verklig förändring, tycks resonemanget lyda.