Vi kan börja med Putins (bilden) märkligt skiftande minspel när han tillsammans med Trump mötte pressen efter toppmötet i Alaska. Journalisterna ropade frågor till de båda krigsförbrytarna, framför allt om framtiden för kriget i Ukraina.

Det första som slår en är kontrasten mellan Putin och Trump som stod vid hans sida – rollerna var som ombytta. Trump var återhållsam och värdig, som för att framstå som en seriös förhandlare, medan Putin var avslappnad, gjorde miner som växlade mellan ilska och skratt. Så beter sig toppmötets verkliga segrare, lätt irriterad och utan att bry sig om skenet, medan Trump verkade anstränga sig för att se ut som en jämbördig.

Putins triumf markerades tydligt av att Trump (bilden), den påstått neutrala medlaren i konflikten, började prata som sin ryska motpart och i en senare kommentar sade att ”freden beror nu på Ukraina”.

Inte nog med att Putin togs emot som stormaktsledare. Han fick också återknyta det kamratskap med Trump som alltid saknas i mötena med Zelenskyj eller västeuropeiska ledare. Även om Trump låtsas agera som en allierad till Ukraina och EU som vill nå en uppgörelse med den gemensamma fienden, framstod hans faktiska beteende snarare som en farsa som kommit överens med fienden och nu försöker få sina bångstyriga barn att acceptera avtalet.

Här befinner vi oss dock inom krigsförbrytarnas världselit. Så låt oss gå vidare till en brottsling som framstår som en helt vanlig kvinna – Daniella Weiss (bilden), ”gudmodern” för bosättarna på Västbanken, som i årtionden lett erövrandet av palestinsk mark. I sin intervju med den brittiska journalisten Piers Morgan vägrade hon att uttrycka ens minimal medkänsla för de 20 000 palestinska barn som dödats i Gaza. Hon anser nämligen att både Gaza och Västbanken ska rensas från palestinier, eftersom landet är givet av Gud till judarna.

Budskapet i sig är inte originellt. Fasan ligger i hur hon säger det: hennes ansikte blandar spelad naivitet med primitiv slughet, och hon ackompanjerar det mesta av sitt tal med ett brett leende, som om hon gör den mest vardagliga sak man kan tänka sig. Hon är så fulländad i rollen att hon ibland framstår som sin egen karikatyr – det är svårt att tro att en så felfri kombination av ondska och godtrogenhet kan existera.

När hon i en intervju med Louis Theroux kallade strategin bosättningsutvidgning, framstod hennes beskrivning av bosättarnas relation till den israeliska staten som det sannaste som skrivits om frågan:

Officiellt fördömer Väst den etniska rensningen av Gaza och Västbanken, men accepterar den i tysthet.

”Vi utför vad regeringen inte klarar av att göra själv. Ta Netanyahu, som är oerhört nöjd med vad vi gör här och även med våra planer på att bygga en judisk gemenskap i Gaza. Han är glad för det, men han kan inte säga det. Han säger motsatsen. ’Det är inte realistiskt.’ Bra! Vi ska göra det realistiskt. Det är inte att tvinga regeringen. Det är att hjälpa regeringen. Det är steg ett i politiken. Du tvingar inte regeringen. Du bevarar för regeringens skull förmågan, modet, det offentliga stödet, det politiska stödet.”

Denna strategi ser hon som en fortsättning på Israels grundande. Först byggdes bosättningar upp gradvis i Palestina, och när det fanns tillräckligt många och det geopolitiska läget blev det rätta, krävde deras organisationer att territoriet skulle erkännas som en stat.

Det avgörande här är dubbelheten mellan bosättarrörelsen och staten, där de förra gör det staten utåt förnekar att den vill göra, till och med fördömer. På så sätt skapas gradvis förutsättningar för staten att acceptera det som redan är ett faktum.

Det ”demokratiska” Väst gör nu precis samma sak. Officiellt fördömer man den etniska rensningen av Gaza och Västbanken, men accepterar den i tysthet. Man vidtar inga allvarliga åtgärder och stöder till och med Israel i vissa fall, i väntan på det ögonblick då masken faller och man öppet kan acceptera situationen på marken, nämligen ett Storisrael. Inte konstigt att en grupp judiska akademiker nu officiellt föreslagit Daniella Weiss som kandidat till nästa års Nobels fredspris.

Och var är ansiktena på hennes offer som hon vägrar känna någon medkänsla för? I stället för de vanliga bilderna på svältande barn och kroppar i raserade byggnader har jag valt det utmärglade ansiktet på Marwan Barghouti (bilden), när han kort besöktes i sin isoleringscell av ingen mindre än Itamar Ben-Gvir, Israels säkerhetsminister som 2007 dömdes för rasistisk hets av staten Israel.

I ett kort videoklipp som Ben-Gvir själv lade ut på nätet ser vi honom hotfullt tala till Marwan Barghouti, som tillbringat över 20 år i fängelse, dömd till fyra livstidsstraff, och som under hela denna tid behållit sin popularitet bland palestinierna – och ofta kallas ”palestiniernas Mandela”. Om man jämför hur Barghouti ser ut i klippet med foton av honom från tidigare år är skillnaden chockerande: från att ha sprudlat av energi för åratal sedan, är han nu en bokstavlig skugga av sig själv, en utmärglad gammal man utan hår, som vacklar hjälplöst och inte kan tala – uppenbart ett offer för systematisk svält och tortyr.

Ben-Gvir (bilden) delade det förnedrande klippet som en reaktion på att många centrala västeuropeiska länder förklarat sin avsikt att erkänna en palestinsk stat, och Barghouti spelar en nyckelroll i tvåstatslösningen på Mellanösternkriget.

En av få förnuftiga röster i Israel är däremot Ami Ayalon, tidigare ledare för säkerhetstjänsten Shin Bet, som redan den 14 januari 2024 sade: ”Vi israeler kommer bara att ha säkerhet när palestinierna får hopp. Så ser ekvationen ut.” Därför anser han att de israeliska myndigheterna borde frige Barghouti, ledaren för den andra intifadan, för att leda förhandlingarna om att skapa en stat: ”Se på de palestinska opinionsmätningarna. Han är den ende ledare som kan leda palestinierna till en stat vid sidan av Israel. För det första eftersom han tror på tvåstatslösningen, och för det andra eftersom han vann sin legitimitet genom att sitta i våra fängelser.”

Kort sagt är Barghouti den enda som kan besegra Hamas i ett fritt val på Västbanken och i Gaza. Till skillnad från Hamas förespråkar han en fredlig tvåstatslösning, och till skillnad från den palestinska myndigheten på Västbanken – som är korrumperad och helt under israelisk kontroll – är han politiskt självständig. Det är därför han måste förbli i fängelse, eller kanske till och med likvideras, om Israel ska kunna förverkliga sitt mål om en radikal etnisk rensning av de palestinska områden som organiseras av Daniella Weiss.

I nästan 2000 år bars judar andligen av det berömda mottot ”Nästa år i Jerusalem!” Om palestinierna drivs ut ur Gaza kommer de inte att kunna säga ”Nästa år i Gaza!” från Rwanda eller Sydsudan eller varhelst de mot sin vilja hamnar, eftersom de flesta av dem inte ens kommer att härstamma från Gaza utan redan är flyktingar där.

Översättning: Leonidas Aretakis