Kultur/Nyheter/Utrikes 14 maj, 2016

Anteckningar från världens fjortonde största kapitalistiska ekonomi

Passa på att ta del av Kajsa <span class="il">Ekis</span> <span class="il">Ekmans uppmärksammade essä i Flamman nr 17/2016. </span>

Man kan lära sig mycket om länder av deras ordspråk och uttryck. I Mexiko finns ett som lyder ”si no transas, no avanzas.” Om du inte fuskar, kommer du ingen vart. Eller som författaren Martín Moreno skrivit: ”Här utövas inte makt, här utnyttjas den.”

Mexiko är, vid sidan av Colombia, det enda stora latinamerikanska land som inte har haft en vänsterpresident på senare år. Landet har inte ens varit i närheten av en vänstervåg. Medan andra länder i Latinamerika lyft sin befolkning ur fattigdom, utjämnat skillnader och bytt ut koloniala författningar, har Mexiko sjunkit allt djupare ner. Landet behöver en revolt som en torr svamp behöver vatten. Jag var här för tolv år sedan, det var ett brutalt klassamhälle då också, men när jag återvänder känns förändringen tydligt: det är som om människornas inre brutaliserats. De litar inte på någon, knappt på sina egna släktingar. En del försöker bli av med sin godhet, den har blivit en börda som tynger. Minns filmen Amores Perros som så många i Mexiko älskade för att de kände igen sig, särskilt i relationen mellan två bröder som tar varandras tjejer och bestjäl varandra på pengar?

*

Ett återkommande scenario i Mexiko City: En polis tar tag i någon på gatan, du har begått ett brott. Nej, det har jag inte. Det spelar ingen roll säger polisen, ge mig hundra spänn så låter jag dig gå. Varför skulle jag ge dig hundra spänn? Polisen svarar hotfullt: Jag försöker vara vänlig här och ge dig en möjlighet, om du inte samarbetar så…

*

En av anledningarna till vänsterns frånvaro är närheten till USA. En annan är att knarkmaffian håller landet i ett järngrepp. Man talar nuförtiden om Mexiko som en ”narcoestado” – droghandeln och staten har växt ihop till den grad att det är oklart vem som lyder vem. Det hela började under president Vicente Fox: kartellerna började behandla resten av samhället som dess betjänter, rekrytera poliser och infiltrera militären. Idag har detta nått oanade proportioner. På fem år har över 40 000 människor dött. Det sägs ofta att de döda är offer för krig mellan olika narcos, men det handlar också om offer för statligt våld eller människor som hamnat i vägen eller blivit obekväma. Elva personer försvinner varje dag. Polisen gör sällan något. När påtryckningarna blir för stora kan det hända att de burar in någon, vem som helst, för att få tyst på kritiken. Gärna någon fattig stackare utan röst. Om de kan bevisa att de inte begått brottet spelar det ingen roll.

 

*

Deckare går i regel ut på att ta reda på vem som begått ett mord. Mexikos mest populära deckare – signerade Paco Ignacio Taibo II – går ut på att alla vet från första sidan vem som begått mordet, frågan är: hur ska detektiven göra för att få fast honom? Mördaren har nämligen polisen, regeringen och maffian på sin sida.

*

Vår tid, så fixerad vid kulturella skillnader, fäster så lite uppmärksamhet på hur de kom till. Fast detta är det mest intressanta! Visa mig en människa och inne i henne finns hela det samhällssystem hon växt upp i.

*

De 43 lärarstudenterna som försvann i september 2014 har kommit att bli symboler för alla landets försvunna. De var på väg till en demonstration i Mexiko City när de stoppades av polisen som började skjuta mot dem. Några dog och flera skadades. Sedan tog busschauffören dem någon helt annanstans. Myndigheterna hade gett en order om att studenterna skulle stoppas – en order som de sedan ska ha delegerat vidare till narcos. Och studenternas kroppar har fortfarande inte hittats. En gång trodde man sig ha hittat massgraven där de kastades, men det visade sig vara 90 helt andra kroppar.

Är det kontroversiellt att plugga till lärare? Ja, om du ska undervisa i fattiga byskolor i Mexiko. Lärarstudenter på landet, ”normalistas”, har alltid fått kämpa för sitt yrke. Kyrkan brukade kalla byskolorna ”escuelas del diablo” för att de lärde ut något annat än bibeln, och senare fick de rykte som kommunistnästen. Överklassen i Mexiko City säger till mig att ”visst är det sorgligt att de försvann, men du måste förstå att de där lärarstudenterna från Ayotzinapa inte var helt oskyldiga heller. De är rebeller, du vet som Che Guevara. De skulle till stan för att ställa till problem.”

*

6,8 procent av mexikanarna kan fortfarande inte läsa och skriva, medan det mycket fattigare Bolivia utrotade analfabetismen för flera år sedan. I den fjortonde största ekonomin i världen, granne med USA, lever 45 miljoner människor under fattigdomsgränsen. En av tio byskolor saknar rinnande vatten, toaletter eller el och mer än hälften saknar dator. Det är därför byskoleärarna är farliga. De ger de fattiga barnen makt.

Sedan en tid tillbaka hålls befolkningen inte bara nere av sin regering och av USA utan även av narcos. Kartellerna har namn som ”Los Viagras” eller ”La Linea” – till och med män som begår gruppvåldtäkt i Mexiko skaffar sig ett namn, som ”Los Porkys”. Narcos har pengar, makt och inflytande. Kända skådespelerskor från telenovelas flirtar med dem på twitter.

*

Mexiko har tagit över platsen från USA som världens fetaste land. Människor dricker 163 liter läsk per person och år. 2014 infördes en skatt på läsk för att motarbeta fetman.

*

Test: Vad heter Mexikos president?

*

I Mexiko är alla politiker, modeller och skådespelare vita människor. Argentinska killar kommer till Mexiko för att bli modeller. De behöver inte ens vara särskilt snygga, det räcker med att de är vita. Den vanliga mexikanen är 1,60 lång och mörk. Klassamhället följer en färgskala. Ju mer ursprungsbefolkning du är, desto lägre ner på skalan och längst ner finns de som kommit från landsbygden för att tigga i tunnelbanan och som inte kan spanska. Min vän Omar: det tog slut med tjejen, vi kunde inte gifta oss, enligt hennes familj var jag för ful och mörk för henne…

I alla klassamhällen benämns klasserna med olika slanguttryck. I Mexiko finns hur många som helst. Överklassens barn är ”fresas” eller ”mirreyes” som förut hette ”juniors” men i takt med att de blivit ännu rikare har de döpts om. De fattigaste kallas ”nacos.” Ett annat ord för de folkliga klasserna: ”gente humilde”, ödmjuka människor. Den som lever på att sälja stöldgods kallas ”ratero.” Det finns till och med klassrelaterade uttryck för att vara homosexuell, ”gay” är reserverat för överklassen, de andra kallas ”jotos.”

*

Titta på Kuba och titta på Mexiko. Så nära och så olika. För att förstå varför revolutionen kom, för att förstå varför de håller fast vid den med näbbar och klor, för att förstå varför de införde lika lön och avskaffade alla vapen och droger måste man förstå hur samhället såg ut innan. Innan någon uttalar sig om Kuba bör den ha sett Mexiko.

*

Vad Mariela Castro, Raúls dotter, sa till mig på Kuba för några månader sedan: Vi ska öppna för utländska investeringar, men vi ska inte ha skräpmat. Över vår döda kropp att vi släpper in skräpmat.

*

Vad en kubansk fotbollsspelare sa till mig: Om vi hade kapitalism skulle alla kubaner bli rika.

Jag: Men se på Mexiko, är alla rika där?

Han: Vi kubaner är så smarta, det är en helt annan sak.

*

Svar på testet: Mexikos president heter Enrique Peña Nieto och under hans tid vid makten har 40 000 människor mördats. Om han vore socialist hade du kunnat säga hans namn i sömnen. Det hade stått om honom i europeiska tidningar varje dag som ett varnande exempel.

*

Ett av överklassens subtila privilegier i varma länder: Att vara sval och aldrig svettas. Medan andra har mörka fläckar under armarna är den rike fortfarande fräsch. Det går inte att fejka. Märkeskläder eller ej kan vara en fråga om smak, men ingen väljer frivilligt att svettas. Mexikos överklass bor i exklusiva gated communities i Polanco eller Santa Fe och shoppar i Condesa på luftkonditionerade gallerior. De behöver inte göra något själva. Var de än befinner sig rusar en fattig person fram som från ingenstans och löser deras problem, parkerar deras bil, putsar deras skor, skaffar något åt dem. De säger att Mexiko har en bra servicekultur. Man kan stanna bilen på gatan bara, alla överklassens affärer håller sig med en parkeringsvakt som tar nycklarna och parkerar bilen, ”i skuggan tack!” De har alla minst tre tjänare hemma, om de inte bor i det nybyggda lyxområdet dit det inte gick att få personal då staden inte hade dragit dit kollektivtrafik. Men efter påpekanden fixades det naturligtvis.

*

Överklassens öde då den samlat ihop 80 procent av tillgångarna i landet är detta: de kan göra vad de vill, men de vågar inte. De är livrädda. De talar inte om något annat än våld. De har enorma diamanter på vigselringarna men vågar aldrig ha dem på sig. De har träningscyklar hemma för de vågar inte gå ut och jogga.

Vad de också talar om: tänk om Mexiko blir som Venezuela eller Argentina. Deras definition på diktatur är när de förlorar sin makt och sina privilegier. En definition som pressen i hela världen anammat. Men när de talar om López Obrador, vänsterns kandidat som nästan blev president i valet 2006 vilket omgavs av anklagelser om valfusk, skrattar de bara. ”Han! Han är en pajas. Han vill bara ha makt, inget annat.”

2006 var sista gången vänstern hade en reell chans att vinna valet i Mexiko. Innan kartellerna tog kontroll över samhället. Nu hör man inte ens om zapatisterna längre. Det sägs att de också gått in i narco-business. Eller så är det bara ett sätt att smutskasta dem.

*

Mexikanska författare söker sig utomlands. De skriver för att glömma allt det som händer hemma, de berättar om Österrike på 1910-talet eller om ett Jerusalem som bara finns i deras drömmar. Men våldet förföljer dem. I Rogelio Guedeas nya bok El último desayuno åker huvudpersonen runt världen och föreläser om våldet i Mexiko för att själv drabbas av det. Våldet förföljer människor med ordnade liv likt reklammakaren i Fernando Lobos roman No lo tomes personal, som blir knarklangare mot sin vilja. Många av författarna är egentligen journalister – men få vågar nuförtiden berätta sanningen om kartellernas samarbete med regeringen i något annat än fiktiv form. Sedan år 2000 har över hundra journalister dödats och tretton försvunnit. En sköts då han åt middag med sin familj efter att ha skrivit en notis om en polischef som haft kopplingar till kartellerna. En annan försvann och hans kropp hittades söndertrasad på motorvägen efter att han hade kritiserat borgmästaren.

*

Ett tankeexperiment. Om dessa hundra journalister dödats på Kuba efter att ha skrivit kritiska artiklar, hur hade det beskrivits i svensk press? Om dessa försvinnanden hade ägt rum i Venezuela, hur hade de förklarats? Varför är en kuban som migrerar till USA en hjälte som ”hoppar av” medan en mexikan som tar sig över gränsen en ”illegal invandrare” som det ska byggas murar emot? Varför är det viktigt att Kuba ska ”öppnas” medan rika länder har rätt att stänga gränserna?

*

När du sjunker ner i fattigdom och elände är det ingen som bryr sig om dig längre. Du finns inte. En mexikan säger till mig: det var fantastiskt att se all internationell solidaritet efter de 43:s försvinnande. Jag säger: Vilken solidaritet? Han: Ja, El País skrev om fallet. Washington Post skrev om det. Så många hade försvunnit innan och ingen skrev om det.

Solidaritet 1.0: att veta om någon annans existens.

*

Typisk rubrik i våra tidningar om landet de senaste åren: ”Turister flyr efter våldsvåg i Mexiko.”

Kajsa Ekis Ekman

Kommentar/Kultur 07 mars, 2026

SVT: s ”Mammor” får mig att aldrig vilja föda barn

Mammor gör det än mer rimligt att förbli barnlös, menar skribenten. Foto: SVT.

Efter allt tjat från politiker om att vi unga kvinnor föder för få barn hoppar SVT på kärnfamiljstrenden med serien Mammor. För det är såklart vårt fel. 

Med ett gäng influerare hoppas SVT kunna nå unga kvinnor och – antar jag – inspirera dem till att skaffa barn. Jag som varken är särskilt intresserad av barn eller influerare, klickade mig ändå in på serien när jag låg hemma sjuk häromveckan. Fråga mig inte varför. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 07 mars, 2026

Lapidus är för kär i sina stereotyper

Brottslingen och hans advokat. Ann Heberlein hade önskat mer av en modern advokatserie. Foto: SVT.

Advokaterna är snygga, kontoren dyra och kvinnorna schabloner. Jens Lapidus juristthriller Hundarna gör inget nytt av en uttjatad miljö.

Det görs inte tv-serier om alla yrken. Hur ofta kretsar en komedi runt en förskollärare? När utspelar sig ett drama på ett kommunkontor i en mellanstor stad, med kommunikatörer och strateger i bärande roller? Hur många thrillers utspelar sig i hemtjänsten på landsbygden?

Filmer och tv-serier om läkare och advokater i storstan går det däremot 13 på dussinet. Nu har SVT släppt ännu en advokatserie, Hundarna, efter en idé av juristen och författaren Jens Lapidus. Lapidus slog igenom med Snabba cash för 20 år sedan och har därefter skildrat gängkriminaliteten, ur de kriminellas perspektiv i flera böcker.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 06 mars, 2026

Ann Heberlein – du är förlåten!

Författaren Ann Heberlein gästade Flammans tv-program Grillen.

Har du sett att Ann Heberlein är ny skribent i Flamman?

Hon har skrivit med den äran – om överklasshedonism, Epstein och Gisèle Pelicot.

I går intervjuade jag henne i vårt tv-program Grillen, där hon förklarade varför hon är besviken på den moderata regering som hon själv röstade fram. Fram till 2024 var hon stabschef för Moderaterna i region Skåne och hon har skrivit flera böcker, senast Moraliskt kapital.

Där citerade hon oväntat nog Flamman flera gånger, inte minst vårt temanummer om 2014 års identitetspolitiska yra. Hon skriver där att det i dag framför allt är högern som vill vinna status genom att signalera (ond) moral – nu senast genom irrationella och hjärtlösa tonårsutvisningar.

Jag vågar dessutom påstå att en ångerfull text av en borgerlig skribent som Ann Heberlein gör större skillnad än tio Tidökritiska texter i vänsterpressen.

Många har glatts över hennes texter. Men en handfull av er har också grymtat. Ska man verkligen förlåta någon så enkelt för att ha röstat på Tidöregeringen? Andra menar att hon borde ha förstått vilken rörelse hon stödde. ”Hur kunde Ann Heberlein inte se högerns lögner tidigare”, undrar Lotta Ilona Häyrynen i Dagens ETC. ”Det här var nämligen visst vad ni röstade på. Vi har förklarat det för er hela tiden.”

Jag har flera invändningar mot det resonemanget.

Hur stängd man ska vara inför möjligheten att man själv har fel ibland?

Och hur ska man bli fler om man inte låter människor ändra sig? Inga jämförelser i övrigt men jag skulle trycka texter av en nazist som ändrat åsikt. Hur intressant vore inte det perspektivet för våra socialistiska (och andra) läsare?

Om vänstern ska vinna måste vi släppa instinkten att mästra. När någon vill ansluta borde vi i stället dra fram en stol och säga: ”Välkommen, berätta vad du har varit med om.”

Jag vågar dessutom påstå att en ångerfull text av en borgerlig skribent som Ann Heberlein gör större skillnad än tio Tidökritiska texter i vänsterpressen. Som hon säger i Grillen uttrycker hon något som många högerväljare också tänker, men ännu inte vågat säga. En majoritet av deras väljare tycker att utvisningarna har gått för långt, nu när konsekvenserna av hastigt genomdrivna reformer har blivit tydliga.

Visst kan man säga: ”Vad var det vi sade?” Men ännu bättre är kanske att säga: ”Så fint att ni tänkt om, nu fixar vi det här tillsammans.”

Läs mer

I nästa Grillen gästas vi av Fredrik Kopsch, en annan avhoppare som rentav sagt att han inte längre kan kalla sig höger. Det misstänker jag att han fortfarande är, men hans perspektiv i nya boken Utvisad är intressant.

Håller du med mig om förlåtelse? Har du förslag på gäster till Grillen?

Glöm inte att prenumerera, om du inte redan gör det.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 06 mars, 2026

Regeringen pressas om tonårsutvisningar: ”Måste gå från ord till handling”

Annika Hirvonen (MP), migrationspolitisk talesperson för Miljöpartiet, och Tony Haddou (V), migrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet vid pressträffen för tre veckor sedan. Foto: Henrik Montgomery / TT

Efter Åkessons utspel om tonårsutvisningar är det hög tid för riksdagen att rösta om ett stopp, menar Annika Hirvonen (MP) och Tony Haddou (V). ”Vi släpper inte det här”, säger Annika Hirvonen till Flamman.

– Nu får det räcka med ord, säger Tony Haddou, migrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet.

Tillsammans med miljöpartisten Annika Hirvonen lägger han i dag fram en så kallad ”motion av särskild händelse”. Målet: att få riksdagen att ”så fort som möjligt” stoppa de uppmärksammade tonårsutvisningarna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 06 mars, 2026

Joel Halldorf: Gud är tillbaka på fotbollsplanen

Statyn Kristus Frälsaren i Rio de Janeiro lyses upp med en bild av Pelés brasilianska tröja. Foto: Bruna Prado/AP/TT.

Religion letade sig sällan in i det radhusområde där jag växte upp. Men det fanns undantag i 1980-talets supersekulära Sverige. Under fotbolls-VM såg vi fromma sydeuropeiska spelare som korsade sig under matcherna. 

Det blev, precis som finter och målgester, något att ta efter: en del av oss började slå ett korstecken över bröstet innan vi tog en straff eller klev in på planen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 05 mars, 2026

Kriget mot Iran kan sluta i landets sönderfall

En herdepojke lämnar en oexploderad iransk missil som landat på ett fält utanför Qamishli i östra Syrien den 4 mars 2026. Foto: Baderkhan Ahmad/AP.

Irak, Libyen, Afghanistan: regimskiften som skulle skapa demokrati har i stället lett till kaos. I Irans fall riskerar kriget att spränga upp landet i etniska konflikter, enorma dödstal och en flyktingkris som får Syrien att blekna.

”Till Irans stora och stolta folk vill jag i kväll säga att er frihets timme är inne.” Med de orden inledde Donald Trump tillsammans med Israel ett nytt krig mot Iran.

Till skillnad från bombningarna 2025, är den amerikansk-israeliska koalitionens uttalade mål regimskifte i Iran. Det har fått en del exiliranier och andra regimkritiker att välkomna kriget. Förhoppningen är att det ska leda till frihet och demokrati. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 05 mars, 2026

I kulturministerns värld borde Louvren vara en Joe & the Juice

Under Parisa Liljestrands ledning har pengar till kulturen varit som att svära i kyrkan, menar skribenten.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Världskulturmuseerna planerar att säga upp hyresavtalen för Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet inför 2027 efter att Statens fastighetsverk gått fram med kraftigt höjda hyror, bland annat en 57-procentig ökning för Etnografiska museet motsvarande över 12 miljoner kronor extra per år.

Bakgrunden till hyreshöjningarna är modellen med så kallad marknadshyra, där statliga fastigheter ska hyras ut till villkor som motsvarar vad en privat aktör skulle ta ut. 

Det innebär att även statliga museer måste bära kraftigt höjda hyror när fastighetsvärdena stiger, trots att både hyresvärd och hyresgäst i praktiken är offentliga aktörer. Modellen försvaras ofta med hänvisning till EU:s statsstödsregler, som förbjuder att offentliga verksamheter gynnas genom subventionerade hyror som kan snedvrida konkurrensen. Resultatet blir ett system där kulturinstitutioner pressas till bristningsgränsen av en intern marknadslogik som i grunden är politiskt beslutad.

Effekten för kultursuktande svenskar är förstås kännbar. Under de senaste åren har regeringen kraftigt minskat kulturbudgeten och stramat åt anslagen till statliga museer, vilket har lett till att många institutioner tvingas dra ner på personal, utställningar och öppettider. När staten nu dessutom chockhöjer hyrorna riskerar några av våra finaste museer − etablerade av och för allmänheten − att tvingas bomma igen. 

Under kulturminister Parisa Liljestrands ledning har pengar till kulturen varit som att svära i kyrkan. Det har skapat en situation där museer, teatrar, symfoniorkestrar och det stora fria kulturlivet går på knäna. I Moderaternas kulturrevolution finns inget högre värde än det fria företagandets jakt på vinst. Kulturen är inte en självklar del av välfärden, utan endast ytterligare en arena där man kan tjäna pengar. Varje projekt ska bära sig självt, ty marknaden är den enda måttstock som en moderat känner till. Minister Liljestrand förbiser helt att kultur inte bara är underhållning och intäkter, utan en bärande pelare för en livskraftig demokrati och ett rikt samhällsliv.

Sedan tidigare har Dansmuseet i Stockholm tvingats stänga sin utställningslokal på grund av höjda hyror och bristande statliga medel. Tidö-regeringens tre år vid makten har inneburit ett veritabelt stålbad för många kulturverksamheter. Om Moderaternas kulturrevolution tillåts fortgå så kommer det inte stanna här. Fler teatrar, scener och museer kommer vräkas eller tvingas stänga igen. 

För i Parisa Liljestrands värld hade Louvren lika gärna kunnat vara ett Joe & the Juice. Istället för att lära dig mer om Leonardo da Vincis Mona-Lisa kan du få köpa en Green Glow hälsosmoothie för 89,90 kronor. Varför inte hyra ut Akropolis till Daniel Ek − en fantastisk plats för Spotifys nya huvudkontor? Kanske kan det Sixtinska kapellet i Rom bli ett nytt Tesla showroom? Det borgerliga föraktet för kultur och kulturarbetare vet inga gränser. 

Marknadshyrorna för kulturen är ett typiskt svenskt problem. Ingen annanstans i Europa ser de ut så här. Louvren ägs till exempel av den franska staten och museet drivs som en offentlig institution under kulturdepartementet och hyr inte sina lokaler på marknadsprinciper som i Sverige. Så nästa gång du är i Paris och undrar hur fransoserna kan ha så fina saker; det är för att de värdesätter att äga och förvalta viktiga tillgångar tillsammans. 

Om vi vill vara ett land med ett levande kulturliv och tillgängliga museer måste vi sluta behandla kultur som en vara på börsen. Vi behöver statligt ägande, rimliga hyror och långsiktiga statliga anslag som ger museer, teatrar och konstinstitutioner förutsägbarhet. 

Om Parisa Liljestrands kulturrevolution får fortsätta kommer vi snart stå utanför våra vackra gamla museer med en Green Glow hälsosmoothie i handen och fråga oss själva: Vart tog all konst och historia vägen?

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 05 mars, 2026

Socialisten som strider för Ukraina: ”Putins regim måste falla”

Den ukrainska socialisten Taras Bilous säger att Ukraina var som närmast att vinna kriget hösten 2023, men att suget efter en hållbar vapenvila är stort. Foto: Polina Davydenko.

Den ukrainska socialisten Taras Bilous är drönaroperatör vid fronten. Efter fyra års krig berättar han om granatsplitter i levern och varför en dålig vapenvila kan stärka extremhögern. Samtidigt anklagar han ”fredsvänstern” för att ha kastat ukrainarna under bussen – men berömmer den nordiska vänsterns stöd.

Det är fyra år sedan Ryssland invaderade Ukraina. Under det senaste året har kommentatorer på båda sidor ofta förutspått ett avgörande genombrott, antingen på grund av ryska ekonomiska problem eller sviktande västligt stöd till Ukraina. Men samtidigt som utmattningen ökar på båda sidor, bland annat efter de senaste massiva ryska attackerna mot Ukrainas energisystem, tycks ett fredsavtal fortfarande långt borta.

Taras Bilous, en socialist som i dag tjänstgör i ukrainsk uniform, har länge uppmanat till internationell solidaritet med Ukrainas motstånd. Han har kritiserat vänsterpositioner som förespråkar att väst ska stoppa militärt stöd till Kiev och menar att det bara skulle belöna rysk aggression. Han förklarar varför ukrainare i allt högre grad vill ha vapenvila – men inte kan acceptera en fred som inte garanterar landets framtida försvar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 05 mars, 2026

Marx var ingen Moskvavän

Bild: Alexandra Ravskaja, ”Explosion vid oljeraffinaderiet”, 2023 (beskuren).

Redan 1864 splittrades Europas vänster av ett ryskt anfallskrig mot ett demokratiskt grannland – nämligen Polen. För Karl Marx var frågan enkel: arbetarrörelsen måste försvara rätten att försvara sig, i synnerhet demokratier. Även om det innebär samarbete med liberaler.

I slutet av september samlades 2 000 socialister i en konsertsal mitt i centrala London. Vänstergrupper från ett dussintal länder i Europa fanns på plats för att gå samman i en internationell allians.

Till en början gick det smidigt. Utan nämnvärd debatt klubbades nio av de tio föreslagna punkterna: krav på kortare arbetstid, bättre arbetsvillkor, rättvisa skatter och fackliga rättigheter.

Men på kongressens tredje dag kom man till utrikespolitiken. Plötsligt klyvde sig vänstern i två lag.

Det ena talade om att försvara demokratin mot angrepp från auktoritära stater. Framför allt pekade de ut Ryssland, som inte bara allierat sig med de mest reaktionära krafterna i Europa, utan även startat upprepade anfallskrig för att expandera sitt territorium. Ryssland skulle inte nöja sig, argumenterade de, utan använda varje erövrat land som språngbräda till nästa. Arbetarrörelsen måste därför pressa sina regeringar att stå emot ryska påverkansförsök.

Den motsatta sidan talade om att värna freden. I en multipolär värld måste vi erkänna att varje stormakt har sin intressesfär, löd ett återkommande argument. Det är Väst som hetsar till krig genom att inte låta Ryssland kontrollera en buffertzon. Paroller om demokrati i Östeuropa avvisades som propaganda, avsedd att dölja hur västmakterna vill flytta fram sina positioner och lägga beslag på naturresurser. Slutsatsen blev att socialister måste förklara sig neutrala, kräva omedelbar fred och stoppa vapenleveranser.


Känns schismen igen? I dag skär Ukrainafrågan tvärs igenom Europas vänster. Härom året bildade nordiska och östeuropeiska vänsterpartier ett nytt samarbetsorgan, efter att slitningarna blivit för starka med socialistpartier som vägrat stödja ekonomiskt bistånd och vapenleveranser till Ukraina.

Debatten som jag just återberättat ägde dock inte rum i fjol, utan hösten 1864.

Organisationen som då bildades i London hette Internationella arbetarassociationen, i dag mer känd som Första internationalen. Den kommande splittringen mellan anarkister och kommunister anades redan från början. Vanligen förklaras den med att anarkisterna var antiauktoritära och ville avskaffa staten, i motsats till Karl Marx och hans anhängare. Men hösten 1864 bråkade man inte om abstrakta framtidsvisioner. I stället var kongressens knäckfråga ”arbetarklassens utrikespolitik”, och gällde konkreta världshändelser.

Bild: Alexandra Ravskaja, ”Flyglarm”, 2023 (beskuren).

Året innan hade polackerna rest sig i ett väpnat uppror mot Rysslands ockupation, för ett självständigt och demokratiskt Polen. De två västmakterna Storbritannien och Frankrike uttryckte sympati, men gav inget praktiskt stöd. Ryska imperiet kunde därför kväsa upproret i Polen och samtidigt fortsätta expandera söderut i Kaukasien och Centralasien. Samtidigt rasade det amerikanska inbördeskriget, där Sydstaterna stred för att behålla slaveriet – med vapen levererade från Storbritannien och Frankrike, som själva var i full färd med att kolonisera andra kontinenter.

Kort sagt var 1860-talets världsordning vad vi nu kallar ”multipolär”. Det fanns flera stormakter, bland vilka Storbritannien inte bara var klart starkast utan också den enda där socialister kunde hyra en stor konsertsal för att grunda en samhällsomstörtande international. Motsvarande hade knappast varit möjligt i Wien, Berlin eller Paris, och allra minst i Sankt Petersburg.

Under större delen av sitt liv förblev Marx engagerad i aktivism för ett demokratiskt Polen.

Efter en lång debatt hölls en omröstning, där majoriteten tog ställning för ett självständigt Polen och för att ”omintetgöra Rysslands inträngande påverkan i Europa”.

Bakom formuleringarna stod en politisk flykting som sedan 15 år levt och verkat i London: Karl Marx.

Under större delen av sitt liv förblev Marx engagerad i aktivism för ett demokratiskt Polen. Han varnade arbetarrörelsen för att underskatta Ryssland – en kontrarevolutionär kraft i Europa, alltid redo att krossa demokratiska strävanden. Marx menade att den ryske tsarens agenter genom infiltration och desinformation i hemlighet försökte påverka politiken i Västeuropa. I allt detta såg Marx en obruten tradition av ”orientalisk despotism” ända sedan 1263, då storfurstendömet Moskva grundades, först som en vasall till Mongolriket, därefter en självständig stat som kopierade de forna herrarnas politiska kultur, inriktad på expansion. Från att ha varit ett av många ryska småriken, började Moskva erövra sina grannar och krossade republiken Novgorod. Sedan dess har det ”muskovitiska Ryssland” fortsatt att drivas av en omättlig expansionshunger, som inte nöjer sig med mindre än världsherravälde – om vi får tro Karl Marx.

Att Marx var häftigt Rysslandskritisk är välkänt sedan tidigare. Men parallellerna mellan hans 1800-tal och vår samtid framträder med en ny skärpa i Timm Grassmanns bok Marx gegen Moskau som ännu bara finns utgiven på tyska. Boken förtjänar att översättas, för även dagens vänster kan lära sig något av Marx inställning till den multipolära världen och ett expansivt Ryssland – inte minst av de delar av hans livsverk som retuscherades bort av Sovjetunionen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
TV 04 mars, 2026

Grillen #12: Borgerligheten splittras av tonårsutvisningarna

I veckans Grillen: Är socialism årets supertrend och när får USA slut på länder att invadera?

Grillen gästas av författaren Ann Heberlein som sågar regeringen hon röstade på.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Ann Heberlein

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera, ljud & klippning:
Carlos Contreras

Diskutera på forumet (0 svar)