Vänstergrupper tillsammans med islamister: kombinationen är omöjlig i vissa länder och närmast naturlig i andra. På en internationell konferens i Kairo samlades de som såg öppningar för gemensam kamp.
KAIRO. Över 1.500 aktivister från 20 länder deltog i slutet av mars i den femte Kairo-konferensen mot imperialism och zionistisk ockupation. Förutom att skapa en allians mot krig och imperialism så ville man också bygga broar mellan antikrigsrörelsen och sociala rörelser och krafter för demokratisering i arabvärlden. För egyptiska aktivister som det senaste året utsatts för växande repression utgjorde den internationella närvaron ett välkommet stöd.
– Att delegationer från 20 länder kommer hit och lär sig om omfattningen av repressionen och vad som händer med arbetare och bönder är viktigt. De kan göra konkret solidaritetsarbete med Egyptens folk när de kommer tillbaka till sina länder, säger Sameh Naguib från de Revolutionära Socialisterna, en av konferensens organisatörer.
– Samtidigt kan egyptiska aktivister ta del av internationella erfarenheter och kampanjer. Vi har grekiska studenter här som berättar om sin kampanj mot privatiseringar inom utbildningssystemet, vilket är precis vad studenter här står inför.
Den första Kairo-konferensen arrangerades 2002, under upptakten till USA:s krig mot Irak och mot bakgrund av ett radikaliserat politiskt klimat i Egypten i samband med den andra palestinska intifadan. 2005 hölls det första Kairos Sociala Forum som ett parallellt arrangemang, som nu är inne på sitt tredje år.
Enligt arrangörerna var årets konferens den största hittills, räknat i antalet deltagare så väl som antalet internationella delegationer. Men även kvalitativt innebar den ett steg framåt, enligt Sameh Naguib.
– En av den största framgångarna var närvaron av framträdande representanter från centrala motståndsrörelser som Hamas och Hizbollah. Dessutom har vi utvecklat det sociala forumet och utvidgat konferensen till att inte bara handla om motstånd mot krig och imperialism, utan även om arbetarnas, böndernas, och studenternas kamp i Egypten. Därigenom har vi tagit viktiga steg mot att knyta samman antikrigsrörelsen med kamp för demokratisk förändring såväl som med faktiskt motstånd.
Konferensen arrangerades av de Revolutionära Socialisterna tillsammans med det Muslimska Brödraskapet, det islamistiska Arbetarpartiet, och det nasseristiska/arabnationalistiska Karama-partiet. Internationella delegationer kom i första hand från europeiska antikrigsorganisationer och socialistiska partier, men inkluderade även en delegation på 80 socialister från Sydkorea.
Vidden av ideologiska inriktningar innebär att motstånd mot USA:s och Israels ockupationspolitik – och mot USA-uppbackade diktaturer i arabvärlden – förmodligen var det enda som det rådde en verklig enighet om. Detta upplevdes dock inte som ett problem, eftersom syftet inte var att utforma ett gemensamt program utan snarare att bygga en internationell koalition mot en gemensam fiende.
När talare efter talare klev upp i talarstolen under den tre timmar långa öppningsceremonin och fördömde USA och hyllade palestinska, libanesiska och irakiska motståndsgrupper var det inte så mycket vad som sades som var det viktiga, utan det faktum att islamister, nationalister, och socialister samlades och demonstrerade någon slags enhet. Detta kan ses som extra betydelsefullt efter ett år då tilltagande sekteristiskt våld i Irak och interna stridigheter i Palestina hotat att demoralisera hela regionen – och kanske hade gjort det om det inte vore för den inspiration som många politiska rörelser hämtat ur Israels misslyckande att besegra Hizbollah under sommarens krig och republikanernas valnederlag i det amerikanska kongressvalet.
Samtidigt saknades det inte debatt bland forumets deltagare. I synnerhet kring inställningen till Iran, som av många pekades ut som ansvarigt för sekteristisk våld utfört av shiamuslimska miliser i Irak. Somliga ville rentav tala om en strid mellan arabvärlden och Iran vid sidan av kampen mot USA. Andra menade att Irans roll i Irak medvetet har överdrivits.
– De som verkligen skapar splittring mellan sunni- och shiamuslimer i Irak är USA, inte Iran. Vi måste vara väldigt försiktiga och inte falla i deras fälla och betrakta Iran som fienden, menar Elahe Rostami Povey, som kom till konferensen från London som representant för iranska reformaktivister som nekats visum.
En annan fråga som väckte debatt var antikrigsrörelsens förhållande till väpnat motstånd. En del kritiserade medlemmar av antikrigsrörelsen för dubbelmoral när de ger sitt stöd till väpnat motstånd inför en publik i Mellanöstern, för att sedan använda ett försiktigare språk när de kommer hem till Europa. Andra betonade att antikrigsrörelsens främsta uppgift är att mobilisera så många som möjligt mot kriget. Denna ståndpunkt stöddes av flertalet, att döma av de kraftiga applåder som John Molineux från brittiska Stop the War Coalition mottog när han sade att det är viktigare att ha “hundratusentals eller miljoner människor på gatorna mot kriget än att ha en liten demonstration med principfasta revolutionärer”.
John Rees från brittiska Socialist Workers Party och Stop the War Coalition – som varit en av de centrala internationella pådrivarna bakom Kairokonferensen – talade om vikten av direkta länkar mellan antikrigsrörelsen och motståndet.
– En central uppgift för oss som är här är att utveckla argument och förklara för den bredare allmänheten vad det är som gör att människor tar till väpnat motstånd mot ockupation. Det mest effektiva medlet är att ska en direkt kontakt med motståndsrörelser, och bjuda in dem till våra länder för att själva tala för sin sak.
Ali Fayyad, Hizbollahs internationella sekreterare, talade också om vikten av enhet mellan islamistiska motståndsrörelser och den internationella antikrigsrörelsen och den antikapitalistiska rörelsen.
– Vår kamp är en politisk kamp mot ockupation. Den handlar inte om kultur eller religion. Det vore ett misstag att begränsa oss till en muslimsk front mot externa hot, för då kommer kampen anta formen av en religiös konflikt.
Ett återkommande tema i många anföranden var att kampen mot imperialism och för demokrati är två sidor av samma mynt. Både för att krig och ockupation står i direkt motsättning till demokrati, och för att Mellanöstern domineras av auktoritära lydregeringar som sätter USA:s intressen framför sina egna befolkningars – Egypten är ett tydligt exempel på det.
De intressantaste mötena på forumet var också de som handlade om det egyptiska folkets kamp mot en genomkorrupt och auktoritär regim. Internationella delegater kunde bland annat ta del av skildringar av egyptiska arbetares kamp mot privatiseringar och för oberoende fackföreningar, och egyptiska bönders desperata kamp mot en “nyfeodalism” som drivit hundratusentals människor från mark som de brukat sedan 50- och 60-talets jordreformer. Studenter från olika politiska läger berättade om sin kamp för fria studentkårer, och regimkritiska bloggare om sin kampanj mot tortyr och de växande förföljelser de utsatts för under det senaste året.
Samtidigt som konferensen knöt samman kampen för demokrati och social rättvisa i Egypten med den anti-imperialistiska agendan, så visade den också hur djupt splittrad den sekulära oppositionen är, främst när det gäller synen på det Muslimska Brödraskapet. Många grupper lyste med sin frånvaro eftersom de utesluter varje form av samarbete med islamister, ens när det kommer till frågor som motstånd mot USA:s krig. Andra anser att det är nödvändigt att bygga en enad opposition, eftersom regimens strategi bygger på att söndra och härska.
Sameh Naguib från de Revolutionära Socialisterna ser samarbete med Brödraskapet som ett måste, men medger också att det finns risker.
– Vi måste vara försiktiga eftersom Brödraskapet är en massrörelse och vänstern, trots att den växer, är långt efter. Så vi arbetar med dem i frågor som Palestina och Irak, eller för demokratiska rättigheter och mot militärdomstolar, men kritiserar dem för deras ekonomiska politik. Det är svår balansgång, men vi måste försöka vara både principfasta och flexibla.
Bland de internationella delegaterna var det i synnerhet två som fick ett varmt mottagande i Kairo. Den ena var Rose Gentle, som förlorat en son i Irak och varit med och grundat nätverket Military Families Against the War i Storbritannien. Hon berättade om organisationens försök att ställa Tony Blair inför rätta för kriget mot Irak.
– Blair är personligen ansvarig för min sons död. Gordon trodde att han skulle på ett fredsbevarande uppdrag. Men om det här är fredsbevarande, då vill jag inte se vad de kallar krig.
En annan talare som väckte jubel var Meysalun Cage från 13:e april-rörelsen i Venezuela, vars president Hugo Chavez blivit en hjälte i arabvärlden för sin hårda hållning gentemot USA. Hans popularitet nådde nya höjder när Venezuela i augusti bröt de diplomatiska förbindelserna med Israel, i protest mot bombningarna av Libanon.
– Kairo-konferensen är viktig för att de arabiska folkens kamp är viktig för alla. Revolutionen kan inte inträffa i ett isolerat land, som Venezuela, utan bara när det finns en stor interaktion mellan sociala krafter runt om i världen, säger Meysalun till Flamman.
Kairo-konferensen är ett tillfället att lära sig av varandra, menar hon.
– Processen i Venezuela och Bolivia och andra latinamerikanska länder lär människor att förändring är möjlig. I Venezuela kom den folkliga explosionen plötsligt, mer eller mindre över en natt. Något fick folk att gå ut på gatorna och vi insåg att om vi vill, så kan vi destabilisera hela landet. I arabvärlden är det så mycket som har ackumulerats, krig, förtryck, och dominans, och allt detta finns alltid i huvudet på folk. För eller senare kommer de att säga: vi har fått nog.
Meysalun Cage gav också sin egen syn på frågan om en allians mellan vänstern och islamistiska grupper.
– Grunden för en sådan allians är inte ideologi eller religion, utan motstånd. Vänstern i Latinamerika växte sig inte stark för att den var “vänstern” utan för att den utgjorde folkets motstånd. När det handlar om Palestina använder media alltid uttryck som fundamentalister eller islamister, fastän det i själva verket handlar om människor som kämpar för värdighet. Vi måste se bortom begrepp som islam och araber och skapa en genuint internationell rörelse, för att skapa en värld där vi kan överleva som människor utan att vara förtryckta eller exploaterade.
