Okategoriserade 03 maj, 2007

Anti-imperialism och social kamp förenades i Kairo

Vänstergrupper tillsammans med islamister: kombinationen är omöjlig i vissa länder och närmast naturlig i andra. På en internationell konferens i Kairo samlades de som såg öppningar för gemensam kamp.

KAIRO. Över 1.500 aktivister från 20 länder deltog i slutet av mars i den femte Kairo-konferensen mot imperialism och zionistisk ockupation. Förutom att skapa en allians mot krig och imperialism så ville man också bygga broar mellan antikrigsrörelsen och sociala rörelser och krafter för demokratisering i arabvärlden. För egyptiska aktivister som det senaste året utsatts för växande repression utgjorde den internationella närvaron ett välkommet stöd.
– Att delegationer från 20 länder kommer hit och lär sig om omfattningen av repressionen och vad som händer med arbetare och bönder är viktigt. De kan göra konkret solidaritetsarbete med Egyptens folk när de kommer tillbaka till sina länder, säger Sameh Naguib från de Revolutionära Socialisterna, en av konferensens organisatörer.
– Samtidigt kan egyptiska aktivister ta del av internationella erfarenheter och kampanjer. Vi har grekiska studenter här som berättar om sin kampanj mot privatiseringar inom utbildningssystemet, vilket är precis vad studenter här står inför.

Den första Kairo-konferensen arrangerades 2002, under upptakten till USA:s krig mot Irak och mot bakgrund av ett radikaliserat politiskt klimat i Egypten i samband med den andra palestinska intifadan. 2005 hölls det första Kairos Sociala Forum som ett parallellt arrangemang, som nu är inne på sitt tredje år.
Enligt arrangörerna var årets konferens den största hittills, räknat i antalet deltagare så väl som antalet internationella delegationer. Men även kvalitativt innebar den ett steg framåt, enligt Sameh Naguib.
– En av den största framgångarna var närvaron av framträdande representanter från centrala motståndsrörelser som Hamas och Hizbollah. Dessutom har vi utvecklat det sociala forumet och utvidgat konferensen till att inte bara handla om motstånd mot krig och imperialism, utan även om arbetarnas, böndernas, och studenternas kamp i Egypten. Därigenom har vi tagit viktiga steg mot att knyta samman antikrigsrörelsen med kamp för demokratisk förändring såväl som med faktiskt motstånd.

Konferensen arrangerades av de Revolutionära Socialisterna tillsammans med det Muslimska Brödraskapet, det islamistiska Arbetarpartiet, och det nasseristiska/arabnationalistiska Karama-partiet. Internationella delegationer kom i första hand från europeiska antikrigsorganisationer och socialistiska partier, men inkluderade även en delegation på 80 socialister från Sydkorea.
Vidden av ideologiska inriktningar innebär att motstånd mot USA:s och Israels ockupationspolitik – och mot USA-uppbackade diktaturer i arabvärlden – förmodligen var det enda som det rådde en verklig enighet om. Detta upplevdes dock inte som ett problem, eftersom syftet inte var att utforma ett gemensamt program utan snarare att bygga en internationell koalition mot en gemensam fiende.
När talare efter talare klev upp i talarstolen under den tre timmar långa öppningsceremonin och fördömde USA och hyllade palestinska, libanesiska och irakiska motståndsgrupper var det inte så mycket vad som sades som var det viktiga, utan det faktum att islamister, nationalister, och socialister samlades och demonstrerade någon slags enhet. Detta kan ses som extra betydelsefullt efter ett år då tilltagande sekteristiskt våld i Irak och interna stridigheter i Palestina hotat att demoralisera hela regionen – och kanske hade gjort det om det inte vore för den inspiration som många politiska rörelser hämtat ur Israels misslyckande att besegra Hizbollah under sommarens krig och republikanernas valnederlag i det amerikanska kongressvalet.

Samtidigt saknades det inte debatt bland forumets deltagare. I synnerhet kring inställningen till Iran, som av många pekades ut som ansvarigt för sekteristisk våld utfört av shiamuslimska miliser i Irak. Somliga ville rentav tala om en strid mellan arabvärlden och Iran vid sidan av kampen mot USA. Andra menade att Irans roll i Irak medvetet har överdrivits.
– De som verkligen skapar splittring mellan sunni- och shiamuslimer i Irak är USA, inte Iran. Vi måste vara väldigt försiktiga och inte falla i deras fälla och betrakta Iran som fienden, menar Elahe Rostami Povey, som kom till konferensen från London som representant för iranska reformaktivister som nekats visum.
En annan fråga som väckte debatt var antikrigsrörelsens förhållande till väpnat motstånd. En del kritiserade medlemmar av antikrigsrörelsen för dubbelmoral när de ger sitt stöd till väpnat motstånd inför en publik i Mellanöstern, för att sedan använda ett försiktigare språk när de kommer hem till Europa. Andra betonade att antikrigsrörelsens främsta uppgift är att mobilisera så många som möjligt mot kriget. Denna ståndpunkt stöddes av flertalet, att döma av de kraftiga applåder som John Molineux från brittiska Stop the War Coalition mottog när han sade att det är viktigare att ha “hundratusentals eller miljoner människor på gatorna mot kriget än att ha en liten demonstration med principfasta revolutionärer”.

John Rees från brittiska Socialist Workers Party och Stop the War Coalition – som varit en av de centrala internationella pådrivarna bakom Kairokonferensen – talade om vikten av direkta länkar mellan antikrigsrörelsen och motståndet.
– En central uppgift för oss som är här är att utveckla argument och förklara för den bredare allmänheten vad det är som gör att människor tar till väpnat motstånd mot ockupation. Det mest effektiva medlet är att ska en direkt kontakt med motståndsrörelser, och bjuda in dem till våra länder för att själva tala för sin sak.
Ali Fayyad, Hizbollahs internationella sekreterare, talade också om vikten av enhet mellan islamistiska motståndsrörelser och den internationella antikrigsrörelsen och den antikapitalistiska rörelsen.
– Vår kamp är en politisk kamp mot ockupation. Den handlar inte om kultur eller religion. Det vore ett misstag att begränsa oss till en muslimsk front mot externa hot, för då kommer kampen anta formen av en religiös konflikt.
Ett återkommande tema i många anföranden var att kampen mot imperialism och för demokrati är två sidor av samma mynt. Både för att krig och ockupation står i direkt motsättning till demokrati, och för att Mellanöstern domineras av auktoritära lydregeringar som sätter USA:s intressen framför sina egna befolkningars – Egypten är ett tydligt exempel på det.
De intressantaste mötena på forumet var också de som handlade om det egyptiska folkets kamp mot en genomkorrupt och auktoritär regim. Internationella delegater kunde bland annat ta del av skildringar av egyptiska arbetares kamp mot privatiseringar och för oberoende fackföreningar, och egyptiska bönders desperata kamp mot en “nyfeodalism” som drivit hundratusentals människor från mark som de brukat sedan 50- och 60-talets jordreformer. Studenter från olika politiska läger berättade om sin kamp för fria studentkårer, och regimkritiska bloggare om sin kampanj mot tortyr och de växande förföljelser de utsatts för under det senaste året.

Samtidigt som konferensen knöt samman kampen för demokrati och social rättvisa i Egypten med den anti-imperialistiska agendan, så visade den också hur djupt splittrad den sekulära oppositionen är, främst när det gäller synen på det Muslimska Brödraskapet. Många grupper lyste med sin frånvaro eftersom de utesluter varje form av samarbete med islamister, ens när det kommer till frågor som motstånd mot USA:s krig. Andra anser att det är nödvändigt att bygga en enad opposition, eftersom regimens strategi bygger på att söndra och härska.
Sameh Naguib från de Revolutionära Socialisterna ser samarbete med Brödraskapet som ett måste, men medger också att det finns risker.
– Vi måste vara försiktiga eftersom Brödraskapet är en massrörelse och vänstern, trots att den växer, är långt efter. Så vi arbetar med dem i frågor som Palestina och Irak, eller för demokratiska rättigheter och mot militärdomstolar, men kritiserar dem för deras ekonomiska politik. Det är svår balansgång, men vi måste försöka vara både principfasta och flexibla.

Bland de internationella delegaterna var det i synnerhet två som fick ett varmt mottagande i Kairo. Den ena var Rose Gentle, som förlorat en son i Irak och varit med och grundat nätverket Military Families Against the War i Storbritannien. Hon berättade om organisationens försök att ställa Tony Blair inför rätta för kriget mot Irak.
– Blair är personligen ansvarig för min sons död. Gordon trodde att han skulle på ett fredsbevarande uppdrag. Men om det här är fredsbevarande, då vill jag inte se vad de kallar krig.
En annan talare som väckte jubel var Meysalun Cage från 13:e april-rörelsen i Venezuela, vars president Hugo Chavez blivit en hjälte i arabvärlden för sin hårda hållning gentemot USA. Hans popularitet nådde nya höjder när Venezuela i augusti bröt de diplomatiska förbindelserna med Israel, i protest mot bombningarna av Libanon.
– Kairo-konferensen är viktig för att de arabiska folkens kamp är viktig för alla. Revolutionen kan inte inträffa i ett isolerat land, som Venezuela, utan bara när det finns en stor interaktion mellan sociala krafter runt om i världen, säger Meysalun till Flamman.

Kairo-konferensen är ett tillfället att lära sig av varandra, menar hon.
– Processen i Venezuela och Bolivia och andra latinamerikanska länder lär människor att förändring är möjlig. I Venezuela kom den folkliga explosionen plötsligt, mer eller mindre över en natt. Något fick folk att gå ut på gatorna och vi insåg att om vi vill, så kan vi destabilisera hela landet. I arabvärlden är det så mycket som har ackumulerats, krig, förtryck, och dominans, och allt detta finns alltid i huvudet på folk. För eller senare kommer de att säga: vi har fått nog.

Meysalun Cage gav också sin egen syn på frågan om en allians mellan vänstern och islamistiska grupper.
– Grunden för en sådan allians är inte ideologi eller religion, utan motstånd. Vänstern i Latinamerika växte sig inte stark för att den var “vänstern” utan för att den utgjorde folkets motstånd. När det handlar om Palestina använder media alltid uttryck som fundamentalister eller islamister, fastän det i själva verket handlar om människor som kämpar för värdighet. Vi måste se bortom begrepp som islam och araber och skapa en genuint internationell rörelse, för att skapa en värld där vi kan överleva som människor utan att vara förtryckta eller exploaterade.

Utrikes 29 september, 2023

Den långa (åter)marschen

Shenzhen är en av många städer i Guangdong som växt raketartat under de senaste decennier. Foto: Ng Han Guan/AP.

Ungdomsarbetslösheten har exploderat i Kina, medan strejkerna har fördubblats på ett år. För att främja social harmoni och säkra tillväxten ska högutbildade arbetslösa ungdomar nu skickas ut från städerna för att få landsbygden att blomstra.

I maj saknade var femte kinesisk ungdom mellan 16 och 24 år ett jobb. Sedan dess har närmare 11,6 miljoner universitetsstudenter tagit examen som även de letar en sysselsättning. Det är framför allt i städerna som de unga har svårt att hitta ett arbete, och i augusti upphörde staten att publicera siffror på sysselsättningsgraden.

Ungdomsarbetslösheten är, tillsammans med det ökande antalet äldre, statsrådets största inrikespolitiska utmaning. 2022 hade Kina två personer i arbetsför ålder per pensionär, och 2042 beräknas bara en vara kvar. Detta oroar inte endast statsrådet utan även dagens unga, särskilt med anledning av att majoriteten av dem är enda barn och att det allmänna pensionssystemet är undermåligt. Dessutom är den offentligt finansierade vården så underfinansierad att barn- och mödradödligheten återigen ökar, och i flera provinser har man lika många patienter liggande i vårdsalar som i korridorerna.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 28 september, 2023

Riksbanken måste underställas folkviljan igen

Riksbankschef Erik Thedéen föreläser på Ekonomiska museet i Stockholm – där hans typ av institution hör hemma. Foto: Anders Wiklund/TT.

Sveriges ekonomiska politik hålls gisslan av en odemokratisk centralbank som bara har ett verktyg i lådan – räntehammaren. Det är dags att återta kontrollen.

Häromveckan var det dags igen, Riksbanken höjde räntan med 0,25 procentenheter till 4 procent och flaggade för att fler höjningar var på gång. Sveriges många hushåll med stora lån känner hur snaran börjar dras åt. Kritiken lät inte vänta på sig. Det är som måndag hela veckan vid varje ny räntehöjning.

Näringslivstoppar vars branscher drabbas hårt är som vanligt ute och klagar. LO-ekonomer tycker att Riksbanken bör utnyttja utrymmet att föra en självständig räntepolitik som är anpassad till den svenska ekonomins och arbetsmarknadens förhållanden, och inte bara blint följa andra stora centralbankers räntehöjningar.

Det hörs till och med kritik från bankekonomer som tycker att det är fel att penningpolitiken styr medan finanspolitiken är förvisad till baksätet, det vill säga att förändringar i styrräntan premieras medan skattepolitik och investeringar hålls tillbaka. Hedrande med tanke på de gigantiska vinster som bankerna gör i detta läge. Men de oroar sig väl för att fastighetsbranschen kan kollapsa om räntan fortsätter uppåt.

Argast av alla är Andreas Cervenka som i Aftonbladet (21/9) förklarade att i princip allt Riksbanken gjort det senaste decenniet har varit fel. Misstag efter misstag har gett oss 15 förlorande år, argumenterar han. ”Med sådana vänner behöver svensk ekonomi inga fiender.”

Men tänk om människorna på Riksbanken inte är dumma i huvudet? Tänk om institutionen bara är riggad på fel sätt. Det formella beslutet om centralbankens självständighet trädde i kraft 1999, delvis eftersom det var ett kriterium för EU-inträdet. Det är ingen naturlag att den måste vara självständig.

Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

Den bakomliggande idén är att det skulle vara farligt att låta folket och de folkvalda ha direkt inflytande över penningpolitiken. I stället överlåter man ansvaret på en teknokratisk ekonomisk elit. Med detta oberoende skapades också en striktare separation mellan finanspolitiken och penningpolitiken, två politikområden som egentligen hänger tätt samman.

Trots penningpolitikens komplexitet så har Riksbanken bara fått ett övergripande mål, att hålla inflationen på två procent per år, och ett trubbigt verktyg för att nå målet, att höja och sänka räntan. Något motsvarande mål om att hålla arbetslösheten låg finns inte. Det behöver kanske inte påpekas att man för det mesta också misslyckas att nå inflationsmålet.

Men nu börjar den här nyliberala uppdelningen äntligen att ifrågasättas. Nyligen var den franska ekonomiprofessorn Eric Monnet i Stockholm och talade vid Arena Idés konferens New economic order om behovet av att demokratisera penningpolitiken.

Monnet menar att de senaste 15 åren har retoriken inte visat sig stämma med verkligheten. Centralbanker har fokuserat mer på att stabilisera finansmarknader än på att nå inflationsmål. Man har också använt sig av många fler verktyg än räntan, som exempelvis stödköp av värdepapper (så kallade kvantitativa lättnader), valutaswapar och riktade lån.

Dessutom har den förda penningpolitiken lett till en stigande ojämlikhet, skyhöga bankvinster och en dysfunktionell bostadsmarknad. Områden som borde ligga på de folkvaldas bord. Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

I Sverige ifrågasatte nyligen professor Bo Rothstein Riksbankens självständighet i DN-Debatt (4/9). Han möttes av tystnad, inte en enda replik. Här är frågan belagd med tabu – det är hög tid att det krossas.

Enna Gerin
är biträdande chef på den fackliga tankesmedjan Katalys.
Inrikes 27 september, 2023

”Idéer från vänster kan bli mainstream”

Elinor Odeberg och Philippa Sigl-Glöckner samtalar med Silvia Kakembo på Södra teaterns scen. Foto: Jacob Lundberg.

Stämningen var hoppfull när internationella vänsterekonomer samlades på Södra teatern i Stockholm för att diskutera hur ekonomin kan underställas demokratiskt inflytande.

Glöm snacket om löneprisspiraler och omättliga arbetare som driver på inflationen genom orimliga lönekrav. Mitt under polykrisens perfekta storm av krig och pandemi dök den upp: vinstpristornadon. Vad som ursprungligen avfärdades som en absurd idé är i dag en allmänt accepterad sanning om ekonomin. Och den har kraften att vända hela den ekonomiska spelplanen över ända.

Ingen vet det bättre än Isabella Weber (bilden).

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Utrikes 27 september, 2023

Etnisk rensning framför omvärldens ögon

Anhöriga till soldater som dog förra veckan begraver sina söner innan de lämnar. Foto: Marut Vanyan.

Efter månaders blockad av enklaven Nagorno-Karabach gav Armenien i förra veckan till slut upp: svält, sjukdomar och bombardemang har fått en stadig ström armenier att lämna området. Forskare talar nu om folkmord.

För två veckor sedan stod jag vid blockaden av enklaven Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan. Ingen humanitär hjälp hade kommit in på flera månader och människor som jag talade med inne i den armeniska regionen i Azerbajdzjan berättade om hunger, sjukdomar och desperation. Detta trots att Internationella domstolen i Haag vid två tillfällen beordrat landet att öppna den.

Blockaden framför var stillsam. Ett par azerbajdzjanska lastbilar körde fram och tillbaka med byggmateriel nedanför kullen där landets flagga hängde högt. Bakom låg den ryska militärbasen där de fredsbevarande styrkorna skulle finnas.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Canbäck
Frilansjournalist och författare med fokus på den postsovjetiska världen.[email protected]
Nyheter 26 september, 2023

Veckan som gått

Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Per Gahrton (bilden) avlider vid 80 års ålder.

Gahrton började som riksdagsledamot för Folkpartiet, där han företrädde partiets vänsterfalang och bland annat förespråkade vapenleveranser till Nordvietnam. 1969 utsågs han av Veckojournalen till ”årets argaste unga man”.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Utrikes 26 september, 2023

Stefanos Kasselakis vill förvandla Syriza till de amerikanska Demokraterna. Foto: Yorgos Karahalis/AP.

Efter att ha öppnat partiledarvalet har Greklands största vänsterparti tagits över av en okänd affärsmagnat som vill förvandla partiet till de amerikanska Demokraterna. Vänsterpopulismens flaggskepp ser därmed ut att förlisa på egen hand.

I söndags kväll kom den kalldusch som medlemmarna i det grekiska vänsterpartiet Syriza anat skulle välla över dem.

I andra omgången av partiets ledarval vann den unge affärsmannen Stefanos Kasselakis mot den tidigare arbetsmarknadsministern Effie Achtsioglou med över 56 procent av rösterna.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Inrikes 24 september, 2023

Liberalerna förstår inte pacifismens kärna

På årsdagen av den ryska invasionen medverkade Greta Thunberg i en demonstration arrangerad av pacifistiska organisationer som Svenska freds. Foto: Fredrik Persson/TT.

Ledarskribenter förlöjligar utan att begripa dess kärna – som är att ifrågasätta militarismen, en ideologi som ständigt har dragit in världen i krig.

Under sommaren har Jesper Ahlin Marceta på DN Ledare skrivit en del om pacifismen, ofta på tidningens sedvanliga mästrande sätt. Jag tror att det är svårt att förstå vad det innebär att vara pacifist utan att först förstå att pacifismen, likt antifascism och antikommunism, främst är en reaktiv ideologi. Pacifismen är antimilitaristisk. För att förstå den bör vi därför förstå den ideologi som den motsätter sig.

Den klassiska militarismen, som var mainstream bland eliten under början av 1900-talet, ser krig som är en naturlig och viktig del av den mänskliga tillvaron: nationer som inte befinner sig i krig riskerar att förlora sina dygder och bli dekadenta. Den klassiska militarismen är i stort sett död som ideologi i Sverige och västvärlden.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Karim Jebari
Filosof och forskare vid Institutet för framtidsstudier.
Kultur 24 september, 2023

Hur Naomi blev den andra Naomi

Trots att ”Doppelgänger”, Naomi Kleins sjätte bok, är hennes mest personliga, är hon fortfarande lika vass och relevant. Foto: Dan Hansson/SvD/TT.

Konspirationsteoretiker, säger Klein, ”har fel om fakta, men prickar rätt på känslorna”. Myra Åhbäck Öhrman har läst Naomi Kleins nya ”Doppelgänger”.

”Till mitt försvar var det aldrig min avsikt att skriva den här boken”.

Så inleder Naomi Klein Doppelganger: A trip into the mirror world, och jag är benägen att tro henne. I jämförelse med hennes tidigare verk, som No logo (1999), en kritik av varumärkefieringen hos okontrollerad global kapitalism och The Shock doctrine (2007), om hur nationella kriser utnyttjas för att minska motståndet mot kontroversiella politiska förändringar, känns premissen okaraktäristiskt privat. Klein tar nämligen avstamp i något så vardagligt som irritationen över att ständigt förväxlas med ”Den andra Naomi” – Naomi Wolf.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 23 september, 2023

Att komma fram till Samarkand

Positionen i gränslandet mellan de historiska civilisationerna har gjort Samarkand till en unik plats. Foto: Jonas Sjöstedt.

På resa mellan Uzbekistans mytomspunna städer upptäcker Jonas Sjöstedt ett land inklämt mellan två världsdelar och i skärningspunkten mellan storstadens modernitet och glesbygdens tradition – där arvet från Sovjet är lika närvarande som det från de islamiska och centralasiatiska civilisationerna.

Det är fantastiskt vackert, ändå är nästan inga turister på plats när jag och tonårsbarnen vandrar runt Registan, det gamla torget i Samarkand med byggnader som en gång i tiden var skolor. Här studerades filosofi, astrologi, matematik och teologi redan för 500 år sedan. Kanske beror frånvaron av människor på att det är så varmt, nästan 40 grader. Vi sätter oss på en bänk i skuggan under ett par träd på en innergård och bara tar in skönheten och atmosfären. Det är som att kliva in i en saga.

Samarkand, Bukhara och Khiva. Namnen på de uråldriga städerna längs Sidenvägen har något lockande och sagolikt över sig. Det är historiska städer med fantastiska gamla moskéer, uråldriga koranskolor, gränder och myllrande marknader där det säljs frukt, nötter och textilier. Det är vackra innergårdar där folk dricker te i skuggan under mullbärsträden. För äldre svenskar har säkert Thorstein Bergmans vemodiga visa ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”, som sjungits in av såväl Lena Andersson som Lill Lindfors, bidragit till denna längtan.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Sjöstedt
Frilansjournalist och tidigare partiledare för Vänsterpartiet.
Utrikes 23 september, 2023

Bland sanddyner och teknikpionjärer formas framtidens bosättare

Med modeord som ”uppstartsnation” kombineras territoriell nybyggaranda med högteknologiskt entreprenörskap. Så hoppas Israel skapa en sionism för nästa generation.

Dagens Israel är ett splittrat land. Mängder med människor har tagit till gatorna i Tel Aviv sedan regeringen i våras föreslog en kontroversiell lag som fråntar Högsta domstolen rätt att påverka regeringens beslut. Eftersom Israel saknar en grundlag har Högsta domstolen spelat en viktig roll för landets demokrati, och den har fungerat som en garant för sekulär politik i ett land som präglas av allt mer extrema värderingar.

Samtidigt är frågan om ockupationen frånvarande och den minoritet som vill blanda in Palestinafrågan anklagas för att riskera att skada den unika enigheten i demonstrationstågen. Protesterna handlar om Israels demokrati, och därmed även om något så existentiellt som landets identitet och fortlevnad.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.