Politiska rörelser utan förankring i vanliga människors verklighet är antingen högerrörelser eller nyttiga idioter på vänsterkanten. Tyvärr ser vi alltför många av det senare slaget för tillfället.

Hur kan man annars förklara det faktum att antalet anmälda brott från militanta antifascister ökar? Eller hur det fortfarande finns folks om kallar sig ”vänster” i någon mening, som fortfarande avfärdar fascism och högerextremism som en medel- eller överklassföreteelse?

Båda tendenserna torde kunna vederläggas med hjälp av en gnutta erfarenhet från den genomsnittlige svenskens verklighet.

Den extremhöger som växer sig stark i Europa och i Sverige gör det i första hand på arbetarrörelsens bekostnad. Det är inte borgarväljare som radikaliserats och gått ytterligare högerut, utan besvikna arbetarväljare som väljer nya politiska partier som man känner kan åtgärda just de problem man känner i sin vardag. Såväl statistik som nämnda erfarenhet understryker detta faktum.
Problemen grundar sig på otryggheten i vardagen. Otrygghet vad gäller det egna arbetet och bostaden liksom känslan av ovisshet om ens dotter ska komma hem i ett stycke från krogen eller inte.

Svaret från världsfrånvända människor på vänsterkanten brukar antingen tillhöra kategorin ”slå ner dom” eller ”fan de e ju borgarnas/kapitalismens fel” – när det i själva verket är vänsterns eget fel. De arbetarväljare som lägger sin röst på Sverigedemokraterna eller Nationaldemokraterna gör det för att de anser att dessa partier faktiskt ger dem ett svar på de samhällsproblem och den otrygghet de känner av. Många gånger är dessa partier bättre på att beskriva den verklighet och känsla av otrygghet och maktlöshet som många människor lever i, än vänstern. Sedan kan överbelästa akademiker diskutera rasifiering, nationella identiteter och annan abstrakt postmodern dynga, och svartklädda medelklass-anarkister fortsätta sitt föräldrauppror på gator och torg; allt medan vanliga människor bara vill se konkreta lösningar på konkreta problem.