BERLIN Av 22 olika arrangemang kring befrielsen ägde 13 rum i Östberlin, fyra i Västberlin och fem ”mittemellan”.
Vid Brandenburger Tor mellan öst och väst har det officiella Berlin under helgen ordnat två demokratidagar. Många aktiviteter, mycket folk och musik och korta tal och intervjurundor på en stor scen. Dagen därpå visas den tyska riksdagens specialsession på stora bildskärmar, inför en stor publik.
På eftermiddagen åker jag ut till Karlshorst i Lichtenberg i Östberlin. Här märks verkligen befrielsedagen. Det flaggas från flera hus och en orkester spelar någonstans längre bort. Här ute i Lichtenberg finns ett flertal valdistrikt där vänsterpartiet PDS får mellan 70 och 80 procent av rösterna. På den stora teatern i Karlshorst är det ”festkonsert” inför den 8 maj. Det ”gamla gardet” strömmar till. Teatern är fullsatt och några utan biljetter får vända. Antalet människor under 30 år är lätträknade. Ernst Busch-kören, Hans Beimler-kören och Neuköllns arbetarkör sjunger. Stämningen är hög, det korta politiska talet konsekvent anti-fascistiskt men inte särskilt framåtblickande.
Senare på kvällen bildar över 25 000 berlinare en ”ljuskedja”, 3,5 mil lång, genom både Öst- och Västberlin. Leden är täta i öst, något glesare i väst. Berlinarna står med tända ljus i hand sent på kvällen, som en uppmaning till kamp mot krig, rasism och högerradikalism.
Tack till Röda Armén
Söndagen den 8 maj är det gråmulet och kallt. Jag undrar hur det skall bli med publiktillströmmningen ute i Treptowparken vid den sovjetiska krigskyrkogården. Men redan vid S-banestationen i Treptow är det rena folkvandringen till minneshögtiden. Här finns så gott som alla åldrar och stilar representerade. Vi blir till slut många tusen, som bevittnar kransnedläggning och lyssnar till tal av stadsfullmäktiges ordförande i Berlin – socialdemokraten Walter Momper. Han är glasklar i sitt tal. Han tackar Röda armén och slår gång på gång fast att den 8 maj var en befrielsens dag för alla anständiga tyskar. Efteråt defilerar människorna i över två timmar förbi själva kryptan i parken för att hedra sovjetsoldaterna och lägga ner blommor. En av de symboler som säljs är ett litet enkelt märke med två ord: ”Spatsiba” och ”Danke” (”Tack”). Det utrycker på ett enkelt sätt vad många antifascister känner denna dag.
När jag på eftermiddagen kommer till Alexanderplatz är hela området rigoröst avspärrat av polisen. Niotusen kravallpoliser är utkommenderade för att ”skydda” nazisternas (NPD) möte utanför det röda rådhuset. Drygt 3 000 nazister har samlats för att protestera mot ”befrielselögnen och ältandet om skulden”.
Stoppad nazimarsch
Det är meningen att NPD efteråt skall demonstrera längs Unter den Linden i riktning mot Brandenburger Tor och Holocaustmonumentet. Detta förhindras dock av cirka 10 000 antirasistiska motdemonstranter, som samlats för att protestera mot NPD. Det blir ingen nazistisk marsch, och efter flera timmar slussas de de lite slokörade nynazisterna hem av poliserna.
På kvällen ser jag att tv-journalisterna är upprymda och prisar de mestandels unga antirasister som lyckats stoppa nazistmarschen. Vid tidigare tillfällen har den samlade tyska mediekåren hårt kritiserat antirasisterna som alltför ”våldsbenägna”.