Roman

Min kamp
Karl Ove Knausgård.
Övers: Rebecca Alsberg.
Norstedts, 2010.

Hösten och vinterns litterära snackis i Norden har utan tvekan varit norrmannen Karl Ove Knausgårds roman Min kamp. Hyllad av en så gott som enig kritikerkår, belönad med Brageprisen, en av Norges mest prestigefyllda litterära utmärkelser, av tidningen Verdens Gang utsedd till en av de senaste tio årens bästa böcker, och av Morgenbladets läsare till årets bok 2009. Dessutom häftigt omdebatterad med anledning av att författaren använder personernas rätta namn i romanen vars huvudperson är ingen mindre än Karl Ove Knausgård.

Hans författarskap är ingen ny bekantskap för mig. Jag har läst och skrivit om hans förra roman En tid för allt (Norstedts, 2006), en storvulet upplagd omtolkning av Gamla testamentets berättelser, oerhört välskrivet och totalt poänglöst.
Jag måste erkänna att jag närmade mig Knausgård senaste med stor skepsis. Inte alls på grund av besvikelsen från läsningen av den förra boken, det var redan glömt och förlåtet, utan orsaken var titeln.
Om Knausgård var angelägen om att redan i bokens titel betona att det rör sig om en kamp, och att det är just hans kamp, finns det flera olika möjligheter att uttrycka det. Istället väljer han samma titel som Hitlers ökända ”självbiografiska” kampskrift. Knausgård är en alltför medveten författare för att jag ens för bråkdelen av en sekund ska förledas att tro att titelvalet bottnar i aningslöshet. Vad är det han försöker säga då? Att han är en lika god nasse som alla vi andra? Knappast. Snarare handlar det om att ställa sig vid sidan om historien, eller rent av över den. Jag sätter vilken titel jag vill på min bok, och struntar fullständigt i om någon annan har också gjort det, om det så är självaste Hitler.
Det är en nonchalans och ett lättsinne som jag finner djupt problematisk och upprörande, och jag noterar med förvåning och bestörtning att ingen har uppmärksammat Knausgårds fräckt historielösa tilltag, än mindre kritiserat det.

Det ger emellertid en fingervisning om vad som komma skall. Det förstärks ytterligare av bokens omslag, som pryds av ett porträtt av författaren. Lite vagt och undflyende tonar han fram ur skuggorna. Eller möjligen glider undan ur dem. Det är som en kitschig filmaffisch: Karl Ove Knausgård är Karl Ove Knausgård!
Romanen  är en självbiografisk berättelse. Det blir återblickar på barndomen, ungdomsåren, författardrömmarna, ett äktenskap, ett äktenskap till, nu med barn. I centrum står relationen till fadern, en halvtaskig och småelak figur, som ständigt kritiserar men aldrig bekräftar. Trots det hyser sonen ambivalenta känslor för pappan, ett förhållande som inte är helt ovanligt. Nyheten om faderns död väcker känslor av frihet och sorg, inte heller det helt oväntat. Det finns ingenting utöver det ordinära i vare sig faders person eller hans relation till familjen. Det är frestande att åter igen citera Lars Gustafsson: ”Personer med stört modersförhållande/blir poeter./Personer med ett stört fadersförhållande/blir tjatiga.”
Den fråga som man som läsare hela tiden ställer sig är: ”och?” Svaret är om och om igen: och ingenting. Det enda intressanta är att det är Knausgårds pappa, hans relation, hans känslor, och så vidare. Det räcker inte, en historia måste ha en mening utöver sig själv för att beröra.

Ett ännu större problem är att fadern är en totalt nebulös figur. Ingenting i hans handlingar kan förklaras, han går inte att förstå, det är en person som helt hänger i luften. Han super ihjäl sig, en process som startar långt efter att Karl Ove har flyttat hem­ifrån, och kan säkerligen uppleva som mycket tragisk, men knappast traumatisk. Sönerna möter efter hans död det totala förfallet, men det antyds aldrig varför han började dricka, varför han blev alkoholist, ingenting.
Fadern är en person som knappt har några band med verkligheten, han ingår inte i något sammanhang. Detsamma gäller egentligen samtliga personer i romanen, vi får inte lära känna dem i deras egen rätt, de får sin betydelse enbart genom sin relation till Knausgård. Och han exploaterar sin omgivning, använder var och en som en spegel, där han kan få en bekräftelse på sin egen existens. Det narcissistiska draget förstärks ytterligare av att bilden pendlar mellan det osäkra och det grandiosa.
Jag kommer att tänka på underrubriken till Ali Esbatis blogg: ”Personligt – aldrig privat”. Hos Knausgård är det precis tvärtom, allt är privat, ingenting är personligt.
Romanen är konventionellt berättad, vilket är en smula frapperande för en så hyllad bok. Förvånande nog är det ingen som kräver formmässig förnyelse, ett öde som till exempel drabbade Susanna Alakoskis Håpas du trifs bra i fengelset, en roman som verkligen bränner och berör.

Knausgårds stil är en märklig form av superrealism. Allt och alla beskrivs in i minsta detalj, stort som smått blandas i ändlösa skildringar av både viktigt och oviktigt. Ingenting är för litet eller betydelselöst för att inte räknas upp i långa listor. Vi får ta del av precis varenda medel som Knausgård använder för att städa, varje handling redovisas noggrant in i minsta handgrepp.
Tanken är förmodligen att detaljrikedomen ska skapa en illusion av autenticitet, eller till och med autenticitet som sådan, men resultatet blir istället en höglitterär dokusåpa.
Samma sak med Knausgårds användning av personernas riktiga namn, något som för övrigt förståeligt nog har retat upp före detta frun och några släktingar. Och det är väl klart att en författare får göra så, frågan är bara vad som är poängen med det. Att det blir mer verkligt, mer på riktigt? Det är ingenting annat än ett uttryck av långtgående infantilisering.

Det blir i längden en tröstlös läsning, som är olidligt tråkig. Det är inte angeläget, det berör inte, det är bara självupptaget och pretentiöst. Efter drygt 400 sidor känns prosan som gjuten i betong. Det är en lång resa mot ingenting, en antiklimax som aldrig tycks ta slut.
Romanen är första delen i ett monumentalt, eller monstruöst om man så vill, projekt som omfattar sex fristående självbiografiska romaner. Fem till på gång alltså. Vilken fasa!