Om en månad samlas mer än 700 vänsterpartister för Vänsterdagarna i Malmö – det som förut kallades Kommun och Landstingsdagar. Det innebär en tredubbling av deltagarna, en succé som är möjlig tack vare tre olika förändringar. För det första har partistyrelsen uppvärderat kommun, landsting och regionnivåns betydelse. För det andra har vi en organisationsenhet som arbetar aktivt med partiföreningar och distrikt, och en politikutvecklingsenhet som utvecklar sådant som inte är direkt relaterat till riksdagsarbete, exempelvis studier. För det tredje har vi lagt om interninformationen så att partiföreningar och distrikt känner till och kan anmäla sig till arrangemang som Vänsterdagarna. Jag tar Vänsterdagarna som ett exempel, därför att det visar hur avgörande undanskymda saker som organisation är för ett partis framgång. Men jag gör det också för att det visar på en stor förändring inom Vänsterpartiet. Det har pratats oändligt mycket om att partiet skall stärka sin organisation och sina studier de senaste tio åren. Men partiet har centralt aldrig satsat några resurser för att åstadkomma en förändring – inte förrän vi gjorde om den centrala organisationen förra året (efter förra partistyrelsens beslut). Jag minns den första konferensen för distriktsordföranden och ombudsmän i april samma år – vad vi möttes av var stark skepsis. ”Jättebra, men det där tror vi på när vi ser det”, var det samlade omdömet. När vi ett år senare skickade ut enkäter till samma människor var responsen extremt positiv. Bättre service till föreningar och distrikt, bättre interninformation, bättre studiematerial och stöd för studier. Och dessutom en tidning som folk i partiet vill läsa, Rött. Det är resultatet. Äntligen fullföljde partiet det som kongress efter kongress beslutat, och det var starkt efterlängtat ute i partiet.
Naturligtvis finns det en kostnad för allt detta, för Vänsterpartiet har inte mer utan mindre pengar än vi hade 2011. Vi har flyttat över stora personalresurser från riksdagsarbete till organisation och politikutveckling. Det innebär att riksdagsledamöterna har färre sekreterare, och det ökar ansvaret för våra folkvalda i riksdagen.
Organisationsomvandlingen var en av bakgrunderna till att partistyrelsen skrev ett dokument om riksdagsledamöternas uppdrag. En annan bakgrund var att vi upplevde att det inte fanns ett dokument som beskrev partiets förväntningar på riksdagsledamöterna. Det är schysstare att nu vara tydlig med vad det innebär att vara riksdagsledamot i vårt parti för alla dem som funderar på att kandidera i det kommande valet, än att komma i efterhand och ha synpunkter på det arbete som utförts.
Skall riksdagsledamöter göra utspel mot partilinjen eller på sina kollegors ansvarsområden? Där var vi i praktiken inte alltid överens. Det dokument som blev resultatet var vi dock överens om – där slår vi fast det som gäller i de flesta partier, nämligen att talespersonen på ett politiskt område har ansvaret för att föra fram den politik partiet kollektivt fattat beslut om. Det är ingen detaljstyrning. Det är sunt förnuft. Det är dessutom ett förhållningssätt som riksdagsgruppen själva beslutat om redan under förra mandatperioden.
Nu är inte Hans Arvidsson och Marianne Eriksson överens med oss om det och skriver att riksdagsledamoten är vald av fler än partistyrelsen. Det är en demokratisyn man kan ha, men jag tror att de flesta av våra medlemmar inte riktigt delar den eftersom det betyder att riksdagsledamöter kan strunta i det som vanliga medlemmar lägger ned dagar av arbete för att diskutera och besluta på kongresser.
Vänsterpartiet står för demokrati och jämlikhet, inte bara vad gäller andra, utan oss själva. För mig som partisekreterare betyder det både att vi beslutar om politik och strategi demokratiskt tillsammans. Det betyder också att partiledningen ska värna resurser för att ha en organisation som kan ge distrikt och partiföreningar service och studier.