Ett svagt blått sken dansar på scenen. Ljudet av sandkorn rinnandes längs med varandra ackompanjerade av svajande stålsträngar förför även den motvilligaste åhöraren. Något säger mig att värmen äntligen är på väg. Tinariwen, elvamannabandet som hängivit sig till ökenblues, ska snart göra entré. När de väl visar sig på scen är det bara fem, men vad gör det en sommarkväll som denna. Bandet fick sitt stora genombrott för över sex år sedan och gjorde succé på den allra första ökenfestivalen ”Le festival au désert”. Senare i augusti ska Tinariwen öppna för Rolling Stones. På ytan verkar allt vara som vanligt. Under ytan döljer sig dock en verklighet som är diametralt skild från stora världsturnéer med band som för länge sedan passerat sitt bäst-före-datum. Tinariwen är likställt med dynamik – Tinariwen är en del av en rörelse.
Redan 1982 fördes medlemmarnas öden samman i en av Tuaregrebellernas befrielseläger inne i grannlandet Libyen. Under Moammar al-Qadafis beskydd, stod nomadfolkets självständighet från centralregeringen i Mali i centrum. Även om bandets av ökenvindarna skulpterade medlemmar avsäger sig politiken som musikalisk inspirationskälla är självständighetskampen i fokus än idag. Dock när musiken når mina öron framstår deras opolitiska ställningstagande aningen blygsamt och kanske för att undgå de svåra frågorna, rent av konstruerat idealistiskt. Varken jag eller för den delen en överväldigande majoritet av åhörarna behärskar tuaregisk Tamashek, men upprorets melodi och längtan efter friheten är universell. Vi känner igen den för den spelas runt om i världen, idag mer än någonsin tidigare.
Öknen är ständigt närvarande genom Tinariwens hyllning till livets källa och senaste alster ”Aman Iman”, som översatt till svenska betyder ”Vatten är livet”. De oändliga viddernas selektionstryck är påtagligt. Knappheten på de mest fundamentala livsnödvändigheterna – mat, vatten, arbete och utbildning – färgar bandets musikaliska gärningar. I deras strävan finns samtidigt enkelheten i tonerna – någon kanske beskriver ljudet som monotont – men det är snarare pulserande och rytmiskt med en metallisk eftersmak strömmande ut ur gitarrförstärkarna. Det ryktas om Tinariwen som det första Tuaregbandet som tog upp elgitarren som en naturlig förlängning av medlemmarnas musikaliska resa. Och mycket riktigt tävlar tre elgitarrer om min uppmärksamhet. De skjuter iväg toner likt eldvapen som är tillägnade befrielsen – under själständighetskampen dundrade de för suveränitet, idag slåss de för musikens genuinitet.
