Linn Rosenborg om ett Sydafrika som plågas av våldtäkter och mord på kvinnor.
Sydafrika – ett naturskönt land med storslagna berg som tillsammans med haven omsluter kuststäderna. Ett välkomnande klimat, spännande människor och fantastisk mat.
Samtidigt ett land där könsmaktsordningen gör sig smärtsamt påmind varje dag. Där var fjärde kvinna beräknas ha våldtagits någon gång i livet och där varannan tjej förväntas göra sexdebut ofrivilligt.
Samtidigt som debatten om näthatet mot kvinnor florerade i Sverige upplevde Sydafrika denna andra sida av den patriarkala samhällsstrukturen. Med väldigt korta mellanrum våldtogs och dödades två unga tjejer. Detta blev droppen som fick bägaren att rinna över för alla de eldsjälar som dagligen kämpar mot det alltmer utbredda sexualiserade våldet. Runtom i landet arrangerades demonstrationer där människors kokande ilska varit påtaglig.
Jag och mina reskamrater åkte till Bredasdorp, en liten ort 2,5 timmar öster om Kapstaden, för att delta i en manifestation. Där skulle rättegången i ett av fallen inletts redan i december men blev uppskjuten. Människor samlades ändå utanför rätten för att manifestera sitt motstånd. Sång och dans var dominerande inslag men kortare tal hölls också och många deltagare höll upp plakat med olika budskap. Ett exempel var ”Real men don’t rape – remove them from society” och det gjorde mig en smula bekymrad. Jag tycker att formuleringen är problematisk av olika anledningar. För det första ställer jag mig skeptisk till att definiera ”en riktig man” oavsett vilka egenskaper en väljer att definiera manlighet med. För det andra, och framför allt, vi kommer inte långt med att eliminera specifika våldtäktsmän från vårt samhälle om hela samhället har ett problem.
Jag har full förståelse för människors enorma ilska, jag är så att säga glad att folk blir förbannade. Den energin måste dock vara välriktad om vi ska komma till bukt med de enorma problemen.
Det är synd om diskussionen ska stanna i att handla om enskilda svin som borde skjutas. Förövarna är som individer givetvis ansvariga för sina handlingar men vi får inte glömma bort att våldtäkt och sexualiserat våld är ett maktmedel som används i en samhällsstruktur där kvinnor görs till objekt och systematiskt underordnas män.
All respekt till offren och de anhöriga, det går inte att föreställa sig vilka känslor en händelse som denna frammanar. Jag kan försöka föreställa mig och ser upprättelse (i den mån det ens är möjligt) som en självklarhet.
Men för framtiden måste vi som kollektiv kunna lyfta blicken och se bortom ett svin vi vill döda, se bortom diskussionen om hur rättssystemet kan förbättras och hur vi bäst bestraffar de som begår dessa brott. Det vi ska döda är vårt patriarkala våldssamhälle och bygga ett annat där alla är lika mycket värda och ingen behöver känna sig rädd eller begränsad. Då kan vi på en helt annan nivå förebygga våldtäkt och inte bara hantera det som redan skett. Det är tydligt att vi är många som inte tänker gå med på detta. I Bredasdorp bubblade energin och kampviljan. Enas vi och använder den väl kan vi komma mycket långt – en annan värld är möjlig!
