Historien om de apatiska flyktingbarnen borde vara utagerad. De misstänkta föräldrarna och barnen har undersökts och utretts i minsta detalj under ett drygt år. Barnen börjar långsamt leva igen även om de svårast sjuka har en bra bit kvar. Inga misstankar har kunnat styrkas. Läkarna intygar att inga tecken på simulering har konstaterats och förra migrationsministerns utredare Marie Hessle, som själv startade rykteskampanjen och drog in polisen, har erkänt att ”ingenting… talar för manipulation eller simulering”. Hon blev tvungen att böja sig för fakta.

Men ryktesspridarna ger sig inte. Jesús Alcalá försöker i tidskriften Arenas februarinummer återkomma som avslöjare av skumrask i svenskt samhällsliv med ett 6 uppslag långt ”avslöjande” av Uppdrag gransknings och Gellert Tamas´ reportage i SVT den 19 september ifjol. Där lanserar han bland annat teorin om den psykiska diagnosen Münchhausen by Proxy (MBP) som är ”en speciell form av barnmisshandel där föräldern skapar eller tillfogar symptom hos barnet och sedan söker vård för detta, för att få uppmärksamhet eller andra fördelar av det”. Plötsligt dyker diagnosen också upp i SVTs svenska kriminalserie ”Höök” och dagen efter i en recension i P1 av en fransk novellsamling ”Insekt” om ruskiga relationer mellan mor och barn. Tydligen ett populärt ämne i kulturella innekretsar.
Samtidigt dyker Münchhausen by Proxy upp i SvD Kultur i en kommentar av etikforskaren Ann Heberlein: ”Hur motbjudande tanken än är måste möjligheten att symtomen är simulerade övervägas, för barnens skull. Ett barn som tvingas att simulera sjukdom eller görs sjukt är ett misshandlat barn”. Münchhausen by proxy ”innebär att en förälder (oftast modern) hittar på eller framkallar sjukdom hos barnet för att få egna fördelar… MBP är mycket svårt att upptäcka, och en förklaring till detta är att vi inte vill kännas vid att det förekommer.”

Tillbaka till ruta ett. Polisen har utrett i minsta detalj, kollat innehållet i maten, skickat hårstrån till London för analys och hållit barn och föräldrar under sträng uppsikt. Barnläkarna som vårdat de sjuka flyktingbarnen har intygat att ingen simulering eller annat misstänkt kan ha förekommit. Men det är tydligen inte trovärdigt eftersom godtrogna barnläkare kanske ”inte ville kännas vid” att MBP skulle förekomma i de stackars flyktingfamiljerna!

Argument av det slaget kan ingen försvara sig mot. De öppnar en kulturell avgrund av sjuk misstänksamhet. Sen urminnes tider finns historier om till synes svaga och utsatta kvinnor och barn, som vädjar till vår medkänsla men egentligen är listiga monster. Och vad är det rasisterna säger? Jo, just det: flyktingarna lurar och utnyttjar oss. Enligt sin kultur misshandlar de barnen på ett sätt som vi svenskar aldrig skulle göra.
Ska de utsatta flyktingfamiljerna nu bli offer för psykologiska flumteorier bland den svenska kultureliten?